Kritik

En strålande lek med verklighet och fiktion

Johannes Anyuru följer upp Augustprisvinnaren med ”Ixelles”. Lisa Marques Jagemark fängslas av en dystopisk berättelse om rivningsprojekt, stulna barn och betydelsen av kultur.

Roman
Ixelles
Författare: Johannes Anyuru
Förlag: Norstedts

Jag läste nyligen Mohamed Mbougar Sarrs Gongourtprisvinnare ”La plus secrète mémoire des hommes” (Albert Bonniers förlag har köpt rättigheterna för att ge ut den på svenska framöver), och tänkte då att det var en av mycket få romaner jag läst om litteratur och dess makt som inte blev banal. Men då hade jag inte läst ”Ixelles” än.

”Ixelles” är Johannes Anyurus första roman sedan Augustprisade ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, och den är en strålande lek med begreppen verklighet och fiktion som motsvarar mina högt ställda förväntningar.

Huvudpersonen Ruth är ensamstående mamma till Em och har lämnat förorten ”tjugosjuttio” tack vare sitt välbetalda jobb på ”agenturen”. Hon arbetar med att genom fiktion påverka omvärlden – att hitta på röster och berättelser för att styra världen i kundens önskade riktning. Samtidigt ljuger hon för sin son om var hon kommer ifrån, och vem hans pappa är. Hon spinner påhittade världar runt sig.

Ett nytt, stort uppdrag för Ruth tillbaka till tjugosjuttio, samtidigt som det dyker upp en guldfärgad cd-skiva med en inspelning av någon som påstår sig vara Mio, Ems pappa och Ruths första kärlek. Han säger att han inte alls är död, utan befinner sig i avdelningen för ingenting. Trots att han, en ung småkriminell drömmare, mördades innan sonen föddes.

Uppdraget handlar om att få invånarna i området att gå med på att riva hela området till förmån för en ny motorväg, och sedan flyttas därifrån. Vända opinionen. Det får mig att tänka på ett pågående projekt i Danmark, där de river motsvarande miljonprogramsområden.

Som vanligt finns alltså en samhällskritisk nerv i Anyurus skrivande.

Den på samma gång frånvarande och närvarande Mio för tankarna (inte helt osökt) till hans namne i Astrid Lindgrens ”Mio min Mio”. Avdelningen för ingenting blir ett slags Landet Utanför, och också där är det fullt av fåglar och stulna barn, och Mio som vill släppa dem fria. Eller i alla fall ge dem en plats att vara.

Anyuru fortsätter använda lätt dystopiska sci-fi-inslag för att forma sina litterära världar. I ”Ixelles” får man känslan av att befinna sig i en inte allt för avlägsen, men ändå annorlunda framtid. Det märks i den mystiska agenturen, men också i små detaljer, som Ruths smycken, hennes cykel, maten som äts på lyxkrogarna. Jag vet inte hur nödvändiga just de detaljerna är, de blir just bara små inslag i en berättelse där det finns annat som är intressantare.

Lucien, grundaren till den mystiska agenturen, konstaterar vid ett tillfälle att ”det går inte att göra det vi gör utan att förstå sig på poesi”. Och romanen är full av sådana oneliners som får läsaren att stanna upp. Får mig som i regel aldrig sparar citat ur böcker att ta foton med mobilen för att komma ihåg dem.

Vikten av kultur genomsyrar hela romanen. I instrumentalmusiken som Ruth lyssnar på, pianot som hennes mamma spelar, hiphopen som killarna runt Mio spelar in, poesin som Ruth skriver och läser upp på biblioteket (som i sig spelar en viktig roll och visar hur viktiga folkbiblioteken är som mötesplatser). Det är hoppingivande.

Det finns en tendens att Anyurus romaner blir lite för mycket idé och lösa bilder, och den som ögnar igenom ”Ixelles” premiss kan snabbt konstatera att risken är stor också här. Men Anyuru har en sådan lätthet i språket och väver in så många tankeväckande frågor att han enkelt duckar för det.

”Ixelles” är en strålande roman om ordens makt och stulna barn.

Lisa Marques Jagemark

Publicerad 18 oktober 2022 i Borås Tidning, med flera.