Etikett: litteraturkrönika

  • Krönika: Skickliga och roliga ordlekar med existentiella bråddjup

    Isabella Nilsson har en helt egen plats i den nordiska litteraturen. Nya ”Tomhet och ömhet” får Lisa Marques Jagemark att både häpna över språkets möjligheter och fnissa åt livets elände.

    ”Tomhet och ömhet” består av hundra små egensinniga texter – rimmade verser, en hasselmus dagboksanteckningar, beskrivningar av mer eller mindre lyckade otrohetsaffärer och hypokondriskildringar.

    Isabella Nilssons författarskap erbjuder många olika tåtar att dra i – en existentiell klangbotten, litteraturens kraft och ett nytänkande utforskande av psykisk ohälsa löper genom alla hennes verk. Men den tydligaste röda tråden är leken med orden. Hon vänder och vrider på språkets byggstenar. Dess dubbeltydigheter, form och ljud. Skevande små förflyttningar i betydelse, en annorlunda särskrivning eller en liten typografisk förändring öppnar nya världar.

    ”så söt du är/ har du gjort något / med såret? klippt? / färgat? // jaha äsch nej / jag har nog bara / en bra sårdag”

    Samtidigt döljer sig bråddjupa tolkningar där under, inte sällan när Nilsson talar med andra litterära verk eller författarskap. Text nr. 70, ett slags svar på en rad av Vilhelm Ekelund, är ett litet mästerverk, en lekfull skildring av diktande. Jag önskar att jag hade utrymme att citera alla verser, men håll till godo med ett smakprov:

    ”En ros är en ros är en ros är ett rus / En rusning mot döden är dikten. / Läslusten tänder ett fladdrande ljus / men skymmer, i slutändan, sikten.”

    I en intervju i Dagens Nyheter sa Nilsson nyligen att litteraturen kan vara ett sätt ”att sublimera lidandet. Att försöka göra något vackert av det man är med om. Men det kan också vara livsfarligt. Att göra konst av något som faktiskt håller på att bryta ner dig.”

    Det är i den skarven som hon verkar. Jag vet inte om det alltid blir vackert, men det är oupphörligt intressant och givande.

    Nilsson har karvat fram en egen plats i den svenska (kanske till och med nordiska) litteraturen. Stilen i ”Tomhet och ömhet” känns igen från tidigare verk, som hyllade ”En bok för Ingen”, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2023, hennes andra nominering i ordningen. En mix av essäistik, originella autofiktiva världar, rimmade dikter och krönikelika iakttagelser.

    Kanske ligger ändå ”Tomhet och ömhet” närmast den ljuvliga bilderbok som kom förra året, hennes första. I ”Ivars tomrum” möter vi Ivar, som måste vakta just ett tomrum när hans föräldrar är på jobbet. På typiskt Nilssonskt vis tar hon ordet och gör det mer bokstavligt, en ordlek med filosofiska djup. Måste man alltid fylla sitt tomrum med något?

    ”Tomhet och ömhet” är drabbande läsupplevelse. Det är också hisnande rolig läsning. Dråpligt och svart och självförringande. Jag fnissar ofta rakt ut. Det handlar om att, för att använda Henrik Schyfferts ord från ”The 90’s – ett försvarstal” – välja humordörren. Skratta åt eländet, åt livet, åt sig själv.

    Som när Nilsson skriver om TikToks soft girl-trend och undrar var man hittar ”soft psychogirl-inspirationen” i stället:

    ”Jag vill inte influera, jag vill dissociera. […] Jag vill kort sagt, efter ett par inledande decennier som duktig flicka, bara få vila mig lite resten av livet.”

    Ja, tack. Kalla mig Nilsson-fangirl.

    (Publicerad i Borås Tidning 12 april 2025)

  • Krönika: Översättning är inget magiskt upphöjt som bara ett fåtal någonsin kan förstå

    Borås Tidnings och Gota Medias projekt med fokus på översättning har fått kritik. Nu ger litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark svar på tal: ”Att påstå att all översättningskritik är omöjlig för att litteraturkritiker inte kan håller bara inte.”

