Etikett: Borås Tidning

  • Krönika: Skickliga och roliga ordlekar med existentiella bråddjup

    Isabella Nilsson har en helt egen plats i den nordiska litteraturen. Nya ”Tomhet och ömhet” får Lisa Marques Jagemark att både häpna över språkets möjligheter och fnissa åt livets elände.

    ”Tomhet och ömhet” består av hundra små egensinniga texter – rimmade verser, en hasselmus dagboksanteckningar, beskrivningar av mer eller mindre lyckade otrohetsaffärer och hypokondriskildringar.

    Isabella Nilssons författarskap erbjuder många olika tåtar att dra i – en existentiell klangbotten, litteraturens kraft och ett nytänkande utforskande av psykisk ohälsa löper genom alla hennes verk. Men den tydligaste röda tråden är leken med orden. Hon vänder och vrider på språkets byggstenar. Dess dubbeltydigheter, form och ljud. Skevande små förflyttningar i betydelse, en annorlunda särskrivning eller en liten typografisk förändring öppnar nya världar.

    ”så söt du är/ har du gjort något / med såret? klippt? / färgat? // jaha äsch nej / jag har nog bara / en bra sårdag”

    Samtidigt döljer sig bråddjupa tolkningar där under, inte sällan när Nilsson talar med andra litterära verk eller författarskap. Text nr. 70, ett slags svar på en rad av Vilhelm Ekelund, är ett litet mästerverk, en lekfull skildring av diktande. Jag önskar att jag hade utrymme att citera alla verser, men håll till godo med ett smakprov:

    ”En ros är en ros är en ros är ett rus / En rusning mot döden är dikten. / Läslusten tänder ett fladdrande ljus / men skymmer, i slutändan, sikten.”

    I en intervju i Dagens Nyheter sa Nilsson nyligen att litteraturen kan vara ett sätt ”att sublimera lidandet. Att försöka göra något vackert av det man är med om. Men det kan också vara livsfarligt. Att göra konst av något som faktiskt håller på att bryta ner dig.”

    Det är i den skarven som hon verkar. Jag vet inte om det alltid blir vackert, men det är oupphörligt intressant och givande.

    Nilsson har karvat fram en egen plats i den svenska (kanske till och med nordiska) litteraturen. Stilen i ”Tomhet och ömhet” känns igen från tidigare verk, som hyllade ”En bok för Ingen”, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2023, hennes andra nominering i ordningen. En mix av essäistik, originella autofiktiva världar, rimmade dikter och krönikelika iakttagelser.

    Kanske ligger ändå ”Tomhet och ömhet” närmast den ljuvliga bilderbok som kom förra året, hennes första. I ”Ivars tomrum” möter vi Ivar, som måste vakta just ett tomrum när hans föräldrar är på jobbet. På typiskt Nilssonskt vis tar hon ordet och gör det mer bokstavligt, en ordlek med filosofiska djup. Måste man alltid fylla sitt tomrum med något?

    ”Tomhet och ömhet” är drabbande läsupplevelse. Det är också hisnande rolig läsning. Dråpligt och svart och självförringande. Jag fnissar ofta rakt ut. Det handlar om att, för att använda Henrik Schyfferts ord från ”The 90’s – ett försvarstal” – välja humordörren. Skratta åt eländet, åt livet, åt sig själv.

    Som när Nilsson skriver om TikToks soft girl-trend och undrar var man hittar ”soft psychogirl-inspirationen” i stället:

    ”Jag vill inte influera, jag vill dissociera. […] Jag vill kort sagt, efter ett par inledande decennier som duktig flicka, bara få vila mig lite resten av livet.”

    Ja, tack. Kalla mig Nilsson-fangirl.

    (Publicerad i Borås Tidning 12 april 2025)

  • Musikkrönika: Kent (igen)

    Efter över tjugo år som fan och nästan trettio konserter försöker Borås Tidnings Lisa Marques Jagemark sammanfatta vad tusan det var som hände på 3arena i Stockholm under Kents storslagna återtåg.

    Fråga vem som helst av mina nära och kära – jag är extremt sällan helt okritisk till något över huvud taget. Att alltid ifrågasätta verkar vara inprogrammerat i min hjärna. Tyvärr leder det till att jag då och då kan upplevas som lite tveksam. En opraktisk egenskap för någon som skriver om kultur i en samtid där det behövs snärtiga clickbaits och hot takes.

    Jag önskar ibland att jag kunde vara mer tvärsäker.

    Det kanske är en av anledningarna till att jag alltid har känt mig så hemma i Kents musikvärld, med Jocke Bergs egna tvivel och självrannsakande texter: en stor tilltro till konsten, men inte till sig själv. Hur kan du vara så säker på ditt svar? frågar han och jag håller med.

    Så man kan definitivt säga att det kom som en överraskning, även för mig själv, att jag var så totalt oproblematiserande överlycklig över Kents återförening.

    Diskussionerna om den senaste veckans sex konserter på 3arena har till stor del handlat om frågan om bandet brutit sitt löfte till fansen genom återkomsten. Handlar det bara om pengar? De redan sagt farväl, det går inte att göra om. Allt pyntat med diskussioner kring om de fortfarande är relevanta idag, och i så fall varför. Snabbrepris: det är de, något som många pekat på. Alla återkommer till Kent och Jocke Berg som skildrare av det svenska samhället och medelklassens vemod.

    Jag förstår kritiken på ett intellektuellt plan, tror jag, men känslomässigt är jag, kanske för första gången i mitt vuxna liv, helt ointresserad av att ifrågasätta något över huvud taget.

    Jag är bara så glad över att få vara så här villkorslöst förundrad och ödmjukt tacksam inför kraften i musiken – igen. ”Som alltid flyr jag till musiken, den enda plats där jag är jag” sjunger Jocke och en manet svävar förbi på en 70 meters led-skärm inför nästan 40 000 fans.

