Emil Jensen, 23/11, Folkan Borås
Det kallas föreställning, inte konsert. Det beror såklart på att ungefär hälften av framträdandena under de runt 2,5 timmar (inkl. paus) som vi sitter i salongen, inte är sånger. Det är spoken word, eller kanske politiska brandtal, återberättanden av minnen, personliga reflektioner, eller alla ovanstående.
Ofta börjar de med en liten inledning, kanske en powerpoint, men mynnar ut i ett rimmande klimax som leder in i nästa låt. Ibland känns det lite för repeterat, framför allt i första halvan av föreställningen, men oftast känns det innerligt och väldigt roligt. Nödrim finns inte i Emil Jensens repertoar, inte heller en acceptens av det som är jobbigt i vårt samhälle just nu (rasismen, utbildningsministern, stressen, och så vidare).
Av låtarna sticker främst trallvänliga och bröllopsvanliga Så får du mig ändå och känslomässiga Hur lyckliga kan vi bli? ut. Men också Radioaktivitet (som i original är en mästerlig duett med Klara Söderberg från First Aid Kit) och Dig vill jag ha från den nya skivan I det nya landet är otroligt starka live.
Skivan har också gett namnet till föreställningen, och antyder att det handlar om känslan i Sverige just nu, det kalla, utanförskapet, oron och allt det där som Jensen brinner för att motarbeta. Men jag anar en mer personlig underton också, av separation, uppbrott och nystart. Och det är när den välrepeterade (och välgrundade) politiska agendan blandas med dessa personliga underströmmar, som den här föreställningen verkligen lyfter.
Lisa Marques Jagemark 