    I senaste numret av översättningstidskriften Med andra ord har översättaren Ann-Sofie Öman skrivit ”Kritik mot översättningskritiken”, ett svar på en podd som spelades in under bokmässans Rum för översättning i höstas. Ett samtal som jag deltog i, och som åtminstone delvis utgick ifrån Borås Tidnings och Gota Medias satsning ”översättning i fokus”, med regelbunden översättningskritik.

    Där skriver Öman att en litteraturkritiker inte ens borde försöka bedöma en översättnings kvaliteter – ”bara tanken är helt befängd!” – och DN:s litteraturredaktör Jonas Thente kommenterade att det var ”läsvärda argument” i lördagens tidning. Öman skriver att översättningskritik är omöjlig på grund av kritikerns tidsmässiga begränsning (de läser inte lika djupt som en översättare gör), oförmåga att se finesser i språket samt bristen på egen erfarenhet av att översätta (fast debatten kring Snyderöversättningen är tydligen undantaget som bekräftar regeln, tycker hon).

    Det får mig faktiskt att undra om hon kanske har råkat lyssna på fel podd (och om Thente lyssnat på den alls).

    I vårt projekt, som handlar om att se hur man kan skriva regelbundet om översättning även i dagspressens litteraturkritik, har jag satt några ramar. Kritikerna kan språket som boken översätts från, de får tillgång till originaltexten, de har alla erfarenhet av och/eller förståelse för översättning som hantverk. Mitt förtroende för dem är enormt.

    Projektet har fått en del uppmärksamhet. Det överraskade mig faktiskt, eftersom jag från början kände att jag liksom slog in redan öppna dörrar. Problemformuleringen har länge varit att det inte skrivs tillräckligt mycket om översättning, så vi ville prova om det gick att ändra på det. Det är ett experiment, ett test, för att rikta ljuset mot något som inte fått ta särskilt stor plats i det litterära samtalet tidigare.

    Men eftersom det är just lite nytt, finns det självklart en del att ifrågasätta, både kring översättningskritik i allmänhet och vårt projekt i synnerhet – men att påstå att all översättningskritik är omöjlig för att litteraturkritiker bara inte kan håller bara inte.

    Jag tror inte att en rimlig lösning på bristen på god översättningskritik är att ge upp. Det måste gå att diskutera det på ett annat sätt.

    Kritiker och översättare är över huvud taget inte två separata skrån – överlappningen mellan de två yrkesrollerna är stor. Det borde jag, om någon, veta, eftersom jag också är just översättare. Kunskap är inte heller något oföränderligt, så vitt jag vet, och översättning är inte något magiskt upphöjt som endast ett fåtal utvalda verkligen kan förstå. Lika lite som det krävs att man själv är uppburen författare för att kunna recensera en roman.

    Så här: jag tror inte att en rimlig lösning på bristen på god översättningskritik är att ge upp. Det måste gå att diskutera det på ett annat sätt.

    Här kommer några tips på vad jag gärna pratar mer om: Hur ska man kunna skriva om översättning på ett givande sätt även i kortare texter? Hur kan kritiker lära sig mer om översättning som hantverk, och kan översättningskritik vara folkbildande? Måste kritikern ens läsa originalet för att kunna uttala sig och hur ska man annars göra med de mindre språken? Hur ska vi granska AI-genererade översättningar, och vad kan dessa översättningar lära oss om mänskliga dito?

    Jag skulle kunna fortsätta. Och det kommer jag att göra också.

    Publicerad i BT 26/3 2025.

  • Krönika: Lever vi i en dystopi?

    Överträffar verkligheten numera dikten? Lisa Marques Jagemark undrar hur man ska kunna skriva intressant om framtiden när allt i samtiden går åt skogen.

    Svenskarnas framtidstro slår nya bottenrekord. Vi oroar oss för säkerhetsläget i världen, klimatförändringar och inflationen. Vi ska vara beredda på kris, säger broschyren som kom i brevlådan, och det har nästan börjat bli svårt att ta in alla hemska nyhetshändelser.