    Och även om det finns kritiska röster, så har jag hört minst lika många som tänker och känner samma sak som jag. Jag har sett andra i publikhavet bryta ihop till första tonerna till fanfavoriten ”Stoppa mig juni (Lilla ego)” – och vi skreksjöng ”den här känslan som jag har är inte min” i kör eftersom vi absolut delade den just då.

    Har det pratats tillräckligt mycket om hur mycket Kent betytt på ett personligt plan för så många? Det är en av sakerna som ältades inför Taylor Swifts Sverigebesök – hur viktig hon och hennes texter varit för enskilda fans – men det stämmer även här. Och inte bara för mig.

    En av mina teorier till min totala kapitulation är att jag började lyssna på Kent när jag var så pass ung (läs: prepubertal), att jag kommer springande likt ett negligerat barn som alltid ger sin anknytningsperson en chans till. En annan är att det är som ens första kärlek, den som alltid lever kvar.

    Eller så beror det bara på att det har varit så strålande konserter.

    Hur bandet kan spela så tajt efter nio års uppehåll är bortom mig. De nya stämmorna och arrangemangen lyfter liveupplevelsen och scenshowen är den enskilt snyggaste jag sett i hela mitt liv – ljusdesignen och allt det visuella (ett fantastiskt samarbete mellan Adam Berg och Anders Heberling) är slipat till perfektion.

    Och jag kan faktiskt inte tänka mig något mer kentigt än att ta ett storslaget farväl, och sedan chocka alla med att återuppstå… bara för att vara så här bra.

    (Publicerad i Borås Tidning 28 mars 2025)

  • Musikkrönika: Kents återkomst

    Kent är som livets första kärlek – den lever alltid kvar

    Efter över tjugo år som fan och nästan trettio konserter försöker Borås Tidnings Lisa Marques Jagemark sammanfatta vad tusan det var som hände på 3arena i Stockholm under Kents storslagna återtåg.

    Fråga vem som helst av mina nära och kära – jag är extremt sällan helt okritisk till något över huvud taget. Att alltid ifrågasätta verkar vara inprogrammerat i min hjärna. Tyvärr leder det till att jag då och då kan upplevas som lite tveksam. En opraktisk egenskap för någon som skriver om kultur i en samtid där det behövs snärtiga clickbaits och hot takes.

    Jag önskar ibland att jag kunde vara mer tvärsäker.

    Det kanske är en av anledningarna till att jag alltid har känt mig så hemma i Kents musikvärld, med Jocke Bergs egna tvivel och självrannsakande texter: en stor tilltro till konsten, men inte till sig själv. Hur kan du vara så säker på ditt svar? frågar han och jag håller med.

    Så man kan definitivt säga att det kom som en överraskning, även för mig själv, att jag var så totalt oproblematiserande överlycklig över Kents återförening.

    Känslomässigt är jag, kanske för första gången i mitt vuxna liv, helt ointresserad av att ifrågasätta något över huvud taget.

    Diskussionerna om den senaste veckans sex konserter på 3arena har till stor del handlat om frågan om bandet brutit sitt löfte till fansen genom återkomsten. Handlar det bara om pengar? De redan sagt farväl, det går inte att göra om. Allt pyntat med diskussioner kring om de fortfarande är relevanta idag, och i så fall varför. Snabbrepris: det är de, något som många pekat på. Alla återkommer till Kent och Jocke Berg som skildrare av det svenska samhället och medelklassens vemod.

    Jag förstår kritiken på ett intellektuellt plan, tror jag, men känslomässigt är jag, kanske för första gången i mitt vuxna liv, helt ointresserad av att ifrågasätta något över huvud taget.

    Jag är bara så glad över att få vara så här villkorslöst förundrad och ödmjukt tacksam inför kraften i musiken – igen. ”Som alltid flyr jag till musiken, den enda plats där jag är jag” sjunger Jocke och en manet svävar förbi på en 70 meters led-skärm inför nästan 40 000 fans.

    Och även om det finns kritiska röster, så har jag hört minst lika många som tänker och känner samma sak som jag. Jag har sett andra i publikhavet bryta ihop till första tonerna till fanfavoriten ”Stoppa mig juni (Lilla ego)” – och vi skreksjöng ”den här känslan som jag har är inte min” i kör eftersom vi absolut delade den just då.

    Har det pratats tillräckligt mycket om hur mycket Kent betytt på ett personligt plan för så många? Det är en av sakerna som ältades inför Taylor Swifts Sverigebesök – hur viktig hon och hennes texter varit för enskilda fans – men det stämmer även här. Och inte bara för mig.

    En av mina teorier till min totala kapitulation är att jag började lyssna på Kent när jag var så pass ung (läs: prepubertal), att jag kommer springande likt ett negligerat barn som alltid ger sin anknytningsperson en chans till. En annan är att det är som ens första kärlek, den som alltid lever kvar.

    Eller så beror det bara på att det har varit så strålande konserter.

    Hur bandet kan spela så tajt efter nio års uppehåll är bortom mig. De nya stämmorna och arrangemangen lyfter liveupplevelsen och scenshowen är den enskilt snyggaste jag sett i hela mitt liv – ljusdesignen och allt det visuella (ett fantastiskt samarbete mellan Adam Berg och Anders Heberling) är slipat till perfektion.

    Och jag kan faktiskt inte tänka mig något mer kentigt än att ta ett storslaget farväl, och sedan chocka alla med att återuppstå… bara för att vara så här bra.

