Fick äran att intervjua två av de nominerade till Borås Tidnings Debutantpris 2026 för just Borås Tidning i våras.
Emilia Hasselquist Langefors
Lyrik i blombladsvitt och amöbablått: ”Jag ser färgerna som karaktärer”
Melanie Kitti
Spöklik poesi om en trasig uppväxt: ”En slags personlig arkeologi”
Har glömt slänga upp länkar till böckerna som jag har recenserat för Gota Media 2024-2025! Publicerade i Borås Tidning, Barometern-OT, BLT, Kristianstadsbladet, Norra Skåne, Smålandsposten och Ystads allehanda.
Asta Olivia Nordenhof (övers Johanne Lykke Naderehvandi): Pengar på fickan
Agmall Sarwari: Silkesbadet
Antoine Wauters (övers Cecilia Franklin): Motsägelsernas museum
Olga Ravn (övers Johanne Lykke Naderehvandi): Vaxbarnet
Johanna Larsson: Bokstavstro
Mia Nilsson (bilderbok): Tvärtom
Layla Martínez (övers Annakarin Thorburn): Carcoma
Linea Maja Ernst (övers Felicia Stenroth): Bara till naveln
Lina Wolff: Liken vi begravde
Mara Lee: Min tunga moder
Krönika publicerad i Borås Tidning 30 augusti 2025
Lyrik om ismannen Ötzi, hjärtesorg, engångsligg och juver. Lisa Marques Jagemark har läst två debuterande poeter som skriver om kärlek och kropp, men vrider om bilderna och stilen och får det att kännas samtida.
Ester Bergs hyllade debut ”Schlager om sommaren” (20tal) är en smart diktsamling med en distinkt riktning. Det handlar om en sommar, ett uppbrott – en tydlig röd tråd. Diktjaget blir lämnad, exet träffar en ny, men livet måste fortsätta ändå:
”lyfte skrot och åkte ut på gröna linjen / där jag mötte mina vänner / med en känsla av att det hände / till max femtio procent”
Tonen växlar mellan ungdomligt melankolisk självdistans och brinnande, stora, svallande känslor, och den språkliga stilen följer med. Bildspråket är minst sagt omväxlande och blandar allt från stadens försommarnatur till ismannen Ötzi. Den senare är en lite svårare metafor att köpa, måste jag erkänna, men vad vet en småbarnsmamma som bor på landet om hur en tjugo-nånting i stan känner sig när den ligger runt efter att ha blivit dumpad? Jag är hur som helst tacksam för att ha fått lite insyn.
Ibland får Berg mig att tänka på Bodil Malmsten, vilket alltid är en komplimang. Som i den korta dikten: ”hej / jag skulle vilja be om nåd / jag skulle vilja få den också”
Den gemensamma nämnaren för diktsamlingarna är hur de i sina bästa stunder känns så där samtida och hastigt nedtecknade, fast det naturligtvis är en skenbar lätthet.
Även Alva Hedlund, som debuterar med ”Ägt” (Albert Bonniers förlag) i dagarna, lyckas karva fram ett narrativ i sin mer minimalistiska poesi. Hennes debut kan tolkas handla om en relation, eller ett möte, som de inledande och avslutade raderna verkar antyda: ”du är inte här för att sova”.
”Ägt” handlar mycket om form, alltså bokstavligen, de olika former som ting kan anta och hur de också kan omformas. Dikterna dignar av ord som: knådas, bucklas, koagulera, separera, torka, hårdna. Blinkningar till mejeriproduktion och ätande varvas med viljan att äta (eller äga) en annan.
Här är både raderna och dikterna korta, vilket i sin tur ger mer tyngd åt det vita på sidorna. Hedlund använder både radbrytningar och sidbrytningar för att skapa pauser i läsningen, andrum som sänker tempot och ger tid att fylla i själv. Hon låter till exempel raderna ”har du försökt /// ta dig ut?” fylla varsin sida och således täcka ett uppslag. Effekten är slående. Dessutom skapar det en vass humor mellan raderna (och sidorna): ”lev med det /// försök”. Jo, tack.
Om något hade jag kanske velat att diktsamlingen skulle vara lite längre, lite mer. Den ger, kort sagt, mersmak.
Lisa Marques Jagemark
Krönika publicerad i Borås Tidning i maj 2025
Är markisinnan av Merteuil litteraturhistoriens första pick-me-girl? Nyöversättningen av den klassiska romanen ”Farliga förbindelser” från 1782 får Lisa Marques Jagemark att tänka på Tiktok-sketcher och samtida epitet.
Nyss släpptes en nyöversättning den franska klassikern ”Farliga förbindelser”. En brevroman från 1782 som Jan Henrik Swahn nu har gjort mycket lättare för en modern läsare att ta sig igenom. Den förra översättningen till svenska kom för runt åttio år sedan, och det är ett välkänt faktum att översättningar har kortare bäst-före-datum är originalen, så det var dags.
