Om du är sugen på att läsa vad jag tyckte om rekordkonserten på Nya Ullevi förra veckan, klicka dig in på bt.se här! Det var en magisk kväll på många sätt, och de tre timmarna kommer jag att spara i hjärttrakten hela livet.
PS: veckan innan var jag på Summerburst och funderade lite kring fenomenet house. Det kan du också läsa här, om du får feeling.
Det finns stunder då jag verkligen tror på magi. I lördags var jag, min pappa och hans bästis på Kent på Trägår’n här i Göteborg. Det var en sådan stund, när ljudmattan är tung och bred, alla låtar sitter precis som de ska (i hjärttrakten) och inramningen perfekt.
Den nya låten Svart snö (vilken oerhört kentig låttitel förresten) har en refräng som går såhär:
Känner ni som jag sträck upp era händer
Det är fler än du och jag
Som förlorat något vi älskat i elden
Fler än du och jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns någon morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam
Och det blir inte bara magiskt när alla i en mörk, trång konsertlokal tillsammans sträcker upp sina händer mot taket, det blir magiskt när jag tänker att det här kanske kan bli den nya inställningen i vårt land, om vi har tur. Jag kan se den röda tråden genom albumet Tigerdrottningen, tanken att kollektivet är på väg tillbaka. Eller snarare att kollektivet, solidariteten och gemenskapen måste komma tillbaka.
Kent är mitt hjärtas musik sedan innan jag ens fyllt tonåring, och det är nästan retligt (fast mest underbart) att de alltid lyckas tala till mig på det här sättet. Jag hoppas att den kommande festivalen Kentfest på Nya Ullevi blir en masshysteri i uppsträckta händer, fingertoppar upp mot Göteborgs himmel, fler än jag som inte vill känna mig ensam och individualiserad.
Känner ni som jag, sträck upp era händer.
För ett tag sedan recenserade jag Linda Pira och Stor på Rockborgen i Borås. Du kan fortfarande läsa artikeln här! Det var en fotograf där, men bilden i det här inlägget har jag tagit själv.
Jag har varit lite för dålig på att dela med mig av sådant som jag har skrivit den senaste tiden, men här kommer ett litet uppsamlingsinlägg med en massa kulturkritik.
I helgen var jag på Rockborgen, men inte bara för att skriva tonårsnostalgi, utan för att fotografera och recensera kvällens konserter – framför allt den fina huvudakten Vånna inget – för Borås Tidning. Du kan läsa recensionen här, och jag kan också skryta med att jag fick vara med på en liten bylinebild intill ett citat ur recensionen på BT:s första sida också. Fint ska det vara.
(Fotot här ovan är ett av dem som inte använts i tidningen.)
Emil Jensen, 23/11, Folkan Borås
Det kallas föreställning, inte konsert. Det beror såklart på att ungefär hälften av framträdandena under de runt 2,5 timmar (inkl. paus) som vi sitter i salongen, inte är sånger. Det är spoken word, eller kanske politiska brandtal, återberättanden av minnen, personliga reflektioner, eller alla ovanstående.
Ofta börjar de med en liten inledning, kanske en powerpoint, men mynnar ut i ett rimmande klimax som leder in i nästa låt. Ibland känns det lite för repeterat, framför allt i första halvan av föreställningen, men oftast känns det innerligt och väldigt roligt. Nödrim finns inte i Emil Jensens repertoar, inte heller en acceptens av det som är jobbigt i vårt samhälle just nu (rasismen, utbildningsministern, stressen, och så vidare).
Av låtarna sticker främst trallvänliga och bröllopsvanliga Så får du mig ändå och känslomässiga Hur lyckliga kan vi bli? ut. Men också Radioaktivitet (som i original är en mästerlig duett med Klara Söderberg från First Aid Kit) och Dig vill jag ha från den nya skivan I det nya landet är otroligt starka live.
Skivan har också gett namnet till föreställningen, och antyder att det handlar om känslan i Sverige just nu, det kalla, utanförskapet, oron och allt det där som Jensen brinner för att motarbeta. Men jag anar en mer personlig underton också, av separation, uppbrott och nystart. Och det är när den välrepeterade (och välgrundade) politiska agendan blandas med dessa personliga underströmmar, som den här föreställningen verkligen lyfter.
Lars Winnerbäck, Scandinavium, 1/11 2013
Ljusbilden är enkel: mörk, med vita strålkastare. Ibland, men bara då och då, bryter de av med blå eller röda lampor. Men aldrig flera färger samtidigt, aldrig för mycket för ögat att ta in. Aldrig en ensam ljuskägla på huvudpersonen.
En storbildskärm visar en kristallkrona som gungar sida till sida, taktfast, ganska långsamt, som en sekundvisare på en enorm klocka som ödesdigert tickar ned till något vi inte vet eller vill tänka på. Det liknar en snara från håll.
Texterna, de nya, är mörkare, de trollbinder oss med sin rakhet tillsammans med de breda ljuden. Flera gitarrer, en man på ”skrammel”, en matta som fyller det stora konsertrummet. Ljud som faktiskt fångar en del av de som bara är där för att dricka öl och småprata.
Det är nästan precis som jag vill ha det. Ibland liknar Lars Winnerbäck herr Joakim Thåström mer än vad jag anat, när låtarna från den senaste skivan kompletteras med vita strålkastare, hjärtrytmstrummor och ångest. Elegi och Jag är ingen soldat har fått nya countryskruder som de klär alldeles förträffligt i, och folket får det som de vill ha när arenarocksklassikerna Elden och Solen i ögonen brer ut sig över publikhavet.
Hade det inte svajat en aning under den långa tiden då jag sitter med stora ögon riktade på linköpingssonen, hade det inte varit lite för många svaga låtar i rad i mittpartiet… Det är ändå nästan så att jag förlåter allt för avslutningen Söndermarken. Som att komma hem, bitterljuvt, (o)frivilligt.
Nyponbuskar, nyponbuskar.
Tack för musiken Lasse.
Lisa Marques Jagemark 