    Publicerad i BT 28/3 2025

  • Krönika: Översättning är inget magiskt upphöjt som bara ett fåtal någonsin kan förstå

    Borås Tidnings och Gota Medias projekt med fokus på översättning har fått kritik. Nu ger litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark svar på tal: ”Att påstå att all översättningskritik är omöjlig för att litteraturkritiker inte kan håller bara inte.”

    I senaste numret av översättningstidskriften Med andra ord har översättaren Ann-Sofie Öman skrivit ”Kritik mot översättningskritiken”, ett svar på en podd som spelades in under bokmässans Rum för översättning i höstas. Ett samtal som jag deltog i, och som åtminstone delvis utgick ifrån Borås Tidnings och Gota Medias satsning ”översättning i fokus”, med regelbunden översättningskritik.

    Där skriver Öman att en litteraturkritiker inte ens borde försöka bedöma en översättnings kvaliteter – ”bara tanken är helt befängd!” – och DN:s litteraturredaktör Jonas Thente kommenterade att det var ”läsvärda argument” i lördagens tidning. Öman skriver att översättningskritik är omöjlig på grund av kritikerns tidsmässiga begränsning (de läser inte lika djupt som en översättare gör), oförmåga att se finesser i språket samt bristen på egen erfarenhet av att översätta (fast debatten kring Snyderöversättningen är tydligen undantaget som bekräftar regeln, tycker hon).

    Det får mig faktiskt att undra om hon kanske har råkat lyssna på fel podd (och om Thente lyssnat på den alls).

    I vårt projekt, som handlar om att se hur man kan skriva regelbundet om översättning även i dagspressens litteraturkritik, har jag satt några ramar. Kritikerna kan språket som boken översätts från, de får tillgång till originaltexten, de har alla erfarenhet av och/eller förståelse för översättning som hantverk. Mitt förtroende för dem är enormt.

    Projektet har fått en del uppmärksamhet. Det överraskade mig faktiskt, eftersom jag från början kände att jag liksom slog in redan öppna dörrar. Problemformuleringen har länge varit att det inte skrivs tillräckligt mycket om översättning, så vi ville prova om det gick att ändra på det. Det är ett experiment, ett test, för att rikta ljuset mot något som inte fått ta särskilt stor plats i det litterära samtalet tidigare.

    Men eftersom det är just lite nytt, finns det självklart en del att ifrågasätta, både kring översättningskritik i allmänhet och vårt projekt i synnerhet – men att påstå att all översättningskritik är omöjlig för att litteraturkritiker bara inte kan håller bara inte.

    Jag tror inte att en rimlig lösning på bristen på god översättningskritik är att ge upp. Det måste gå att diskutera det på ett annat sätt.

    Kritiker och översättare är över huvud taget inte två separata skrån – överlappningen mellan de två yrkesrollerna är stor. Det borde jag, om någon, veta, eftersom jag också är just översättare. Kunskap är inte heller något oföränderligt, så vitt jag vet, och översättning är inte något magiskt upphöjt som endast ett fåtal utvalda verkligen kan förstå. Lika lite som det krävs att man själv är uppburen författare för att kunna recensera en roman.

    Så här: jag tror inte att en rimlig lösning på bristen på god översättningskritik är att ge upp. Det måste gå att diskutera det på ett annat sätt.

    Här kommer några tips på vad jag gärna pratar mer om: Hur ska man kunna skriva om översättning på ett givande sätt även i kortare texter? Hur kan kritiker lära sig mer om översättning som hantverk, och kan översättningskritik vara folkbildande? Måste kritikern ens läsa originalet för att kunna uttala sig och hur ska man annars göra med de mindre språken? Hur ska vi granska AI-genererade översättningar, och vad kan dessa översättningar lära oss om mänskliga dito?

    Jag skulle kunna fortsätta. Och det kommer jag att göra också.

    Publicerad i BT 26/3 2025.

  • Två debutantintervjuer: Agri Ismaïl och Maria Bodin

    Inför utdelningen av Borås Tidnings Debutantpris 2025 reste jag till Stockholm för att intervjua två av de nominerade. Resultaten finns att läsa här (olåsta):

    Succédebutanten Agri Ismaïl inför prisutdelningen: ”För första gången är jag lite nervös”

    Maria Bodin: ”Diktsamlingen handlar mer om Kristinas tånagel än hennes liv”

  • Krönika: Lever vi i en dystopi?

    Överträffar verkligheten numera dikten? Lisa Marques Jagemark undrar hur man ska kunna skriva intressant om framtiden när allt i samtiden går åt skogen.

    Svenskarnas framtidstro slår nya bottenrekord. Vi oroar oss för säkerhetsläget i världen, klimatförändringar och inflationen. Vi ska vara beredda på kris, säger broschyren som kom i brevlådan, och det har nästan börjat bli svårt att ta in alla hemska nyhetshändelser.

    Jordens medeltemperatur slår nya värmerekord samtidigt som bergen av ratade fast fashion-kläder växer i utvecklingsländerna. Det är krig i Europa och extremism och fascism är på uppgång igen i världen. Rätten till abort är inte självklar och mödradödligheten ökar igen i vissa delar av världen. USA:s president släpper ett AI-genererat videoklipp där Gaza blivit en glassig riviera och mitt sociala medieflöde är fullt av läppfillers.

    Det låter ju som stoffet till en ekokritisk roman, eller en samhällsdystopi om förtryck och censur, eller premissen i en bok av Margret Atwood. Eller som något ur en av mina favoritsubgenrer, ”bubblegum dystopia”, ett hyperkonsumtionssamhälle där ytan är allt, men livet ändå känns tomt.

    Jag alltid har gillat att läsa (och skriva) framtidsberättelser, men det är plötsligt inte lika kul längre. Det känns ju som att vi lever i en dystopi – en värld där allt redan har gått åt skogen. Hur ska en framtidsskildring bli intressant då?