Men nu var det dock – för en gångs skull – inte översättningen jag tänkte skriva om.
När jag åter läser om den franska adelns utsvävningar, tveksamma moral och libertinism (och desperat försöker komma ihåg något från mina fem högskolepoäng i fransk 16-1700-talslitteratur) är det i stället ett samtida begrepp som slår mig.
Är inte Markisinnan av Merteuil, en av romanens huvudpersoner, en av litteraturhistoriens första och värsta ”pick-me-girls”?
Ett nytt namn på ett gammalt fenomen, som fått uppmärksamhet i generation Z tack vare av satirklipp och sketcher på sociala medier.
En pick-me-girl är en tjej som söker bekräftelse (9 gånger av 10 från killar) genom att särskilja sig från andra tjejer, ta av avstånd från traditionella kvinnliga intressen och i stället visa upp hobbies som stereotypiskt anses mer manliga. Nära släkt med ”inte som andra tjejer”-tjejen som det tyvärr dignade av i filmer och tv-serier när jag var yngre (som ”Cruel Intentions”, filmen från 1999 som utgår från intrigen i just ”Farliga förbindelser”).
Medvetet eller omedvetet är det såklart ett skådespel inför den manliga blicken: att tala illa om andra kvinnor för att själv plocka poäng och få mer status. Tänk typ ”tjejer snackar bara skit så jag har mest killkompisar”-tjejer eller annan internaliserad misogyni.
Markisinnan av Merteuil skriver brev till sin vän och före detta älskare Vicomten av Valmont och försöker få med honom på sina grymma hämndplaner mot en yngre kvinna. Hon talar illa om precis alla kvinnor hon möter och koketterar med sina syndiga eskapader inför Vicomten. Hon hade kort sagt lätt platsat i en Tiktok-sketch med undertexten POV: när en pick-me-girl vill markera revir.
Vicomten av Valmont i sin tur är, åtminstone inledningsvis, en uppenbar fuckboy som spelar spel och manipulerar kvinnor för att få det han vill ha, det vill säga sex.
Det är nog en ganska typisk känsla efter att ha läst en klassiker – tänk hur lite vi människor förändrats genom tiderna egentligen. Det är bara omständigheterna som skiftar. Vi vill gärna se allt som aktuella, samtida fenomen som säger något specifikt om just vår tid, men bara för att något syns på Tiktok betyder det inte att det är något nytt.
Pick-me-girls och fuckboys har funnits i många hundra år.
Lisa Marques Jagemark
Krönika som publicerades i Borås Tidning 10 maj 2025
SVT ska satsa på slow-tv i form av högläsning och valde en av Booktoks sexigaste romanceböcker. Låt gå för det, men Lisa Marques Jagemark undrar vilken litteratursyn public service egentligen främjar genom att välja en bok som översatts med generativ AI? Och är det inte läge att kräva en AI-märkning?
SVT Edit kom tidigare i veckan med nyheten om en satsning på slow tv i form av högläsning – en i grunden ganska mysig idé. ”Jag satte verkligen kaffet i halsen när jag fick höra om den här idén. Sen tänkte jag; det här måste vi göra”, säger Eva Beckman, programdirektör på SVT, enligt kanalens pressmeddelande.
Anledningen till att hon satte i halsen var att de valt en riktigt ”spicy romance”: Booktok-favoriten ”Twisted love” av Ana Huang. Modern tantsnusk, med andra ord.
Jag reagerade av en annan anledning.
Jag har egentligen inga problem med valet av bok i sig. Jag gjorde ett försök att läsa en annan bok i samma serie för något år sedan, när jag ville förstå vilka böcker som egentligen är populära på Tiktok, men var tvungen att lägga ner. Det var pinsamt dåligt. Men jag kan ju bara strunta i att kolla.
Däremot tycker jag att det är ett lite märkligt bokval eftersom jag råkar känna till att den översatts med hjälp av generativ AI.
”Twisted Love” utkom på World Audio Publishing 2023, och namnet som trots allt står i boken, Ada Capek, är en pseudonym för personen som redigerat översättningen. En smart sådan, som gissningsvis kommer från Ada Lovelace, matematikern som kallas världens första datorprogrammerare och Karel Capek, författaren som myntade ordet robot.
Svårt för SVT Edits redaktion att känna till, såklart. På vissa av de senare böckerna av Ana Huang som utkommit på samma förlag, står AI-företaget Nuanxed tillsammans med redigerarens namn, men i det här fallet är det mer otydligt.
Samtidigt borde det inte vara så svårt att ta reda på heller. Det räcker säkert att fråga förlaget – och komma på tanken att göra den researchen. Att veta att man numera kan behöva ställa frågan.
