Kritik

(Publicerad i Borås Tidning 2 januari 2020)

Bebisbubblor och bortskämda mediekvinnor. Lisa Marques Jagemark har läst två aktuella föräldraböcker som väckt debatt.

Innan jag själv blev mamma tänkte jag att de som prompt skulle lyfta föräldraskapets jobbiga sidor och berätta hur viktigt men svårt det är att prata om just det, slogs mot väderkvarnar. Det är väl självklart att späd- och småbarnslivet är svårt ibland och att man behöver lufta sina mindre positiva känslor då och då? Det är väl ingen som hindrar någon från att göra det? Eller?

Sedan fick jag en dotter (hon är lika gammal som den allmänna spridningen av covid-19 i Sverige) och upptäckte vilken utmaning det är att vara ärlig med sin upplevelse när man är en nyfödd förälder. Jag hade inte förstått hur många pekpinnar som plötsligt riktas mot en när man fött fram en liten människa. Både från andra och en själv.

När jag blev mamma började jag läsa alla de där bloggarna och böckerna om föräldraskap. Lyssna på poddar och följa Instagramkonton. Kolla på serier som nya ”Amningsrummet” på SVT Play. Skildringar inte bara av föräldraskapets enorma lycka, utan också utsattheten, ensamheten.

Den här hösten kommer ytterligare två böcker i ämnet.

DN:s nyhetsreporter och krönikör Emma Bouvin visar ärligt och humoristiskt upp sin mammaresa i boken med den smått ironiska titeln ”Det här är den bästa tiden i ditt liv”. Boken handlar om att bli mamma och att vara dotter, att hantera traumat när ens barn nästan dör och hur man ska orka bemöta de många, säkert välmenande (men ärligt talat lite skuldbeläggande) kommentarerna om att njuta av bebistiden. Njuuut med många u.

Bouvins styrka är att skriva om vilka förväntningar man har på föräldraskapet, och hur de krossas. Hon berättar ärligt om hur hennes idéer om ”bebisbubblan” och uppfostran snart faller helt. Det finns någon slags tröst i hennes uppriktighet. Språket är rakt och lättläst med frekventa radbrytningar i krönikestil.

Fotografen Emilia Bergmark-Jiménez har en annan stilistisk ingång i ”En förälders födelse”. Den vackra boken innehåller inte bara texter från de första tre åren av hennes liv som mamma, utan också vardagsfoton, inspirerade av Instagram. Ofta nakna och utlämnande, både bildligt och bokstavligt. Jag hade gärna sett ännu fler. De ger boken en ytterligare en dimension.

Bergmark-Jiménez texter är både pratiga och poetiska: ”När han föddes föddes jag. Då föddes hans pappa. Hans födelsedag är början på livet. Du tror att du ska föda ett barn. Men du föder en hel familj.”

Men de är också politiska, och skildrar ett föräldraskap som vågar ta egna vägar. Stycket om en väns IVF-process och missfall sticker ut lite extra, liksom de som handlar om psykisk ohälsa, både före och efter barn.

Varken ”Det här är den bästa tiden i ditt liv” eller ”En förälders födelse” handlar uteslutande om det tunga, även om det kanske kan låta så. De är inga klagosånger. De är bara ett bevis på de dubbla, eller rent av mångfacetterade, känslor som stormar genom en småbarnsförälders kropp.

Och det är tydligen inte helt oproblematiskt att visa upp de här känslorna heller.

Under hösten och vintern har en kulturdebatt blossat upp kring moderskap och de bloggar, poddar och andra medier som vill visa upp en mer ”ärlig” bild av att bli mamma. Nanna Hallberg Olasdotter skriver i Expressen – bland annat med utgångspunkt i de två böcker som recenseras i den här texten – att hon inte står ut ”en dag till med dessa bortskämda mediekvinnors jävla gnäll över hur jobbigt det är att vara förälder”.

I samma tidning svarar Celia Svedhem med att lyfta att förväntningarna på föräldrar idag faktiskt är orimliga och alltså måste diskuteras, medan Elin Grelsson Almestad vill höra erfarenheter om föräldraskap ”utanför en svensk trygg vardag”.

Oavsett vem man håller med i frågan, tror jag att samtidens våg av moderskapsskildringar tyder på ett behov av att uttrycka upplevelsen av att bli mamma. Ett behov som mitt 20-någonting-barnfria-jag inte fattade.

Jag har mycket gemensamt med både Bouvin och Bergmark-Jiménez. Kanske beror det på att vi är lika som personer – bortskämda mediekvinnor, som Hallberg Olasdotter skulle uttryckt det – eller på att vi delar en erfarenhet.

Det märks att Bergmark-Jiménez har skrivit mitt i bebisdimman, mitt i sömnlösheten och röran. Det ger texterna en extra skärpa. Också Bouvin skriver om sitt nu, även om hennes texter är något mer redigerade.

Jag är också mitt i det. Kanske gör det mig till den perfekta läsaren.

Upplevelserna i ”Det här är den bästa tiden i ditt liv” och ”En förälders födelse” visar definitivt upp en viss typ av moderskap. Men om de pekar på något, är det att de här upplevelserna inte är unika.

Att skildra moderskap handlar om gemenskap. Om att känna sig mindre ensam.

Lisa Marques Jagemark

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s