    Framtidsberättelser har varit en viktig del av litteraturen i princip så länge som människan har skrivit. Idealvärldar i form av utopier, mardrömsscenarion i dystopier, och allt däremellan. De problem som förstoras och utforskas i berättelser om framtiden är ofta sådant som man bekymrade sig för i den tid då verket skrevs. Till exempel sammanfaller det kallas guldåldern för science fiction med andra världskriget och utvecklingen av atombomben. I den nya vågens framtidsberättelser under 60-talet skymtar den tidens motkultur och drömmar om sociala förändringar. 80-talets boom av cyberpunk och dystopier, både i film och litteratur, sker när det kalla kriget går mot sitt slut och nyliberalismen tar vid.

    När en författare överdriver eller förstärker sin samtidsoro och skruvar om i en framtidsvision, skapasett glapp mellan den värld vi är vana vid och texten. Det får oss att se på saker på ett nytt sätt.

    När man ser tillbaka på 1900-talet verkar framtidsberättelserna ofta ha blomstrat när det i författarnas samtid funnits just en utbredd pessimism antingen för framtiden eller samtiden – ofta samtidigt som det skett en snabb vetenskaplig eller teknologisk utveckling.

    Det slår mig att den beskrivningen påminner om vår tid också.

    Antingen har samtiden slutligen blivit så absurd att verkligheten överträffar dikten, eller så står vi inför en ny guldålder för framtidsberättelser.

    Fem tips på framtidsberättelser

    • Karin Boye: Kallocain (1940)

    Om kärlek och frihet i en totalitär värld som domineras av propaganda och övervakning.

    • Ursula K. LeGuin: De obesuttna (original 1974, övers: Gunnar Gällmo 1976)

    LeGuin tänjer på utopins gränser i berättelsen om tvillingplaneterna Anarres och Urras.

    • Octavia E Butler: Liknelsen om sådden (original 1993, övers: Lina Johansson 2019)

    Kusligt aktuell klimatfiktion om ett USA i upplösning och en ung flickas kamp för överlevnad.

    • Carolina Fredriksson: Flod (2011)

    Två barn lever i skarven mellan en rå verklighet och ständig lek i en postapokalyptisk värld.

    • Ina Rosvall: Livbärarna (2022)

    Tankeväckande om en kvinna som väljer att föda naturligt i en värld där det är en motståndshandling.

    Publicerad i BT 14/3 2025.

  • Krönika: Debatten kring översättningen av Snyder visar på vikten av översättningskritik

    Årets första riktiga kulturdebatt är här – och så handlar det om översättning? Man tackar, säger litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark, som själv är verksam som översättare.

    Om vi tar det ordentligt kortfattat: Per Andersson på SVT:s kulturnyheterna upptäcker att pseudonymen Kerstin Oscarsdotter har gjort ett anmärkningsvärt tillägg i översättningen av Timothy Snyders ”Om frihet”. Bakom namnet står den mycket erfarna översättaren Margareta Eklöf, som kommenterar sitt val med att Snyders text var otydlig, att hon brukar snygga till dåliga texter och att ändringen godkändes av redaktör och en anlitad filosof. När Snyder får veta reagerar han starkt och efter några om och men drar Albert Bonniers förlag tillbaka översättningen och meddelar att de ska göra en ny.

    Och under tiden kommer reaktioner från kulturredaktioner runt om i landet liksom i olika facebooktrådar bland författare, branschfolk och den intresserade allmänheten. Jag har läst många befogat upprörda kommentarer som tycker att det var fel av översättaren, men jag har också läst mer nyanserade analyser som konstaterat att man alltid måste anpassa originalet till en svensk läsare – särskilt fackböcker.

    Som jag ser det pekar hela händelsen på hur viktigt det är att översättning som hantverk faktiskt diskuteras inom litteraturkritiken – vikten av översättningskritik, kort och gott.

    Vad man än tycker i frågan är det uppenbart att det öppnat upp för samtal kring något som annars sällan diskuteras i litteraturkritiken. Hur mycket får eller bör en översättare ändra i källtexten? Vilka normer finns inom översättning till svenska idag? Hur går det till när en text – i det här fallet engelsk – ska omvandlas till svenska? Och hur ska man som översättare vara trogen originalet, och samtidigt den svenska läsaren (är det ens möjligt)?

    Som jag ser det pekar hela händelsen på hur viktigt det är att översättning som hantverk faktiskt diskuteras inom litteraturkritiken – vikten av översättningskritik, kort och gott.

    Jag menar inte alls att målet med all översättningskritik ska vara felfinneri av den här typen (om inte felen är bra exempel på något mer övergripande), men jag tycker att debatten visar att det finns ett behov av att diskutera översättning oftare i det offentliga litterära samtalet.

    Översättningskritik kan bidra till att synliggöra alla de översättare som är med och skapar den svenska litteraturen och visa själva hantverket bakom översättning och hur det går till. Det kan handla om att lyfta goda exempel eller visa på utmaningar – och kanske få oss att inse något nytt om svenskan som språk i farten.

    Och hur ska vi som kritiker kunna läsa, analysera och värdera böcker som översatts med hjälp av generativ AI om (eller när) de en dag upptar en stor del av bokmarknaden, om vi inte redan är vana vid att diskutera mänsklig översättning?

    Så jag säger helt enkelt tack och bock och hoppas på mer liknande kritik, krönikor och artiklar i framtiden.

    Publicerad i BT 30/1 2025.

  • Krönika: Hans dikter om kriget i Gaza har kraften att väcka en avtrubbad samtid

    Den amerikansk-palestinske poeten Fady Joudah är aktuell med en diktsamling på svenska. Omskakande, viktig lyrik, anser litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark.