Varför är det ens ett problem att boken är översatt med hjälp av AI, kan man undra?
Jo, flertalet tidigare vittnesmål från liknande AI-redigerare har visat att sådana uppdrag ofta innebär dåliga arbetsvillkor, sämre betalt och en urholkning av upphovsrätten, utöver det uppenbara problemet med tveksam textkvalitet.
För trots allt teknikoptimisterna påstår om generativ AI, så håller översättningarna ännu inte tillräckligt hög nivå utan väldigt mycket mänsklig handpåläggning. Möjligen kommer det se annorlunda ut i framtiden – det återstår väl att se – men än så länge är det framför allt ett sätt för förlag att maxa vinstmarginalen. Det är helt enkelt billigare, och kanske lite snabbare. Översättare är frilansarbetare som ibland tvingas ta uppdrag trots att det är dåliga villkor. Det här blir ett sätt att göra översättande – ett litterärt hantverk – till gigekonomi. Att jag är översättare själv påverkar säkert min syn på det, men frågan är betydligt större än min försörjning.
Är det här en litteratursyn och en litterär affärsmodell som public service bör främja? Och frågan är om det inte är dags att kräva mer transparens från förlagen och en obligatorisk märkning av AI-genererade översättningar, illustrationer och litterära texter? Så läsarna själva kan ta beslut om det är något de vill stötta.
Lisa Marques Jagemark
Isabella Nilsson har en helt egen plats i den nordiska litteraturen. Nya ”Tomhet och ömhet” får Lisa Marques Jagemark att både häpna över språkets möjligheter och fnissa åt livets elände.
”Tomhet och ömhet” består av hundra små egensinniga texter – rimmade verser, en hasselmus dagboksanteckningar, beskrivningar av mer eller mindre lyckade otrohetsaffärer och hypokondriskildringar.
Isabella Nilssons författarskap erbjuder många olika tåtar att dra i – en existentiell klangbotten, litteraturens kraft och ett nytänkande utforskande av psykisk ohälsa löper genom alla hennes verk. Men den tydligaste röda tråden är leken med orden. Hon vänder och vrider på språkets byggstenar. Dess dubbeltydigheter, form och ljud. Skevande små förflyttningar i betydelse, en annorlunda särskrivning eller en liten typografisk förändring öppnar nya världar.
”så söt du är/ har du gjort något / med såret? klippt? / färgat? // jaha äsch nej / jag har nog bara / en bra sårdag”
Samtidigt döljer sig bråddjupa tolkningar där under, inte sällan när Nilsson talar med andra litterära verk eller författarskap. Text nr. 70, ett slags svar på en rad av Vilhelm Ekelund, är ett litet mästerverk, en lekfull skildring av diktande. Jag önskar att jag hade utrymme att citera alla verser, men håll till godo med ett smakprov:
”En ros är en ros är en ros är ett rus / En rusning mot döden är dikten. / Läslusten tänder ett fladdrande ljus / men skymmer, i slutändan, sikten.”
I en intervju i Dagens Nyheter sa Nilsson nyligen att litteraturen kan vara ett sätt ”att sublimera lidandet. Att försöka göra något vackert av det man är med om. Men det kan också vara livsfarligt. Att göra konst av något som faktiskt håller på att bryta ner dig.”
Det är i den skarven som hon verkar. Jag vet inte om det alltid blir vackert, men det är oupphörligt intressant och givande.
Nilsson har karvat fram en egen plats i den svenska (kanske till och med nordiska) litteraturen. Stilen i ”Tomhet och ömhet” känns igen från tidigare verk, som hyllade ”En bok för Ingen”, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2023, hennes andra nominering i ordningen. En mix av essäistik, originella autofiktiva världar, rimmade dikter och krönikelika iakttagelser.
Kanske ligger ändå ”Tomhet och ömhet” närmast den ljuvliga bilderbok som kom förra året, hennes första. I ”Ivars tomrum” möter vi Ivar, som måste vakta just ett tomrum när hans föräldrar är på jobbet. På typiskt Nilssonskt vis tar hon ordet och gör det mer bokstavligt, en ordlek med filosofiska djup. Måste man alltid fylla sitt tomrum med något?
”Tomhet och ömhet” är drabbande läsupplevelse. Det är också hisnande rolig läsning. Dråpligt och svart och självförringande. Jag fnissar ofta rakt ut. Det handlar om att, för att använda Henrik Schyfferts ord från ”The 90’s – ett försvarstal” – välja humordörren. Skratta åt eländet, åt livet, åt sig själv.
Som när Nilsson skriver om TikToks soft girl-trend och undrar var man hittar ”soft psychogirl-inspirationen” i stället:
”Jag vill inte influera, jag vill dissociera. […] Jag vill kort sagt, efter ett par inledande decennier som duktig flicka, bara få vila mig lite resten av livet.”