    Jordens medeltemperatur slår nya värmerekord samtidigt som bergen av ratade fast fashion-kläder växer i utvecklingsländerna. Det är krig i Europa och extremism och fascism är på uppgång igen i världen. Rätten till abort är inte självklar och mödradödligheten ökar igen i vissa delar av världen. USA:s president släpper ett AI-genererat videoklipp där Gaza blivit en glassig riviera och mitt sociala medieflöde är fullt av läppfillers.

    Det låter ju som stoffet till en ekokritisk roman, eller en samhällsdystopi om förtryck och censur, eller premissen i en bok av Margret Atwood. Eller som något ur en av mina favoritsubgenrer, ”bubblegum dystopia”, ett hyperkonsumtionssamhälle där ytan är allt, men livet ändå känns tomt.

    Jag alltid har gillat att läsa (och skriva) framtidsberättelser, men det är plötsligt inte lika kul längre. Det känns ju som att vi lever i en dystopi – en värld där allt redan har gått åt skogen. Hur ska en framtidsskildring bli intressant då?

    Framtidsberättelser har varit en viktig del av litteraturen i princip så länge som människan har skrivit. Idealvärldar i form av utopier, mardrömsscenarion i dystopier, och allt däremellan. De problem som förstoras och utforskas i berättelser om framtiden är ofta sådant som man bekymrade sig för i den tid då verket skrevs. Till exempel sammanfaller det kallas guldåldern för science fiction med andra världskriget och utvecklingen av atombomben. I den nya vågens framtidsberättelser under 60-talet skymtar den tidens motkultur och drömmar om sociala förändringar. 80-talets boom av cyberpunk och dystopier, både i film och litteratur, sker när det kalla kriget går mot sitt slut och nyliberalismen tar vid.

    När en författare överdriver eller förstärker sin samtidsoro och skruvar om i en framtidsvision, skapasett glapp mellan den värld vi är vana vid och texten. Det får oss att se på saker på ett nytt sätt.

    När man ser tillbaka på 1900-talet verkar framtidsberättelserna ofta ha blomstrat när det i författarnas samtid funnits just en utbredd pessimism antingen för framtiden eller samtiden – ofta samtidigt som det skett en snabb vetenskaplig eller teknologisk utveckling.

    Det slår mig att den beskrivningen påminner om vår tid också.

    Antingen har samtiden slutligen blivit så absurd att verkligheten överträffar dikten, eller så står vi inför en ny guldålder för framtidsberättelser.

    Fem tips på framtidsberättelser

    • Karin Boye: Kallocain (1940)

    Om kärlek och frihet i en totalitär värld som domineras av propaganda och övervakning.

    • Ursula K. LeGuin: De obesuttna (original 1974, övers: Gunnar Gällmo 1976)

    LeGuin tänjer på utopins gränser i berättelsen om tvillingplaneterna Anarres och Urras.

    • Octavia E Butler: Liknelsen om sådden (original 1993, övers: Lina Johansson 2019)

    Kusligt aktuell klimatfiktion om ett USA i upplösning och en ung flickas kamp för överlevnad.

    • Carolina Fredriksson: Flod (2011)

    Två barn lever i skarven mellan en rå verklighet och ständig lek i en postapokalyptisk värld.

    • Ina Rosvall: Livbärarna (2022)

    Tankeväckande om en kvinna som väljer att föda naturligt i en värld där det är en motståndshandling.

    Publicerad i BT 14/3 2025.

  • Krönika: Debatten kring översättningen av Snyder visar på vikten av översättningskritik

    Årets första riktiga kulturdebatt är här – och så handlar det om översättning? Man tackar, säger litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark, som själv är verksam som översättare.

    Om vi tar det ordentligt kortfattat: Per Andersson på SVT:s kulturnyheterna upptäcker att pseudonymen Kerstin Oscarsdotter har gjort ett anmärkningsvärt tillägg i översättningen av Timothy Snyders ”Om frihet”. Bakom namnet står den mycket erfarna översättaren Margareta Eklöf, som kommenterar sitt val med att Snyders text var otydlig, att hon brukar snygga till dåliga texter och att ändringen godkändes av redaktör och en anlitad filosof. När Snyder får veta reagerar han starkt och efter några om och men drar Albert Bonniers förlag tillbaka översättningen och meddelar att de ska göra en ny.