    Ungefär ett år efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 gjorde vi ett uppslag med böcker på temat Ryssland/Ukraina. Det var svårt att välja vilka verk som skulle vara med. Antalet översättningar från ukrainska och ryska, samt fackböcker om Ryssland, Putin och så vidare, ökade efter invasionen. Anledningen till vågen av översättningar var såklart sorglig, men samtidigt gav det svenska läsare chansen att upptäcka nya författarskap. Det är en trend som syns i förlagens kataloger fortfarande.

    Nu har det gått över ett år sedan kriget i Gaza utbröt, men jag ser ändå få nya palestinska röster på svenska.

    Ett undantag är den amerikansk-palestinska Fady Joudahs diktsamling, som utkommer i dagarna på Norstedts i översättning av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad.

    Titeln är svår att uttala: ”[…]”, som när man vill markera i en text att något strukits. Här är något som inte längre finns. Förlust och tystnad som tema.

    Dikterna är skrivna under senhösten och vintern 2023, efter att Israel inlett sina intensiva bombanfall mot Gaza. Att påstå att det började med Hamas terrorattack den 7 oktober är att förminska Israel-Palestinakonflikten, som pågått mycket längre än så.

    Kanske är det hur han samtidigt verkar befinna sig mitt i smärtan och ändå fysiskt långt från den, som gör dikterna så omskakande.

    Joudah, som förlorat över hundra släktingar i kriget, kontrasterar våldet, utplånandet, sorgen och döden mot vardagsbetraktelser på en tryggare plats. Kanske är det hur han samtidigt verkar befinna sig mitt i smärtan och ändå fysiskt långt från den, som gör dikterna så omskakande. Kanske är det de torra konstaterandena, att få se tragedin på pränt på boksidorna:

    ”Alla katastrofer är naturliga / också denna / eftersom människor är naturliga”

    Mitt favoritsätt att ta till mig lyrik är att läsa en diktsamling under en och samma sittning. Att, om det går, liksom sluka poesin utan avbrott. Det blir sällan så. Det gick inte den här gången heller, men det berodde inte på tidsbrist. Jag fick ta pauser för att stirra ut genom fönstret. För att göra en kopp te och slöskrolla med darriga händer medan vattnet kokade upp. 

    ”Varje dag vaknar du till dödandet av mitt folk”, skriver Joudah (genom Anyuru och Farrokhzad) och jag tänker på nyhetsrapporteringen, på de tappra journalister som skildrar den humanitära katastrofen i Gaza på sociala medier. Så fruktansvärda bilder att det ibland är svårt att se dem. Så mycket lidande att vi riskerar att bli avdomnade.

    Stor litteratur motverkar avhumanisering, väcker oss ur avtrubbningen. Joudahs lyrik är litteratur som når in, som känns.

    Publicerad i BT m. fl. november 2024.

  • Krönika: Spräckfilterbubblan – läs något nytt

    Befinner du dig i en litterär filterbubbla? Lisa Marques Jagemark ser fördelarna med läsningens ökade status på sociala medier, men vill höja ett varningens finger om att fastna i en och samma bokalgoritm.

    Som litteraturredaktör försöker jag hålla koll på vad det snackas om i litteraturvärlden. Jag läser inte bara kritikerlistor och recensioner, utan följer även ett gäng facebookgrupper och sociala medier. För några år sedan skaffade jag Tiktok för att hänga med i diskussionerna på Booktok – den nya, stora maktspelaren på bokmarknaden (varenda bokhandel idag har ju ett ”populärt på Tiktok”-bord).

    Böcker och läsning har blivit creddigt på sociala medier de senaste åren. En trendig bok på nattduksbordet i någon influencers reel är en statusmarkör. Stora artister eller skådisar lyfter bokcirkelböcker som blir bästsäljare. Den här årstiden dignar det av stämningsfulla klipp med ”drömmiga” läshörnor med höstlöv fallande utanför.

    Det låter kanske lite ytligt, men i grunden tycker jag att det är bra. Det ger uppenbarligen läsning lite ökad status och lockar fler att läsa regelbundet, vilket är en vinst för alla i längden. Och trots mina många högskolepoäng i litteraturvetenskap försöker jag vara rätt prestigelös. Läsning är bra, kort och gott. Det finns något intressant i typ alla genrer och huvudsaken är att man läser över huvud taget.

    Det har i alla fall varit min ståndpunkt länge.

    Men i spåren av Booktok-boomen har jag formulerat ett tillägg till min tes: All läsning är bra, bara du läser något som du inte brukar då och då.

    För bland ”bookhauls”, vloggar från bokhandelsbesök och boktipsklipp blir det tydligt hur mycket algoritmen påverkar vilka böcker som får mest fokus, och därför också vilka böcker vi väljer att läsa. Det är en litterär version av en filterbubbla. Algoritmen ger dig mer av det du gillar. Om och om igen. Det gäller både sociala medier och ljudboksapparna.

    Men en filterbubbla ger inte hela bilden, varken av världen eller litteraturen. Och precis som man behöver ha självinsikt nog att vara källkritisk och ifrågasätta virala ”sanningar” och nyheter, behöver man ibland våga läsa något annat än det man brukar för att inte fastna och begränsa sin världsbild.

    Läser du nästan bara hypade romanceböcker, borde du kanske testa en svensk lyrikdebutant nästa gång. Om du vanligtvis bara läser stora romaner så kanske du borde våga dig på en polisdeckare. Och så vidare.

    Själv läste jag nyss en robot-sci-fi, vilket är utanför boxen för mig. Det var säkert tjugo år sedan senast, men jag slukade den. Nästa gång kanske jag, som annars verkligen föredrar att läsa hittepå, provar en fackbok som inte handlar om litteratur.