Ja, tack. Kalla mig Nilsson-fangirl.
(Publicerad i Borås Tidning 12 april 2025)
Efter över tjugo år som fan och nästan trettio konserter försöker Borås Tidnings Lisa Marques Jagemark sammanfatta vad tusan det var som hände på 3arena i Stockholm under Kents storslagna återtåg.
Fråga vem som helst av mina nära och kära – jag är extremt sällan helt okritisk till något över huvud taget. Att alltid ifrågasätta verkar vara inprogrammerat i min hjärna. Tyvärr leder det till att jag då och då kan upplevas som lite tveksam. En opraktisk egenskap för någon som skriver om kultur i en samtid där det behövs snärtiga clickbaits och hot takes.
Jag önskar ibland att jag kunde vara mer tvärsäker.
Det kanske är en av anledningarna till att jag alltid har känt mig så hemma i Kents musikvärld, med Jocke Bergs egna tvivel och självrannsakande texter: en stor tilltro till konsten, men inte till sig själv. Hur kan du vara så säker på ditt svar? frågar han och jag håller med.
Så man kan definitivt säga att det kom som en överraskning, även för mig själv, att jag var så totalt oproblematiserande överlycklig över Kents återförening.
Diskussionerna om den senaste veckans sex konserter på 3arena har till stor del handlat om frågan om bandet brutit sitt löfte till fansen genom återkomsten. Handlar det bara om pengar? De redan sagt farväl, det går inte att göra om. Allt pyntat med diskussioner kring om de fortfarande är relevanta idag, och i så fall varför. Snabbrepris: det är de, något som många pekat på. Alla återkommer till Kent och Jocke Berg som skildrare av det svenska samhället och medelklassens vemod.
Jag förstår kritiken på ett intellektuellt plan, tror jag, men känslomässigt är jag, kanske för första gången i mitt vuxna liv, helt ointresserad av att ifrågasätta något över huvud taget.
Jag är bara så glad över att få vara så här villkorslöst förundrad och ödmjukt tacksam inför kraften i musiken – igen. ”Som alltid flyr jag till musiken, den enda plats där jag är jag” sjunger Jocke och en manet svävar förbi på en 70 meters led-skärm inför nästan 40 000 fans.
Och även om det finns kritiska röster, så har jag hört minst lika många som tänker och känner samma sak som jag. Jag har sett andra i publikhavet bryta ihop till första tonerna till fanfavoriten ”Stoppa mig juni (Lilla ego)” – och vi skreksjöng ”den här känslan som jag har är inte min” i kör eftersom vi absolut delade den just då.
Har det pratats tillräckligt mycket om hur mycket Kent betytt på ett personligt plan för så många? Det är en av sakerna som ältades inför Taylor Swifts Sverigebesök – hur viktig hon och hennes texter varit för enskilda fans – men det stämmer även här. Och inte bara för mig.
En av mina teorier till min totala kapitulation är att jag började lyssna på Kent när jag var så pass ung (läs: prepubertal), att jag kommer springande likt ett negligerat barn som alltid ger sin anknytningsperson en chans till. En annan är att det är som ens första kärlek, den som alltid lever kvar.
Eller så beror det bara på att det har varit så strålande konserter.
Hur bandet kan spela så tajt efter nio års uppehåll är bortom mig. De nya stämmorna och arrangemangen lyfter liveupplevelsen och scenshowen är den enskilt snyggaste jag sett i hela mitt liv – ljusdesignen och allt det visuella (ett fantastiskt samarbete mellan Adam Berg och Anders Heberling) är slipat till perfektion.
Och jag kan faktiskt inte tänka mig något mer kentigt än att ta ett storslaget farväl, och sedan chocka alla med att återuppstå… bara för att vara så här bra.
(Publicerad i Borås Tidning 28 mars 2025)
Efter över tjugo år som fan och nästan trettio konserter försöker Borås Tidnings Lisa Marques Jagemark sammanfatta vad tusan det var som hände på 3arena i Stockholm under Kents storslagna återtåg.
Fråga vem som helst av mina nära och kära – jag är extremt sällan helt okritisk till något över huvud taget. Att alltid ifrågasätta verkar vara inprogrammerat i min hjärna. Tyvärr leder det till att jag då och då kan upplevas som lite tveksam. En opraktisk egenskap för någon som skriver om kultur i en samtid där det behövs snärtiga clickbaits och hot takes.
Jag önskar ibland att jag kunde vara mer tvärsäker.
Det kanske är en av anledningarna till att jag alltid har känt mig så hemma i Kents musikvärld, med Jocke Bergs egna tvivel och självrannsakande texter: en stor tilltro till konsten, men inte till sig själv. Hur kan du vara så säker på ditt svar? frågar han och jag håller med.
Så man kan definitivt säga att det kom som en överraskning, även för mig själv, att jag var så totalt oproblematiserande överlycklig över Kents återförening.
