Kritik

Litteraturkritik, publicerat i Borås Tidning & Smålandsposten 5 maj 2018.

Charlotte Aquilonius debuterar med en skräckromantisk roman som tydligt pratar med sin litterära historia.

Vampyrromanen är en genre full av klichéer. Som författare måste man välja hur man ska handskas med dem ‒ (försöka) hitta på något nytt, eller riskera att bli en parodi. Var Aquilonius ställer sig på den skalan blir uppenbart efter bara ett par kapitel, och oftast lyckas hon mycket väl.

Här kommer natten, med titeln från en låt av Pugh Rogefeldt, är nämligen inte bara full av musikaliska hänvisningar (det finns till och med en uttömmande lista över låtarna som omnämns i slutet av boken), utan också till genren som romanen skriver in sig i.

Den romantiska, gotiska vampyrberättelsen, men i ett samtida Stockholm.

Tvillingarna Milla och Laura har en trasslig familjesituation bakom sig, och när deras tjugosjätte födelsedag närmar sig börjar de på var sitt håll ifrågasätta sina liv. Milla är en högpresterande läkare på hematologimottagningen och bor av mystiska skäl i en av Södermalms vackraste gamla byggnader, med bara ”fröknar” som grannar. Laura är bartender på en konceptklubb dit alternativa och hipsters lockas, både bland gästerna och kollegorna, och undrar om hon någonsin kommer ta tag i sitt liv.

Båda upplever att en förändring är på väg. Frågan är bara vilken.

Samtidigt börjar en kista resa från Paris mot Stockholm, en kista som bär svaret på en del av systrarnas frågor.

Aquilonius inspireras framför allt av de allra tidigaste vampyrberättelserna, de innan greve Dracula tagit över mytologin eller blodsugarna börjat glittra i solskenet.

Att huvudpersonerna heter Camilla (Milla) och Laura till exempel, är säkert en blinkning till Sheridian Le Fanus klassiska novell ”Carmilla” från 1872, där de två unga kvinnorna i fokus heter just Carmilla och Laura. I Aquilonius värld finns också en Clarimonde, precis som i Théophile Gautiers mycket tidiga ”La Morte Amoureuse” från 1836.

Också annat än bara karaktärernas namn bidrar till den gotiska känslan. Teman som gamla babyloniska myterna, ett fågelliknande monster, Paris och talmystik är några andra exempel på de gotiskt romantiska blinkningar och vampyrhänvisningar som dyker upp under läsningen.

Och som grädde på moset, lite 70/80-tals-vampyrkänsla i de dekadenta festerna och virustematiken.

Låter som att det är för mycket? Ibland är det gränsfall, som när berättarrösten växlar mellan samtida uttryck och pastischliknande ålderdomlighet, eller när det blir en eller två ingredienser för mycket i världen som målas upp. Men oftast är det som att hitta hem.

Hem till en fiktiv värld som ser ut som vår egen, men där ingenting är vad det ser ut att vara.

I alla fall för de som redan fastnat för gotisk skräckromantik, och älskar när genren återupplivas.