    Publicerad i BT m. fl. oktober 2024

  • Kent och Pulp – två musikkrönikor

    Kent och Pulp – två musikkrönikor

    Har för omväxlings skull skrivit två texter om musik i år också!

    Pulp pumpar fram tonårsnostalgi

    De gamla britpopgiganterna Pulp ska inta Slottskogen och Way Out Wests under fredagskvällen. Lisa Marques Jagemark kan inte undvika att bli nostalgisk och tänka tillbaka på tonårens dansgolv med skriksjungande Bäckängelever. Men räcker det med nostalgi för en bra festivalkonsert?

    Otippat att Kent återförenas – men helt fantastiskt

    ”Tror du inte att Kent kommer att återförenas någon gång?” Svar: nej! Men inte ens bandet med störst integritet i svensk rockhistoria kan tydligen motstå en återförening, och Lisa Marques Jagemark kastar alla ambivalenta känslor åt sidan för ren glädje.

    *Obs, om du har Allt+ så kan du logga in och läsa krönikorna (gäller till exempel DN och Expressen, utöver Gota Medias tidningar).

  • Krönika: Misstag i översättningen av Han Kang väckte debatt

    Krönika: Misstag i översättningen av Han Kang väckte debatt

    För några år sedan blossade en internationell debatt upp om den engelska översättningen av Han Kangs stora genombrott. Årets Nobelpristagare i litteratur får litteraturredaktören och översättaren Lisa Marques Jagemark att fundera kring översättningsnormer.

    Den mest lästa och populära romanen från årets Nobelpristagare i litteratur är utan tvekan ”Vegetarianen”. En kvalificerad gissning är att den kommer att sälja bra i julhandeln i år. Men få känner nog till debatten som blossade upp kring översättningen av Han Kangs succéroman.

    Romanen kom på svenska 2017 i översättning av Eva Johansson, som dock inte översatte den direkt från sydkoreanska, utan utgick ifrån den engelska översättningen. Att översätta via ett annat språk kallas ibland för indirekt översättning och är definitivt inte den mest vedertagna metoden. Normen är att översätta från källspråket direkt till målspråket. När det gäller små språk där det kanske saknas kunniga översättare, är det självklart bättre med indirekt översättning än att inget översätts alls. Resultatet kan bli väldigt bra ändå.

    Året innan, 2016, hade ”Vegetarianen” fått det prestigefulla priset Man Booker International. Från och med det året hade man beslutat att dela prissumman lika mellan både författaren och översättaren Deborah Smith – en stor sak för översättarens status.

    Men kort därpå flammande en debatt kring den engelska översättningen upp, först i Sydkorea och snart även i den engelskspråkiga världen. Ett antal kritiker och forskare tyckte att den innehöll för många misstag och att Han Kangs raka, stundtals fragmentariska språk blev för högtravande och överdrivet.

    Men prisjuryn bedömde bara det engelska verket, som ju uppenbarligen var en bra litterär text i egen rätt. Mer lättillgänglig än andra översatta sydkoreanska författare, har det också påståtts. Deborah Smith har dessutom senare berättat att Han Kang själv hade läst den engelska översättningen och tyckte om den, så då är det väl inget problem – eller?

    Precis som med all översättning tror jag att svaret ligger i att veta att det är en översättning man läser. Hur kreativ eller bokstavlig en översättning än är, så är det i någon mån en tolkning av originalet. Om man gillar en mer fri eller bokstavlig översättning är kanske en fråga om tycke och smak.

    Eller snille och smak, enligt Svenska Akademiens valspråk. För visst blir det intressant att fråga sig, som kulturredaktören Jenny Högström i Göteborgs-Posten efter tillkännagivandet av priset, vilket språk Akademien har läst på?

    Men debatten belyser också att det finns skillnader mellan översättningsnormerna i olika språk. Deborah Smith översätter väldigt fritt – något som jag upplever att flertalet översättare till engelska gör. Möjligen är det engelskans inneboende pondus som det dominerande språket idag som spelar in. Eva Johansson däremot håller sig nära den engelska text som hon fått i uppdrag att översätta – något som jag upplever att de flesta översättare till svenska gör.

    Det kan vara något som det är bra att vara medveten om i en samtid där det säljs allt fler böcker på engelska i våra svenska boklådor – och bland dessa även översättningar till engelska. Både när det gäller årets Nobelpristagare och de i framtiden.

    Kanske är det även något som Akademien bör fundera på.

  • Krönika: Skräcknovellen får håren att resa sig – finns nu på svenska

    Krönika: Skräcknovellen får håren att resa sig – finns nu på svenska

    Shirley Jackson var en av 1900-talets mest inflytelserika skräckförfattare, med en otrolig känsla för det kusliga som vilar precis under ytan. Lisa Marques Jagemark har läst en av sina absoluta favoritnoveller på svenska för första gången.

    Vad gör en skräckberättelse riktigt bra? Eller frågan kanske snarare är vad som gör en berättelse riktigt otäck? Jag har funderat på det sedan jag var i slukaråldern och betade av alla spökhistorier jag kunde hitta på biblioteket. Varför dröjde sig vissa av dem kvar i tanken, medan andra inte fick ett enda hårstrå att resa sig på mina armar?

    Jag har tänkt på det ännu mer sedan jag i vuxen ålder återfann skräcklitteraturen som genre.

    Självklart handlar det om tycke och smak. Vad man tycker är kusligt är personligt, även om jag tror att vi människor är mer lika än olika och därför säkert har många gemensamma nämnare när det gäller litterära skräckupplevelser också. För mig handlar det om en balans mellan det välkända och det okända. Att den fiktiva världen känns trovärdig även i det overkliga och, såklart, att den språkliga stilen håller ihop allting. Sedan är det alltid ett plus med en känsla av förundran, eller en oväntad vändning.