Känslomässigt är jag, kanske för första gången i mitt vuxna liv, helt ointresserad av att ifrågasätta något över huvud taget.
Diskussionerna om den senaste veckans sex konserter på 3arena har till stor del handlat om frågan om bandet brutit sitt löfte till fansen genom återkomsten. Handlar det bara om pengar? De redan sagt farväl, det går inte att göra om. Allt pyntat med diskussioner kring om de fortfarande är relevanta idag, och i så fall varför. Snabbrepris: det är de, något som många pekat på. Alla återkommer till Kent och Jocke Berg som skildrare av det svenska samhället och medelklassens vemod.
Jag förstår kritiken på ett intellektuellt plan, tror jag, men känslomässigt är jag, kanske för första gången i mitt vuxna liv, helt ointresserad av att ifrågasätta något över huvud taget.
Jag är bara så glad över att få vara så här villkorslöst förundrad och ödmjukt tacksam inför kraften i musiken – igen. ”Som alltid flyr jag till musiken, den enda plats där jag är jag” sjunger Jocke och en manet svävar förbi på en 70 meters led-skärm inför nästan 40 000 fans.
Och även om det finns kritiska röster, så har jag hört minst lika många som tänker och känner samma sak som jag. Jag har sett andra i publikhavet bryta ihop till första tonerna till fanfavoriten ”Stoppa mig juni (Lilla ego)” – och vi skreksjöng ”den här känslan som jag har är inte min” i kör eftersom vi absolut delade den just då.
Har det pratats tillräckligt mycket om hur mycket Kent betytt på ett personligt plan för så många? Det är en av sakerna som ältades inför Taylor Swifts Sverigebesök – hur viktig hon och hennes texter varit för enskilda fans – men det stämmer även här. Och inte bara för mig.
En av mina teorier till min totala kapitulation är att jag började lyssna på Kent när jag var så pass ung (läs: prepubertal), att jag kommer springande likt ett negligerat barn som alltid ger sin anknytningsperson en chans till. En annan är att det är som ens första kärlek, den som alltid lever kvar.
Eller så beror det bara på att det har varit så strålande konserter.
Hur bandet kan spela så tajt efter nio års uppehåll är bortom mig. De nya stämmorna och arrangemangen lyfter liveupplevelsen och scenshowen är den enskilt snyggaste jag sett i hela mitt liv – ljusdesignen och allt det visuella (ett fantastiskt samarbete mellan Adam Berg och Anders Heberling) är slipat till perfektion.
Och jag kan faktiskt inte tänka mig något mer kentigt än att ta ett storslaget farväl, och sedan chocka alla med att återuppstå… bara för att vara så här bra.
Publicerad i BT 28/3 2025
Borås Tidnings och Gota Medias projekt med fokus på översättning har fått kritik. Nu ger litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark svar på tal: ”Att påstå att all översättningskritik är omöjlig för att litteraturkritiker inte kan håller bara inte.”
I senaste numret av översättningstidskriften Med andra ord har översättaren Ann-Sofie Öman skrivit ”Kritik mot översättningskritiken”, ett svar på en podd som spelades in under bokmässans Rum för översättning i höstas. Ett samtal som jag deltog i, och som åtminstone delvis utgick ifrån Borås Tidnings och Gota Medias satsning ”översättning i fokus”, med regelbunden översättningskritik.
Där skriver Öman att en litteraturkritiker inte ens borde försöka bedöma en översättnings kvaliteter – ”bara tanken är helt befängd!” – och DN:s litteraturredaktör Jonas Thente kommenterade att det var ”läsvärda argument” i lördagens tidning. Öman skriver att översättningskritik är omöjlig på grund av kritikerns tidsmässiga begränsning (de läser inte lika djupt som en översättare gör), oförmåga att se finesser i språket samt bristen på egen erfarenhet av att översätta (fast debatten kring Snyderöversättningen är tydligen undantaget som bekräftar regeln, tycker hon).
Det får mig faktiskt att undra om hon kanske har råkat lyssna på fel podd (och om Thente lyssnat på den alls).
I vårt projekt, som handlar om att se hur man kan skriva regelbundet om översättning även i dagspressens litteraturkritik, har jag satt några ramar. Kritikerna kan språket som boken översätts från, de får tillgång till originaltexten, de har alla erfarenhet av och/eller förståelse för översättning som hantverk. Mitt förtroende för dem är enormt.
Projektet har fått en del uppmärksamhet. Det överraskade mig faktiskt, eftersom jag från början kände att jag liksom slog in redan öppna dörrar. Problemformuleringen har länge varit att det inte skrivs tillräckligt mycket om översättning, så vi ville prova om det gick att ändra på det. Det är ett experiment, ett test, för att rikta ljuset mot något som inte fått ta särskilt stor plats i det litterära samtalet tidigare.
