Krönika: Din favoritförfattares ord kan vara mina

Från bästsäljare till lyrik: översättningar är en viktig del av den svenska litteraturen. Ändå förbises det oftast i litteraturkritiken. Nu sätter vi översättningskritik i fokus i en specialsatsning.

(Krönika publicerad i Borås Tidning 29 april 2023)

”Jag älskar Knausgård, hans språk är helt fantastiskt!”

Tänkte du på att det är något konstigt i det uttalandet?

Det är egentligen inte Knausgårds språk som är fantastiskt (åtminstone inte bara), för han skriver ju inte på svenska. Det finns någon annan bakom de svenska orden, någon av hans svenska översättare – Rebecca Alsberg eller Staffan Söderblom, till exempel. Det kanske är ett provocerande uttalande, men likväl sant.

Många läsare tänker nog inte på översättningen alls. Man bara tar till sig den svenska texten utan att reflektera över att den överförts från ett annat språk, att en annan person än författaren har skrivit de svenska orden mellan pärmarna (eller på plattan, eller i hörlurarna). Någon som jag: en översättare.

Andra är mer medvetna. De som beklagar sig över översättningens omöjlighet och gärna säger ”jag läser ju helst på originalspråk”. De som lämnar kommentarer på ljudboksapparna om att ”det var för många utländska namn”. De svenska booktokers som tycker att vissa böcker är ”cringe” på svenska.

Ja, jag vet att jag raljerar en aning, men det jag vet är att översättning föder åsikter. Men var ska den diskuteras?

De flesta debattörer i ämnet är överens om att översättningskritik knappt existerar i dagspressen idag. Definitivt inte på regelbunden basis. Mest dyker det upp ett litet positivt adjektiv här och där i någon recension (tänk ”smidig svensk språkdräkt” eller ”kongenial översättning”), eller surt ordmärkeri över enstaka felöversättningar, när det i stället vore intressant att prata om mer övergripande saker. Som hur meningsbyggnaden eller kommateringen har ändrats (och vad det innebär), om kulturella fenomen har anpassats (eller inte), om nyanserna i språket behållits eller slätats ut, och så vidare.

Om (1) litteraturkritiken är en plats att diskutera och värdera litteratur, (2) en väsentlig del av de böcker som ges ut i Sverige är översatta från andra språk, och (3) själva översättningen är en viktig ingrediens i den översatta textens konstnärliga uttryck, ja, då borde väl översättningskritiken också vara en naturlig del av litteraturkritiken?

Det är förmodligen inte relevant i precis alla recensioner. Litteraturkritik handlar inte bara om att värdera boken i sig, utan också om att värdera vad som är värt att ta upp i recensionen. En kortfattad beskrivning av handlingen, bokens kontext, språklig stil, teman, författarens tidigare verk, andra relevanta författarskap att jämföra med, personliga reflektioner, listan kan göras lång. Översättningens konstnärliga kvalitet är ett relevant tillägg bland de punkterna. Det kanske inte passar i varje recension av ett översatt verk, precis som det inte alltid är intressant att jämföra med en författares förra bok, men det är märkligt om det aldrig tas upp.

Översättningskritiken verkar inte riktigt komma i gång – ifall inte någon sätter fart.

Under de kommande månaderna kommer vi att fokusera lite extra på det här på kultursidorna. Eftersom det är ett ämne som knappt ens existerar, finns det också stort utrymme för att experimentera och se hur översättningskritiken kan se ut. Det jag är helt säker på är att det kommer vara spännande att följa. Håll utkik efter recensioner markerade med översättning i fokus!

Tålamod av Djaïli Amadou Amal

Nu finns min översättning av Djaïli Amadou Amals Les impatientes. Tålamod ges ut av Tranan förlag, läs mer här!

Sinziana Ravinis ord i en recension gjorde mig glad:

”Tre kvinnor, tre öden utsatta för polygamins perversa lagar, skildras med en mjuk och varm stil, briljant översatt av Lisa Marques Jagemark, frigjord från översättarticks.”

Krönika: Vad innebär AI för litteraturen och översättningen?