    Och under tiden kommer reaktioner från kulturredaktioner runt om i landet liksom i olika facebooktrådar bland författare, branschfolk och den intresserade allmänheten. Jag har läst många befogat upprörda kommentarer som tycker att det var fel av översättaren, men jag har också läst mer nyanserade analyser som konstaterat att man alltid måste anpassa originalet till en svensk läsare – särskilt fackböcker.

    Som jag ser det pekar hela händelsen på hur viktigt det är att översättning som hantverk faktiskt diskuteras inom litteraturkritiken – vikten av översättningskritik, kort och gott.

    Vad man än tycker i frågan är det uppenbart att det öppnat upp för samtal kring något som annars sällan diskuteras i litteraturkritiken. Hur mycket får eller bör en översättare ändra i källtexten? Vilka normer finns inom översättning till svenska idag? Hur går det till när en text – i det här fallet engelsk – ska omvandlas till svenska? Och hur ska man som översättare vara trogen originalet, och samtidigt den svenska läsaren (är det ens möjligt)?

    Som jag ser det pekar hela händelsen på hur viktigt det är att översättning som hantverk faktiskt diskuteras inom litteraturkritiken – vikten av översättningskritik, kort och gott.

    Jag menar inte alls att målet med all översättningskritik ska vara felfinneri av den här typen (om inte felen är bra exempel på något mer övergripande), men jag tycker att debatten visar att det finns ett behov av att diskutera översättning oftare i det offentliga litterära samtalet.

    Översättningskritik kan bidra till att synliggöra alla de översättare som är med och skapar den svenska litteraturen och visa själva hantverket bakom översättning och hur det går till. Det kan handla om att lyfta goda exempel eller visa på utmaningar – och kanske få oss att inse något nytt om svenskan som språk i farten.

    Och hur ska vi som kritiker kunna läsa, analysera och värdera böcker som översatts med hjälp av generativ AI om (eller när) de en dag upptar en stor del av bokmarknaden, om vi inte redan är vana vid att diskutera mänsklig översättning?

    Så jag säger helt enkelt tack och bock och hoppas på mer liknande kritik, krönikor och artiklar i framtiden.

    Publicerad i BT 30/1 2025.

  • Krönika: Hans dikter om kriget i Gaza har kraften att väcka en avtrubbad samtid

    Den amerikansk-palestinske poeten Fady Joudah är aktuell med en diktsamling på svenska. Omskakande, viktig lyrik, anser litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark.

    Ungefär ett år efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 gjorde vi ett uppslag med böcker på temat Ryssland/Ukraina. Det var svårt att välja vilka verk som skulle vara med. Antalet översättningar från ukrainska och ryska, samt fackböcker om Ryssland, Putin och så vidare, ökade efter invasionen. Anledningen till vågen av översättningar var såklart sorglig, men samtidigt gav det svenska läsare chansen att upptäcka nya författarskap. Det är en trend som syns i förlagens kataloger fortfarande.

    Nu har det gått över ett år sedan kriget i Gaza utbröt, men jag ser ändå få nya palestinska röster på svenska.

    Ett undantag är den amerikansk-palestinska Fady Joudahs diktsamling, som utkommer i dagarna på Norstedts i översättning av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad.

    Titeln är svår att uttala: ”[…]”, som när man vill markera i en text att något strukits. Här är något som inte längre finns. Förlust och tystnad som tema.

    Dikterna är skrivna under senhösten och vintern 2023, efter att Israel inlett sina intensiva bombanfall mot Gaza. Att påstå att det började med Hamas terrorattack den 7 oktober är att förminska Israel-Palestinakonflikten, som pågått mycket längre än så.

    Kanske är det hur han samtidigt verkar befinna sig mitt i smärtan och ändå fysiskt långt från den, som gör dikterna så omskakande.