Men eftersom det är just lite nytt, finns det självklart en del att ifrågasätta, både kring översättningskritik i allmänhet och vårt projekt i synnerhet – men att påstå att all översättningskritik är omöjlig för att litteraturkritiker bara inte kan håller bara inte.
Jag tror inte att en rimlig lösning på bristen på god översättningskritik är att ge upp. Det måste gå att diskutera det på ett annat sätt.
Kritiker och översättare är över huvud taget inte två separata skrån – överlappningen mellan de två yrkesrollerna är stor. Det borde jag, om någon, veta, eftersom jag också är just översättare. Kunskap är inte heller något oföränderligt, så vitt jag vet, och översättning är inte något magiskt upphöjt som endast ett fåtal utvalda verkligen kan förstå. Lika lite som det krävs att man själv är uppburen författare för att kunna recensera en roman.
Så här: jag tror inte att en rimlig lösning på bristen på god översättningskritik är att ge upp. Det måste gå att diskutera det på ett annat sätt.
Här kommer några tips på vad jag gärna pratar mer om: Hur ska man kunna skriva om översättning på ett givande sätt även i kortare texter? Hur kan kritiker lära sig mer om översättning som hantverk, och kan översättningskritik vara folkbildande? Måste kritikern ens läsa originalet för att kunna uttala sig och hur ska man annars göra med de mindre språken? Hur ska vi granska AI-genererade översättningar, och vad kan dessa översättningar lära oss om mänskliga dito?
Jag skulle kunna fortsätta. Och det kommer jag att göra också.
Publicerad i BT 26/3 2025.
Inför utdelningen av Borås Tidnings Debutantpris 2025 reste jag till Stockholm för att intervjua två av de nominerade. Resultaten finns att läsa här (olåsta):
Succédebutanten Agri Ismaïl inför prisutdelningen: ”För första gången är jag lite nervös”
Maria Bodin: ”Diktsamlingen handlar mer om Kristinas tånagel än hennes liv”
Överträffar verkligheten numera dikten? Lisa Marques Jagemark undrar hur man ska kunna skriva intressant om framtiden när allt i samtiden går åt skogen.
Svenskarnas framtidstro slår nya bottenrekord. Vi oroar oss för säkerhetsläget i världen, klimatförändringar och inflationen. Vi ska vara beredda på kris, säger broschyren som kom i brevlådan, och det har nästan börjat bli svårt att ta in alla hemska nyhetshändelser.
Jordens medeltemperatur slår nya värmerekord samtidigt som bergen av ratade fast fashion-kläder växer i utvecklingsländerna. Det är krig i Europa och extremism och fascism är på uppgång igen i världen. Rätten till abort är inte självklar och mödradödligheten ökar igen i vissa delar av världen. USA:s president släpper ett AI-genererat videoklipp där Gaza blivit en glassig riviera och mitt sociala medieflöde är fullt av läppfillers.
Det låter ju som stoffet till en ekokritisk roman, eller en samhällsdystopi om förtryck och censur, eller premissen i en bok av Margret Atwood. Eller som något ur en av mina favoritsubgenrer, ”bubblegum dystopia”, ett hyperkonsumtionssamhälle där ytan är allt, men livet ändå känns tomt.
Jag alltid har gillat att läsa (och skriva) framtidsberättelser, men det är plötsligt inte lika kul längre. Det känns ju som att vi lever i en dystopi – en värld där allt redan har gått åt skogen. Hur ska en framtidsskildring bli intressant då?
Framtidsberättelser har varit en viktig del av litteraturen i princip så länge som människan har skrivit. Idealvärldar i form av utopier, mardrömsscenarion i dystopier, och allt däremellan. De problem som förstoras och utforskas i berättelser om framtiden är ofta sådant som man bekymrade sig för i den tid då verket skrevs. Till exempel sammanfaller det kallas guldåldern för science fiction med andra världskriget och utvecklingen av atombomben. I den nya vågens framtidsberättelser under 60-talet skymtar den tidens motkultur och drömmar om sociala förändringar. 80-talets boom av cyberpunk och dystopier, både i film och litteratur, sker när det kalla kriget går mot sitt slut och nyliberalismen tar vid.
När en författare överdriver eller förstärker sin samtidsoro och skruvar om i en framtidsvision, skapasett glapp mellan den värld vi är vana vid och texten. Det får oss att se på saker på ett nytt sätt.
När man ser tillbaka på 1900-talet verkar framtidsberättelserna ofta ha blomstrat när det i författarnas samtid funnits just en utbredd pessimism antingen för framtiden eller samtiden – ofta samtidigt som det skett en snabb vetenskaplig eller teknologisk utveckling.
Det slår mig att den beskrivningen påminner om vår tid också.