Utvecklingen inom artificiell intelligens har eskalerat den senaste tiden. Men det gäller inte bara mer eller mindre smarta chattprogram – tekniken har redan tagit sig in i litteraturen. Lisa Marques Jagemark blir för första gången rädd för AI.

Litteraturkrönika, publicerad i Borås Tidning 11 mars 2023.

Jag tror aldrig att jag har varit riktigt rädd för artificiell intelligens. Aldrig trott att någon superdator verkligen skulle utgöra ett hot. Skräckscenarierna från sci-fi-filmer, dystopiska romaner och kanske en och annan fackbok har såklart lockat till eftertanke, men mest som ett intressant tankeexperiment.

Att datorerna förr eller senare skulle ta över en del av min yrkesutövning – översättandet – har det också pratats om länge. Varför ska man anlita en riktig person när en maskinöversättning kan göra jobbet gratis och fort? Jo, för att programmen hittills inte levererat tillräckligt bra text.

Men AI-utvecklingen går framåt, och för första gången skrämmer den mig lite. Begrepp som robotöversättning, datorgenererad text, översättningar med AI-stöd eller textgenererande AI-program har dykt upp både på kultursidorna och som jobbförfrågningar i inkorgen den senaste tiden.

Jag vet inte om det mer förolämpande mot litterära översättare eller mot genrelitteraturen.

Den 3 mars skrev Håkan Lindgren en intressant artikel i SVD om det hot AI och datorgenererad text utgör för kulturen: ”Romanskrivande blir snart bara ännu en form av konsumtion.” Han sätter fingret på de problem som AI kan innebära för demokratin och litteraturen, även om hans påstående om att ”textgenererande program gör inget annat än att producera statistiskt sannolika ordföljder” kan ifrågasättas med tanke på den senaste utvecklingen av deep learning, alltså en inlärningsförmåga som liknar den mänskliga hjärnan.

Den 6 mars släppte Kulturnytt en intervju med Kristoffer Lind från förlaget Lind & co där han berättar att de nyligen börjat använda AI-teknik för att översätta böcker. I stor skala dessutom – 130 böcker är på gång och några är redan publicerade. Och fler förlag är på gång. Det går till så att man anlitar ett företag vars AI-program gör en översättning, som sedan granskas av flera ”lingvister” (motsvarande språkgranskare, får man anta) i flera steg, samt av en korrekturläsare på förlaget.

Förlagen som hoppat på trenden försvarar sig ofta med att AI-trenden inte gäller poesi eller kvalitetslitteratur, utan endast ”genrelitteratur”. Kort sagt mest deckare och feelgood, gissningsvis med fokus på ljudböcker och e-böcker. Jag vet inte om det mer förolämpande mot litterära översättare eller mot genrelitteraturen, men det säger något om synen på att det är något närmast mekaniskt i både översättningsprocessen och i hur till exempel en bra polisroman är upplagd. Och även en serie med feelgoodböcker förtjänar en riktigt bra svensk översättning.

Jag hoppas att det framgår för läsarna vem som ligger bakom texten, så att de kan göra ett medvetet val i frågan; en tydlig markering om att det rör sig om dator- eller mänskligt skriven eller översatt text är det minsta man kan begära.

I samma andetag undrar jag vad som händer med upphovsrätten till ett verk som tagits fram med hjälp av AI – när det inte finns någon författare eller översättare i egentlig mening? En snabb sökning i bibliotekskatalogen visar att företagen står som upphovsperson tillsammans med någon man får anta är språkgranskaren i fråga. Hur fungerar det rent juridiskt?

Jag är skeptiskt nyfiken på att se om AI-programmen kan prestera väl översatt litteratur eller läsvärda romaner (eventuellt tack vare ett gäng underbetald korrekturläsare). Kort sagt: kommer ”översättningar med AI-stöd” verkligen hålla måttet?

Den här diskussionen har bara börjat.

Krönika: Jag läste några böcker som är ”stora på Booktok” och det här är vad jag insåg

Publicerad i Borås Tidning 11 februari 2023

Det finns en ny spelare på bokmarknaden. Genom Tiktoks bokinfluerare får vissa titlar enormt stor spridning – men vad är det för böcker egentligen? Lisa Marques Jagemark har utforskat ”Booktok”.

