Tomas Andersson Wij och Markus Krunegård

Två bra konsertkvällar i Göteborg: först den kanske allvarligaste av alla allvarliga svenska män med gitarr och sedan Norrköpings store son på en av mina favoritscener i stan. Det är klart att jag var tvungen att recensera, även om det inte är för publikation någon annanstans än på denna min egen plats i internetrymden, när båda presesterar så långt över mina högst ställda förväntningar.

27/11, Tomas Andersson Wij, Storan

Jag, och egentligen hela min familj, har följt Andersson Wij i snart tio år. Det har blivit många konserter, från regniga festivalscener till trubadurstämning på hemmaplan i Borås, men jag vågar nästan påstå att han aldrig varit så bra som den här kvällen under Storans vackra teatertak.

Bandet bakom honom är sanslöst tajt och arrangemangen snyggare än någonsin, mycket tack vare Peter Morén på gitarr, som på ett närmast Ossler-likt sätt gör oljud till melodier. Dessutom verkar alla på scen ha otroligt roligt, kanske med undantag av Jerker Odelberg, som efter många år vid Winnerbäcks sida inte riktigt utvecklat samma charmiga leenden (men ändå spelar fantastiskt).

Låtarna från den förra samt den nya plattan, Romantiken respektive Mörkrets hastighet, är klart mest spännande, som till exempel Ljuset här i rummet eller Orden i vinden, men den trogna publiken blir såklart extra tacksamma för TAW-klassiker och rariterer som So long och Värmlands indianer. Publiken är trollbunden inför skildringarna av Sverige som blivit hans signum, melankoliska texter om livet vid köksfönstret, samhörigheten och punkthusens ensamhet, och trots att Andersson Wij är väldigt duktig på mellanprat, gör han här rätt i att främst låta dessa ord tala i kväll.

De stående ovantionerna är helt rättvisa.

Bäst: Sturm und drang med supertaggad trummis och tindrande ögon i publiken.
Sämst: Stolarna, som dessutom höll på att skada min sambo rejält!

28/11, Markus Krunegård, Pustervik

Pustervik är en av mina favoritlokaler för konserter i Göteborg. Ljudet blir så tjockt mellan klubbens väggar, basen känns i bröstkorgen och diskanten isar i trumhinnorna – på ett bra sätt, det vill säga. Så där så man verkligen kan gå upp i musiken, svetten och rytmen.

Krunegård säger också att han har sett fram emot att spela just här. Det är såklart en artistkliché och svårt att tro, men när han springer ut en tredje gång bara för att skriksjunga refrängen till Stjärnfallet en gång till tillsammans med publiken, måste jag tro honom. Göteborgspubliken var fantastisk den här kvällen på järntorget.

Krunegård och hans band levererar också. Faktum är att Du stör dig hårt på mig kör över dansgolvet som en jäkla ångvält (speciellt sticket där trummorna tar över och rytmiskt sätter tonen för dansdansdans) och Korallreven och vintergatan skär genom våra hjärtan som smör med sitt budskap om mänsklig värme.

Jag trodde att Bråvalla skulle vara den ultimata scenen för stadens popson, men det verkar snarare vara mörka klubbinramningar på västkusten som lyfter fram det bästa ur Markus Krunegård. Jag hoppas att han kommer tillbaka.

Bäst: Everybody Hurts.
Sämst: Alla ölflaskor på golvet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s