Det finns stunder då jag verkligen tror på magi. I lördags var jag, min pappa och hans bästis på Kent på Trägår’n här i Göteborg. Det var en sådan stund, när ljudmattan är tung och bred, alla låtar sitter precis som de ska (i hjärttrakten) och inramningen perfekt.
Den nya låten Svart snö (vilken oerhört kentig låttitel förresten) har en refräng som går såhär:
Känner ni som jag sträck upp era händer
Det är fler än du och jag
Som förlorat något vi älskat i elden
Fler än du och jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns någon morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam
Och det blir inte bara magiskt när alla i en mörk, trång konsertlokal tillsammans sträcker upp sina händer mot taket, det blir magiskt när jag tänker att det här kanske kan bli den nya inställningen i vårt land, om vi har tur. Jag kan se den röda tråden genom albumet Tigerdrottningen, tanken att kollektivet är på väg tillbaka. Eller snarare att kollektivet, solidariteten och gemenskapen måste komma tillbaka.
Kent är mitt hjärtas musik sedan innan jag ens fyllt tonåring, och det är nästan retligt (fast mest underbart) att de alltid lyckas tala till mig på det här sättet. Jag hoppas att den kommande festivalen Kentfest på Nya Ullevi blir en masshysteri i uppsträckta händer, fingertoppar upp mot Göteborgs himmel, fler än jag som inte vill känna mig ensam och individualiserad.
Känner ni som jag, sträck upp era händer.
Lisa Marques Jagemark 