    Det är, i min mening, något av det svåraste att skriva riktigt bra.

    En skräcknovell som kallats en av världens bästa i sin genre är amerikanska Shirley Jacksons ”The Lottery”, och det är ingen överdrift. Det är en av mina favoriter också.

    Jackson (1916–1965) räknas till en av de mest inflytelserika skräckförfattarna på 1900-talet. Men trots novellens ikonstatus utkom novellsamlingen (”The Lottery and Other Stories”, 1949) på svenska för första gången i somras, i Helena Fagertuns översättning på Modernista. Utöver de berättelser som ursprungligen ingick har man även lagt till ett par av författarens senare noveller.

    ”Lotteriet” är minst lika omskakande på svenska. Smart uppbyggd och djupt obehaglig i det att skräckelementen är så mänskliga. Den har också en oförglömlig slutknorr, en sådan där twist som är svår att få till utan att det bli förutsägbart eller krystat.

    Det är en dag i juni och folket i byn samlas på torget eftersom det är dags att dra lott. Det är en årlig ritual, men exakt vad lotteriet handlar om kan läsaren till en början bara gissa sig till genom invånarnas spända dialoger. Gränsen mellan förväntan och ren fasa blir allt suddigare. Mer än så vill jag inte avslöja.

    Shirley Jackson är dock inte en one-hit-wonder när det kommer till noveller. Hela samlingen är otroligt läsvärd, oavsett om man redan är intresserad av klassisk skräcklitteratur eller bara uppskattar berättelser som utforskar diskrepansen mellan skenet som vi människor vill upprätthålla – och det som sker under ytan.

  • Krönika: De bästa författarna är alltid först och främst läsare

    Krönika: De bästa författarna är alltid först och främst läsare

    Fler och fler titlar ges ut varje år. Fler och fler debuterar som författare. Varför ökar inte läsningen när allt fler ägnar sig åt skrivande? Lisa Marques Jagemark får inte ordning på ekvationen.

    Det ges ut fler och fler böcker i Sverige. Jag staplar mängder av recensionsexemplar i högar på kulturredaktionens olika hyllor varje vecka. I kanske-högar, definitivt-inte-högar, att-skicka-till-recensent-högar, och säkert fem högar till. Ännu fler bokförslag kommer via pressmeddelanden på mejlen. En del av mitt uppdrag är att se de där böckerna. Se dem, värdera och välja vad som bör recenseras. Eller, om vi ska vara helt ärliga lägger jag väl mest tid på att välja bort de som inte ska recenseras.

    Det ges ut fler och fler böcker, och kommer också allt fler debutanter varje år. Det märker vi inte minst på Borås Tidning i arbetet med Debutantpriset. En enkel förklaring är att det finns fler och fler hybrid- och egenutgivande förlag numera. Författare florerar ofta högt upp på listorna med svenskarnas drömyrken, och nu har fler möjlighet att publicera sig (mer eller mindre självfinansierat).

    Men det underliga är att läsningen inte verkar öka i samma takt. Inte antalet sålda böcker heller.

    I sin DN-spalt för några månader sedan svarade bibliotekarien och krönikören Jenny Lindh på en fråga från en velig läsare beklagade sig om hur svårt det är att välja en bok att läsa nuförtiden. ”Läsningen minskar, och man frestas att säga att detta beror på att alla är strängt upptagna med att skriva böcker”, kommenterade Lindh, och det var en formulering som fastnade i en rolig text som annars framför allt diskuterade problemen med att ha för många val.

    För mig är det nämligen en märklig ekvation, och då tänker jag inte ens rent ekonomiskt. Hur kan antalet publicerade författare och böcker öka, när mycket tyder på att vi läser mindre? Eller om jag formulerar det så här – hur kan någon skriva utan att i ännu större utsträckning läsa?

    I en hyperindividualistisk värld där så mycket handlar om att självförverkliga sin egen röst, kanske vikten av att lyssna på andra (eller i det här fallet, läsa andra) faller bort. Jag tror på fullaste allvar att det enskilt viktigaste för den som vill skriva litteratur är att läsa litteratur. Läsa författare man ser upp till, läsa de man inte gillar, läsa genrer man inte är så van vid, läsa om böcker, läsa på flera språk om man har möjlighet.

    Det är en klyscha och ja, det svider att behöva använda den, men jag verkar inte ha något val. Är du en av alla med författardrömmar där ute som hoppas att du sitter på en idé till nästa bästsäljare, deckarsuccé eller finlitterär pristagare? Prova att läsa lite mer.

    De bästa författarna är alltid först och främst läsare.

    Publicerad i Borås Tidning, 11 maj 2024.

  • Krönika: Men tänk om resten av författarens katalog är skit?

    Krönika: Men tänk om resten av författarens katalog är skit?

    Ett författarsamtal kan få en att upptäcka sina egna brister som läsare. Som att inse hur sällan man verkligen fördjupar sig i ett författarskap. Lisa Marques Jagemark har provat något nytt i sin läsvardag.

    För några veckor sedan var jag och lyssnade på Lina Wolff som samtalade med Jonas Bolding på Stadsbiblioteket i Borås. Hon sa många kloka saker, för många för att få med i en enda krönika, men en sak fastnade i mig. Något som påverkat min läsvardag sedan dess.

    Wolff pratade om vikten av omläsningar och glädjen i att läsa allt ur ett visst författarskap. Just nu läste hon själv Markus Aurelius nästan tvåtusen år gamla ”Självbetraktelser”, om och om igen.

    Det lät som ett sätt att verkligen komma nära texten. Vilket jag alltid vill.