Antingen har samtiden slutligen blivit så absurd att verkligheten överträffar dikten, eller så står vi inför en ny guldålder för framtidsberättelser.
Om kärlek och frihet i en totalitär värld som domineras av propaganda och övervakning.
LeGuin tänjer på utopins gränser i berättelsen om tvillingplaneterna Anarres och Urras.
Kusligt aktuell klimatfiktion om ett USA i upplösning och en ung flickas kamp för överlevnad.
Två barn lever i skarven mellan en rå verklighet och ständig lek i en postapokalyptisk värld.
Tankeväckande om en kvinna som väljer att föda naturligt i en värld där det är en motståndshandling.
Publicerad i BT 14/3 2025.
Årets första riktiga kulturdebatt är här – och så handlar det om översättning? Man tackar, säger litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark, som själv är verksam som översättare.
Om vi tar det ordentligt kortfattat: Per Andersson på SVT:s kulturnyheterna upptäcker att pseudonymen Kerstin Oscarsdotter har gjort ett anmärkningsvärt tillägg i översättningen av Timothy Snyders ”Om frihet”. Bakom namnet står den mycket erfarna översättaren Margareta Eklöf, som kommenterar sitt val med att Snyders text var otydlig, att hon brukar snygga till dåliga texter och att ändringen godkändes av redaktör och en anlitad filosof. När Snyder får veta reagerar han starkt och efter några om och men drar Albert Bonniers förlag tillbaka översättningen och meddelar att de ska göra en ny.
Och under tiden kommer reaktioner från kulturredaktioner runt om i landet liksom i olika facebooktrådar bland författare, branschfolk och den intresserade allmänheten. Jag har läst många befogat upprörda kommentarer som tycker att det var fel av översättaren, men jag har också läst mer nyanserade analyser som konstaterat att man alltid måste anpassa originalet till en svensk läsare – särskilt fackböcker.
Som jag ser det pekar hela händelsen på hur viktigt det är att översättning som hantverk faktiskt diskuteras inom litteraturkritiken – vikten av översättningskritik, kort och gott.
Vad man än tycker i frågan är det uppenbart att det öppnat upp för samtal kring något som annars sällan diskuteras i litteraturkritiken. Hur mycket får eller bör en översättare ändra i källtexten? Vilka normer finns inom översättning till svenska idag? Hur går det till när en text – i det här fallet engelsk – ska omvandlas till svenska? Och hur ska man som översättare vara trogen originalet, och samtidigt den svenska läsaren (är det ens möjligt)?
Som jag ser det pekar hela händelsen på hur viktigt det är att översättning som hantverk faktiskt diskuteras inom litteraturkritiken – vikten av översättningskritik, kort och gott.
Jag menar inte alls att målet med all översättningskritik ska vara felfinneri av den här typen (om inte felen är bra exempel på något mer övergripande), men jag tycker att debatten visar att det finns ett behov av att diskutera översättning oftare i det offentliga litterära samtalet.
Översättningskritik kan bidra till att synliggöra alla de översättare som är med och skapar den svenska litteraturen och visa själva hantverket bakom översättning och hur det går till. Det kan handla om att lyfta goda exempel eller visa på utmaningar – och kanske få oss att inse något nytt om svenskan som språk i farten.
Och hur ska vi som kritiker kunna läsa, analysera och värdera böcker som översatts med hjälp av generativ AI om (eller när) de en dag upptar en stor del av bokmarknaden, om vi inte redan är vana vid att diskutera mänsklig översättning?
Så jag säger helt enkelt tack och bock och hoppas på mer liknande kritik, krönikor och artiklar i framtiden.
Publicerad i BT 30/1 2025.
Den amerikansk-palestinske poeten Fady Joudah är aktuell med en diktsamling på svenska. Omskakande, viktig lyrik, anser litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark.
Ungefär ett år efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 gjorde vi ett uppslag med böcker på temat Ryssland/Ukraina. Det var svårt att välja vilka verk som skulle vara med. Antalet översättningar från ukrainska och ryska, samt fackböcker om Ryssland, Putin och så vidare, ökade efter invasionen. Anledningen till vågen av översättningar var såklart sorglig, men samtidigt gav det svenska läsare chansen att upptäcka nya författarskap. Det är en trend som syns i förlagens kataloger fortfarande.
Nu har det gått över ett år sedan kriget i Gaza utbröt, men jag ser ändå få nya palestinska röster på svenska.
Ett undantag är den amerikansk-palestinska Fady Joudahs diktsamling, som utkommer i dagarna på Norstedts i översättning av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad.
Titeln är svår att uttala: ”[…]”, som när man vill markera i en text att något strukits. Här är något som inte längre finns. Förlust och tystnad som tema.