Plötsligt stod de bara där. Varenda bokhandel stoltserar numera med ett bord med böcker som är ”populära på Booktok”. Argumentet syns i marknadsföring från förlag och på baksidestexter: det här är böcker som fångats upp av de bokintresserade Tiktokanvändarna.

Till slut blev också jag tvungen att klicka på ”hämta” och logga in.

Booktok är namnet på den community som publicerar bokrelaterat ”content” på Tiktok. Ofta korta videoklipp i stil med ”böcker jag sträckläste” där en välmanikurerad hand håller ett par böcker (där utvalda sidor är markerade med färgglada små klisterlappar) med ryggen bort från kameran så att man inte förrän i slutet av klippet får se titlarna – eller mer humoristiska sketcher om läsning.

Det är en algoritm som styr, och det innebär att vissa populära böcker dyker upp om och om igen: de har blivit ”stora på Booktok”.

Det är inte speciellt svårt att se den röda tråden bland Booktokböckerna. Romance och böcker för unga vuxna ligger i täten – och fantasyromaner, men då ofta fantasy för just unga vuxna, eller där romance är ett viktigt inslag. Några fristående spänningsromaner seglar också upp på topplistorna. Kort sagt, det är samma genrer som de internationella bästsäljarna brukar tillhöra.

Colleen Hoover verkar vara i ropet, så jag läser hennes succéroman ”Det slutar med oss” (översättning Christina Mansicka, Lovereads, 2016). Det visar sig vara en romanceberättelse med sorgliga undertoner, där den viktiga berättelsen om våld i hemmet inte riktigt når hela vägen fram.

”Precis som appens lätt beroendeframkallande skrollande är det böcker som ger en viss dopaminkick. Sött och lockande som en skål lösgodis, men med samma klibbiga eftersmak.”

Jag fortsätter med ytterligare två romanceförfattare. Emily Henrys ”Bokälskare” (översättning Anna Thuresson, Lavender lit, 2022) är lättsam, charmig, men lite förutsägbar. Detsamma kan sägas om ”The Love Hypothesis” av Ali Hazelwood (Sphere, 2021, kommer på svenska hösten 2023). Det är romance för en ny generation, som vill ha modernare omslag (inga smöriga fotomontage här inte!) och lägger vikt vid samtycke. Tack vare ”triggervarningar” och antal chili-emojis i beskrivningen kan man välja eller välja bort böcker med mer explicit innehåll.

Precis som appens lätt beroendeframkallande skrollande är det böcker som ger en viss dopaminkick. Sött och lockande som en skål lösgodis, men med samma klibbiga eftersmak. Booktok består främst av böcker som absolut är underhållande och ibland rent ut sagt livsnödvändiga som verklighetsflykt – men de mättar inte och man går fort vidare till nästa.

Men det är inte hela bilden av Booktok. Jag blir positivt överraskad över att hitta några författare som jag redan gillar också: Madeline Miller, Donna Tartt, Sally Rooney, med flera. Andra användare har specialiserat sig på att lyfta författarskap från hela världen, som inte syns lika ofta på topplistorna. Och allt som gör att vi läser mer – och kanske ännu hellre att ungdomar läser mer – är i grunden något bra.

Krönika: Inga fler trötta kulturmän eller enkla budskap, tack

Litteraturkrönika för Borås tidning/Gota Media, publicerad 14/1 2023.

När det nya året just tagit sina första andetag och 2022 fortfarande är färskt i minnet, faller det sig naturligt att blicka både bakåt och framåt. Lisa Marques Jagemark funderar på litteraturåret som gått och önskar sig en mer djuplodande litteraturdebatt i framtiden, gärna långt förbi 2023.

Så lägger vi ännu ett litteraturår till handlingarna. De streamade ljudböckerna fortsatte dominera i folks hörlurar och läslistor. Booktok verkligen började ta plats, om inte annat så i förlagens marknadsföring. Ur det stora flödet av svenska romaner gick det att vaska fram ett par guldkorn.