    Men omläsningar och att gräva ner sig i ett enda författarskap är jag ganska dålig på. Eller rättare sagt väldigt dålig på. Det hör inte till ovanligheterna att jag, trots att en bok var helt strålande och omvälvande på ett djupt personligt plan, ändå inte läser mer av den författaren sedan. Och jag kan (nästan) räkna på min ena hand de böcker jag faktiskt läst om flera gånger.

    Kanske beror det på någon diffus rädsla över att förstöra den exceptionella läsupplevelsen genom att upptäcka att resten av författarens katalog är skit. Eller så är det en arbetsskada – det finns ju alltid något nyutkommet som lockar på min uppmärksamhet. Till viss del måste det väl vara så, för det är en del av mitt jobb att hålla mig ajour med utgivningen av litteratur på svenska, och tiden till fördjupning finns inte alltid.

    Eller så är det jag som inte tar mig tid.

    Men jag är inte en särskilt gammal hund. Det tog inte ens två veckor att lära mig sitta med ett och samma författarskap, åtminstone en stund.

    En av mina mest omskakande läsupplevelser på senare år är Agota Kristofs ”Den stora skrivboken” (i översättning av Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrands förlag). Så jag tog ”Analfabeten” (även den översatt av Tufvesson) från hyllan och satte igång. Det var också en fin liten bok, och handlade dessutom en hel del om just läsning. Sedan fortsatte jag med nyutkomna ”Spikar”, en samling med Kristofs dikter (i översättning av Kennet Klemets, Ellerströms förlag), där åtminstone andra halvan av samlingen var strålande – koncisa betraktelser med många inslag av natur, vardag och kopplingar till hennes andra verk. Nu har jag beställt några ytterligare böcker av henne på franska för att utforska hennes prosa även på originalspråk. I sommar kanske jag till och med vågar mig på att läsa om något.

    Utöver det har jag fastnat i Lina Wolffs eget författarskap också. Jag tänker att jag helt enkelt ska läsa mig igenom hennes katalog med. Är snart igenom ”Köttets tid” och den är helt otroligt bra.

    Det är sådant som kan hända när man går på ett författarsamtal en vanlig vardag i mars. Testa själv, om du får chansen.

    Publicerad i Borås Tidning 13 april 2024

  • Krönika: Minneslitteratur och vittnesberättelser har aldrig varit viktigare

    Krönika: Minneslitteratur och vittnesberättelser har aldrig varit viktigare

    Litteraturen och kulturen spelar en stor roll i att skildra förtryck genom historien, till exempel vår egen svenska kolonialhistoria. Lisa Marques Jagemark önskar att samtiden inte var en grogrund för fler kommande vittnesberättelser.

    Den senaste tiden har jag tänkt mycket på litteratur som vittnesbörd och minne över fruktansvärda händelser i vår historia. Kultur och litteratur spelar en viktig roll när det gäller att föra vidare berättelser så de drabbade människorna aldrig glöms bort, att belysa undangömda historiska händelser och bearbeta traumatiska minnen som nedärvts genom generationer.

    Krigen, kolonialismen, katastroferna. Förtrycket, flyktingarna, folkmorden.

    De senaste årens berättelser från Sápmi och av samiska författare och andra kulturutövare är ett exempel. Maria Store skriver om det i sin bokrecension av Elin Anna Labbas aktuella ”Far inte till havet”: ”De senaste åren har allt fler författare med samiska rötter börjat foga nya bidrag till berättelsen om hur Sverige behandlat minoritetsgrupper. (…) Tystnad har bytts mot vittnesbörd, och minnen som varit nedgrävda har lyfts upp igen.”

    De blir inte bara fler, utan de har också fått större spridning och tagit sig in i litterära finrum. Tänk till exempel hur populära Ann-Helén Laestadius ”Stöld” och ”Straff” har blivit, eller det faktum att Linnea Axelssons ”Ædnan” fick Augustpriset. Viktiga steg på vägen för att skildra vår egen svenska kolonialhistoria. Jag, som vit medelklass, kan inte påstå mig förstå helt, men jag kan vilja göra det. Litteraturen hjälper till.

    När jag var yngre och lånade mig genom skolbibliotekets många berättelser om utsatta barn och ungdomar genom historien kändes det just som ett sätt att försöka förstå. Typ ”okej, så här var det, jag läser för att förstå, men det ska aldrig hända igen”. Det fanns hopp i den känslan – jag får ursäkta det med att jag var en tanig idealistisk tonåring i randiga strumpbyxor och palestinasjal.

    Hoppet kanske är det sista som lämnar människan, men dess fackla lyser inte lika starkt inom mig idag som för tjugo år sedan.

    För alla ”fruktansvärda händelser i vår historia” sker inte bara i den abstrakta, avlägsna dåtiden. Det fortsätter hända, om och om igen. Det jag läste om då och läser om idag, alla varnande exempel, fortsätter ske. Vissa gör allt för att vi ska glömma det vi redan vet. För bara några veckor sedan, på Förintelsens minnesdag, störde till exempel nazistiska FMR ljusceremonin vid Kulturhuset i Borås med plakat om att det aldrig hänt. Andra klarar inte att se det som pågår just nu.

    Krigen, kolonialismen, katastroferna. Förtrycket, flyktingarna, folkmorden.

    En humanitär tragedi utspelar sig i Gaza inför västvärldens bortvända blickar. Jag önskar att det inte i detta nu skedde traumatiska händelser som kommer att leda till mer minneslitteratur och ärvda vittnesberättelser. Det finns tillräckligt att bearbeta redan. Hur många generationer palestinier kommer att bära med sig också dessa trauman?

    Jag önskar att jag slapp se det, men jag vägrar vika undan med blicken och letar fram den där taniga tonåringens palestinasjal igen

    Publicerad 18 februari 2024 i Borås Tidning