Etikett: Musik

  • Kent och Pulp – två musikkrönikor

    Kent och Pulp – två musikkrönikor

    Har för omväxlings skull skrivit två texter om musik i år också!

    Pulp pumpar fram tonårsnostalgi

    De gamla britpopgiganterna Pulp ska inta Slottskogen och Way Out Wests under fredagskvällen. Lisa Marques Jagemark kan inte undvika att bli nostalgisk och tänka tillbaka på tonårens dansgolv med skriksjungande Bäckängelever. Men räcker det med nostalgi för en bra festivalkonsert?

    Otippat att Kent återförenas – men helt fantastiskt

    ”Tror du inte att Kent kommer att återförenas någon gång?” Svar: nej! Men inte ens bandet med störst integritet i svensk rockhistoria kan tydligen motstå en återförening, och Lisa Marques Jagemark kastar alla ambivalenta känslor åt sidan för ren glädje.

    *Obs, om du har Allt+ så kan du logga in och läsa krönikorna (gäller till exempel DN och Expressen, utöver Gota Medias tidningar).

  • Helgen v. 48

    Helgen som gick var väldigt meta – att se Bob Hund spela Helgen v. 48 på lördagen vecka 48 var speciellt. Och ännu mer speciellt var att få recensera dessa ikoner! Läs recensionen på bt.se här.

  • Lundberg och Lärn

    Ebbot BTFör ett tag sedan såg jag Ebbot Lundberg på min ungdoms konsertarena Rockborgen i Borås. Det kan du läsa om här! (Tips: jag var inte överväldigad, men inte heller besviken.)

    Dessutom fick jag äran att skriva kritik om Viveca Lärns nya feelgood-boksläpp Södra vägen till Saltön, som väver samman Saltönserien med  Öster om Hedenserien. Den kan du också kolla in om du vill!

  • Från kylan, in i värmen

    Lars Winnerbäck, Scandinavium, 1/11 2013

    Ljusbilden är enkel: mörk, med vita strålkastare. Ibland, men bara då och då, bryter de av med blå eller röda lampor. Men aldrig flera färger samtidigt, aldrig för mycket för ögat att ta in. Aldrig en ensam ljuskägla på huvudpersonen.

    En storbildskärm visar en kristallkrona som gungar sida till sida, taktfast, ganska långsamt, som en sekundvisare på en enorm klocka som ödesdigert tickar ned till något vi inte vet eller vill tänka på. Det liknar en snara från håll.

    Texterna, de nya, är mörkare, de trollbinder oss med sin rakhet tillsammans med de breda ljuden. Flera gitarrer, en man på ”skrammel”, en matta som fyller det stora konsertrummet. Ljud som faktiskt fångar en del av de som bara är där för att dricka öl och småprata.

    Det är nästan precis som jag vill ha det. Ibland liknar Lars Winnerbäck herr Joakim Thåström mer än vad jag anat, när låtarna från den senaste skivan kompletteras med vita strålkastare, hjärtrytmstrummor och ångest. Elegi och Jag är ingen soldat har fått nya countryskruder som de klär alldeles förträffligt i, och folket får det som de vill ha när arenarocksklassikerna Elden och Solen i ögonen brer ut sig över publikhavet.

    Hade det inte svajat en aning under den långa tiden då jag sitter med stora ögon riktade på linköpingssonen, hade det inte varit lite för många svaga låtar i rad i mittpartiet… Det är ändå nästan så att jag förlåter allt för avslutningen Söndermarken. Som att komma hem, bitterljuvt, (o)frivilligt.

    Nyponbuskar, nyponbuskar.

    Tack för musiken Lasse.