Dikterna är skrivna under senhösten och vintern 2023, efter att Israel inlett sina intensiva bombanfall mot Gaza. Att påstå att det började med Hamas terrorattack den 7 oktober är att förminska Israel-Palestinakonflikten, som pågått mycket längre än så.
Kanske är det hur han samtidigt verkar befinna sig mitt i smärtan och ändå fysiskt långt från den, som gör dikterna så omskakande.
Joudah, som förlorat över hundra släktingar i kriget, kontrasterar våldet, utplånandet, sorgen och döden mot vardagsbetraktelser på en tryggare plats. Kanske är det hur han samtidigt verkar befinna sig mitt i smärtan och ändå fysiskt långt från den, som gör dikterna så omskakande. Kanske är det de torra konstaterandena, att få se tragedin på pränt på boksidorna:
”Alla katastrofer är naturliga / också denna / eftersom människor är naturliga”
Mitt favoritsätt att ta till mig lyrik är att läsa en diktsamling under en och samma sittning. Att, om det går, liksom sluka poesin utan avbrott. Det blir sällan så. Det gick inte den här gången heller, men det berodde inte på tidsbrist. Jag fick ta pauser för att stirra ut genom fönstret. För att göra en kopp te och slöskrolla med darriga händer medan vattnet kokade upp.
”Varje dag vaknar du till dödandet av mitt folk”, skriver Joudah (genom Anyuru och Farrokhzad) och jag tänker på nyhetsrapporteringen, på de tappra journalister som skildrar den humanitära katastrofen i Gaza på sociala medier. Så fruktansvärda bilder att det ibland är svårt att se dem. Så mycket lidande att vi riskerar att bli avdomnade.
Stor litteratur motverkar avhumanisering, väcker oss ur avtrubbningen. Joudahs lyrik är litteratur som når in, som känns.
Publicerad i BT m. fl. november 2024.
Befinner du dig i en litterär filterbubbla? Lisa Marques Jagemark ser fördelarna med läsningens ökade status på sociala medier, men vill höja ett varningens finger om att fastna i en och samma bokalgoritm.
Som litteraturredaktör försöker jag hålla koll på vad det snackas om i litteraturvärlden. Jag läser inte bara kritikerlistor och recensioner, utan följer även ett gäng facebookgrupper och sociala medier. För några år sedan skaffade jag Tiktok för att hänga med i diskussionerna på Booktok – den nya, stora maktspelaren på bokmarknaden (varenda bokhandel idag har ju ett ”populärt på Tiktok”-bord).
Böcker och läsning har blivit creddigt på sociala medier de senaste åren. En trendig bok på nattduksbordet i någon influencers reel är en statusmarkör. Stora artister eller skådisar lyfter bokcirkelböcker som blir bästsäljare. Den här årstiden dignar det av stämningsfulla klipp med ”drömmiga” läshörnor med höstlöv fallande utanför.
Det låter kanske lite ytligt, men i grunden tycker jag att det är bra. Det ger uppenbarligen läsning lite ökad status och lockar fler att läsa regelbundet, vilket är en vinst för alla i längden. Och trots mina många högskolepoäng i litteraturvetenskap försöker jag vara rätt prestigelös. Läsning är bra, kort och gott. Det finns något intressant i typ alla genrer och huvudsaken är att man läser över huvud taget.
Det har i alla fall varit min ståndpunkt länge.
Men i spåren av Booktok-boomen har jag formulerat ett tillägg till min tes: All läsning är bra, bara du läser något som du inte brukar då och då.
För bland ”bookhauls”, vloggar från bokhandelsbesök och boktipsklipp blir det tydligt hur mycket algoritmen påverkar vilka böcker som får mest fokus, och därför också vilka böcker vi väljer att läsa. Det är en litterär version av en filterbubbla. Algoritmen ger dig mer av det du gillar. Om och om igen. Det gäller både sociala medier och ljudboksapparna.
Men en filterbubbla ger inte hela bilden, varken av världen eller litteraturen. Och precis som man behöver ha självinsikt nog att vara källkritisk och ifrågasätta virala ”sanningar” och nyheter, behöver man ibland våga läsa något annat än det man brukar för att inte fastna och begränsa sin världsbild.
Läser du nästan bara hypade romanceböcker, borde du kanske testa en svensk lyrikdebutant nästa gång. Om du vanligtvis bara läser stora romaner så kanske du borde våga dig på en polisdeckare. Och så vidare.
Själv läste jag nyss en robot-sci-fi, vilket är utanför boxen för mig. Det var säkert tjugo år sedan senast, men jag slukade den. Nästa gång kanske jag, som annars verkligen föredrar att läsa hittepå, provar en fackbok som inte handlar om litteratur.
Publicerad i BT m. fl. oktober 2024
I december 2024 kom House of Sky and Breath (svensk utgåva) av Sarah J Maas i min översättning på Gondol. Läs mer här!
Lisa Marques Jagemark 