2022 var också ett år då kulturdebatten var ganska flyktig och trist. Frågan om allt faktiskt kan bli bra litteratur dök upp igen – var Sara Meidells ”Ut ur min kropp” anorexipropaganda, en viktig sjukdomsgestaltning eller bara en dålig bok? – och Björn Werners trötta kulturmanskommentar kring bristen på ”berättelser” bland Augustprisnomineringarna rörde upp känslor under vintern.

2023 börjar med lite mer glöd.

Inför det nya året önskade jag mig – i tanken, allt måste inte skrivas på Twitter – en mer långsiktig debatt eller diskussion kring litteraturen och litteraturkritiken. Vad den är, vad den håller på att bli och vad den bör vara. Om god litteratur och samtidslitteraturens tendenser, då, nu och imorgon. Ett samtal som det krävs ett (eller två) årtionden att avsluta, i stället för att bara resultera i klickvänliga rubriker med en livslängd på en vecka och enkla budskap som glöms bort lika snabbt som de flammade upp.

Författaren och förläggaren Gunnar Nirstedts text i Dagens Nyheter förra veckan kan bli något sådant. Han tycker att romanen håller på att urholkas på grund av de rådande idealen inom ”berättelseindustrin”. I stället för att bara konstatera hur marknaden blir allt tuffare för romaner skrivna av annat än stora författare, liksom för lyrik och översättningar och annat som inte funkar som ljudbok, samt hur dumt det är (en jargong som jag själv lätt faller in i), lyfter han ett intressant ämne. Vad gör de nya förutsättningarna med själva litteraturen? Vad händer med romanen och berättelsen, rent konkret?

Och bakom de snabbt uppblossande (och svalnande) debatterna och åsiktsinflationen rörde sig dessutom något annat i skuggan under det föregående året: ett kliv mot en mer politisk styrning av kulturen. Det märks på flera sätt. Planen att ta fram en ”kulturkanon” är det uppenbara exemplet, men jag tänker också på ifrågasättandet av modersmålsundervisningen i grundskolan, inskränkningar i biblioteksväsendet, med mera.

Det finns saker att diskutera i svenskt kulturliv, både på kort och lång sikt.

Omvärlden påverkar. Själva formen, innehållet, vilka teman, ämnen och perspektiv som kommer fram i ljuset. Till exempel skulle det inte översättas så mycket litteratur från och om Ukraina om det inte vore för kriget. Synd att det ska krävas något sådant för att lyfta ett lands litterära talanger. Vi kommer att få se många böcker med koppling till Ukraina i vår. Tematisk tror jag också att det samtida moderskapet och föräldraskapet kommer att fortsätta märkas i de nordiska romanerna.

Och hur kulturdebatten blir, ja, det återstår att se.

Recenserat hösten 2022

Har hunnit recensera några böcker i höst också:

Yogakurs Online

Jag är tillbaka efter graviditet och mammaledighet – och vilken tid att komma tillbaka till! Eftersom det i dagsläget inte är möjligt att hålla i klasser IRL, tänkte jag kolla om det finns intresse för en online-yogakurs i januari-februari?

Upplägget är 4 zoom-klasser à 60 min en gång i veckan, som antingen kan ses live eller i efterhand via inspelning. Utöver dessa 4 klasser får du också tillgång till 1 förinspelad yinklass på ca 45 min som kompletterar de mer fysiska klasserna. Det blir alltså sammanlagt 5 klasser, och du har tillgång till dem i ytterligare två veckor efter kursslut.

Temat för den här lilla kursen är Ganesha, Lord of Obstacles and new beginnings, vilket passar bra i början av ett nytt år. Klasserna innehåller mjuka flöden för att grunda kroppen, med ett visst fokus på ben och höfter. De fyra klasserna bygger på varandra och funkar för alla nivåer. Du har också möjlighet att mejla mig och diskutera eventuella skador/anpassningar.

Alltså:

Tid: Live på Zoom torsdagar kl. 17-18 med fri tillgång till inspelade klasser tills två veckor efter kursavslut.

Kursen pågår 21 januari – 11 februari. Minst 4 deltagare krävs för kursstart.

Kostnad 750 kr för 5 klasser.

Intresseanmälan (ej bindande till en början, jag kollar intresset) till lisamjagemark@gmail.com eller via sms till 0701-138200