På väg mot Kents sista sång

Krönika, publicerad i Borås Tidning 17 december 2016.

”Det här är sista gången, sista gången vi ses. Sista sången, sista sången jag ger dig.” När Jocke Berg sjunger sina avskedsrader med blanka ögon inför utsålda Tele2 Arena hörs det att det är sant. Det är dags att säga farväl till Kent.

Det är lite mer än tretton år sedan vi körde mot Stockholm för en Kentkonsert sist, men jag kan ändå minnas varje detalj. Det var första gången vi köpt andrahandsbiljetter på nätet, jag var ledig från skolan och någonstans längst med Vättern blev vi för första gången blev omkörda av en bil som tejpat upp skylten ”Kent?” i bakrutan. Vi kommer bli omkörda av ännu fler innan vi är framme, pappa och jag.

Jag har sparat min ansökan om frånvaro från sjätte klass, den där det under anledning står ”konsert med Kent i Stockholm”. Det var den numera välkända konserten på nationaldagen 2003, med 33 000 tusen fans iklädda vitt på Stadion. Alla med händerna vajande sida till sida när 747:s sista toner lyfte mot himlen.

Det kan vara den kvällen som indiebandet från Eskilstuna slutligen cementerade sin roll som arenajättar. De har sedan början av 90-talet satt ord (och toner) på medelklassens melankoli, att flytta från sin spökstad men ändå alltid vara kvar, de stora känslorna mitt i vardagen. Det krävs ett speciellt band för det. För att be om en vitklädd publik på en arenakonsert, eller för att aldrig le på bild. Kent har alltid balanserat mellan det stora allvaret och den totala självdistansen.

Vi kör mot Stockholm igen, genom lång kall vinter, men jag ser inga skyltar i bilrutorna. Först i Nyköping ser vi ett gäng svartklädda resenärer med Kent-t-shirts på en vägkrog. Fansen på väg mot huvudstaden vet det. Pappa och jag vet det. När Kent säger något, menar de det. Integriteten som inspirerat flera generationer depprockfans betyder något.

Det här är verkligen slutet.

Inför avskedsturnén har Jocke Berg skrivit en ny slutserenad. 747:s höjda händer och Mannen i den vita hattens explosivt skanderande ”ja, vi ska alla en gång dö” har bytts ut mot låten med den ödesdigert passande titeln Den sista sången. Och den här gången är det bandet som klär sig helt i vitt, för ge sitt avsked.

Men än har vi tid innan allting tar slut

Än har inte de eviga applåderna, den sinnessjuka allsången och Samis tårar på storbildsskärmarna lett till det slutgiltiga avskedet. Än har inte det sista mellansnacket där Jocke bara försöker samla sig ekat tyst över publiken.

Vi väntar fortfarande. Tele2 Arena är sprängfylld av fans och en vibrerande, men dämpad stämning. Utanför syns resterna efter eftermiddagens sorgmarsch mot arenan intill brinnande gravljus. Siffrorna på storbildsskärmen räknar ner och när 07:47 blinkar i rött stiger publikens jubel.

Precis när nedräkningen når noll sätter Gigi igång. Allvaret i bandets ögon är större än någonsin. Det här är början på slutet.

Det här är den sista sången.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s