Från kylan, in i värmen

Lars Winnerbäck, Scandinavium, 1/11 2013

Ljusbilden är enkel: mörk, med vita strålkastare. Ibland, men bara då och då, bryter de av med blå eller röda lampor. Men aldrig flera färger samtidigt, aldrig för mycket för ögat att ta in. Aldrig en ensam ljuskägla på huvudpersonen.

En storbildskärm visar en kristallkrona som gungar sida till sida, taktfast, ganska långsamt, som en sekundvisare på en enorm klocka som ödesdigert tickar ned till något vi inte vet eller vill tänka på. Det liknar en snara från håll.

Texterna, de nya, är mörkare, de trollbinder oss med sin rakhet tillsammans med de breda ljuden. Flera gitarrer, en man på ”skrammel”, en matta som fyller det stora konsertrummet. Ljud som faktiskt fångar en del av de som bara är där för att dricka öl och småprata.

Det är nästan precis som jag vill ha det. Ibland liknar Lars Winnerbäck herr Joakim Thåström mer än vad jag anat, när låtarna från den senaste skivan kompletteras med vita strålkastare, hjärtrytmstrummor och ångest. Elegi och Jag är ingen soldat har fått nya countryskruder som de klär alldeles förträffligt i, och folket får det som de vill ha när arenarocksklassikerna Elden och Solen i ögonen brer ut sig över publikhavet.

Hade det inte svajat en aning under den långa tiden då jag sitter med stora ögon riktade på linköpingssonen, hade det inte varit lite för många svaga låtar i rad i mittpartiet… Det är ändå nästan så att jag förlåter allt för avslutningen Söndermarken. Som att komma hem, bitterljuvt, (o)frivilligt.

Nyponbuskar, nyponbuskar.

Tack för musiken Lasse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s