Innan jag publicerar min årsbästalista från litteraturåret 2017, tänkte jag lyfta ett par romaner som jag tycker stack ut under höstens utgivning (utan att upprepa mig för mycket, kanske dyker det upp något mer på topplistan…) Kort och koncist:
30 år efter att hon tvingades fly blir Nahid dödssjuk och det väcker liv i hennes ilska. Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde (Wahlström & Widstrands) är en stark skildring av sjukdom, som inte värjer en sekund för elakheten och bitterheten hos den sjuka. Det är något frigörande i att läsa om slutet på en livshistoria helt utan rosafärgade glasögon.
En litteraturstudent (och millennial) i Dublin blir tillsammans med sitt ex vän med ett framgångsrikt kulturpar och kärlek uppstår. Samtal med vänner av Sally Rooney (Albert Bonniers förlag) är en sådan bok som jag har svårt att sätta fingret på riktigt varför den är så bra. Kanske beror det på att jag känner igen mig så mycket i generationen som beskrivs, kanske på att Rooney är så oerhört skicklig när det gäller att skriva dialoger.
Sayed klipper ihop röster från samtidens Sverige i sin ungkarlslya med par Albin Hansson på ena väggen och Yassir Arafat på den andra. Sid försöker lära sig sin fars språk arabiska i ett land i Mellanöstern, men finner först och främst kärleke. Stiga sol, smälta is av Raja Bahari (Norstedts) är otroligt smart berättartekniskt, och varvar de två (eller är de en och samma?) rösterna till en enda kamp: att hitta sig själv i sitt språk. Recension här.
Mänskligheten upptäckte en ny energikälla, den mänskliga sorgen, och världen blev en helt annan. Den egensinniga romanen Sorgens princip av Pernilla Wåhlin Norén (Modernista) undersöker hur Sverige skulle kunna se ut ett par decennier efter att ett gäng forskare upptäckte att man kunde utvinna energi (och i det långa loppet el) ur människors sorg.
Lisa Marques Jagemark 