    Joudah, som förlorat över hundra släktingar i kriget, kontrasterar våldet, utplånandet, sorgen och döden mot vardagsbetraktelser på en tryggare plats. Kanske är det hur han samtidigt verkar befinna sig mitt i smärtan och ändå fysiskt långt från den, som gör dikterna så omskakande. Kanske är det de torra konstaterandena, att få se tragedin på pränt på boksidorna:

    ”Alla katastrofer är naturliga / också denna / eftersom människor är naturliga”

    Mitt favoritsätt att ta till mig lyrik är att läsa en diktsamling under en och samma sittning. Att, om det går, liksom sluka poesin utan avbrott. Det blir sällan så. Det gick inte den här gången heller, men det berodde inte på tidsbrist. Jag fick ta pauser för att stirra ut genom fönstret. För att göra en kopp te och slöskrolla med darriga händer medan vattnet kokade upp. 

    ”Varje dag vaknar du till dödandet av mitt folk”, skriver Joudah (genom Anyuru och Farrokhzad) och jag tänker på nyhetsrapporteringen, på de tappra journalister som skildrar den humanitära katastrofen i Gaza på sociala medier. Så fruktansvärda bilder att det ibland är svårt att se dem. Så mycket lidande att vi riskerar att bli avdomnade.

    Stor litteratur motverkar avhumanisering, väcker oss ur avtrubbningen. Joudahs lyrik är litteratur som når in, som känns.

    Publicerad i BT m. fl. november 2024.

  • Krönika: Spräckfilterbubblan – läs något nytt

    Befinner du dig i en litterär filterbubbla? Lisa Marques Jagemark ser fördelarna med läsningens ökade status på sociala medier, men vill höja ett varningens finger om att fastna i en och samma bokalgoritm.

    Som litteraturredaktör försöker jag hålla koll på vad det snackas om i litteraturvärlden. Jag läser inte bara kritikerlistor och recensioner, utan följer även ett gäng facebookgrupper och sociala medier. För några år sedan skaffade jag Tiktok för att hänga med i diskussionerna på Booktok – den nya, stora maktspelaren på bokmarknaden (varenda bokhandel idag har ju ett ”populärt på Tiktok”-bord).

    Böcker och läsning har blivit creddigt på sociala medier de senaste åren. En trendig bok på nattduksbordet i någon influencers reel är en statusmarkör. Stora artister eller skådisar lyfter bokcirkelböcker som blir bästsäljare. Den här årstiden dignar det av stämningsfulla klipp med ”drömmiga” läshörnor med höstlöv fallande utanför.

    Det låter kanske lite ytligt, men i grunden tycker jag att det är bra. Det ger uppenbarligen läsning lite ökad status och lockar fler att läsa regelbundet, vilket är en vinst för alla i längden. Och trots mina många högskolepoäng i litteraturvetenskap försöker jag vara rätt prestigelös. Läsning är bra, kort och gott. Det finns något intressant i typ alla genrer och huvudsaken är att man läser över huvud taget.

    Det har i alla fall varit min ståndpunkt länge.

    Men i spåren av Booktok-boomen har jag formulerat ett tillägg till min tes: All läsning är bra, bara du läser något som du inte brukar då och då.

    För bland ”bookhauls”, vloggar från bokhandelsbesök och boktipsklipp blir det tydligt hur mycket algoritmen påverkar vilka böcker som får mest fokus, och därför också vilka böcker vi väljer att läsa. Det är en litterär version av en filterbubbla. Algoritmen ger dig mer av det du gillar. Om och om igen. Det gäller både sociala medier och ljudboksapparna.

    Men en filterbubbla ger inte hela bilden, varken av världen eller litteraturen. Och precis som man behöver ha självinsikt nog att vara källkritisk och ifrågasätta virala ”sanningar” och nyheter, behöver man ibland våga läsa något annat än det man brukar för att inte fastna och begränsa sin världsbild.

    Läser du nästan bara hypade romanceböcker, borde du kanske testa en svensk lyrikdebutant nästa gång. Om du vanligtvis bara läser stora romaner så kanske du borde våga dig på en polisdeckare. Och så vidare.

    Själv läste jag nyss en robot-sci-fi, vilket är utanför boxen för mig. Det var säkert tjugo år sedan senast, men jag slukade den. Nästa gång kanske jag, som annars verkligen föredrar att läsa hittepå, provar en fackbok som inte handlar om litteratur.

    Publicerad i BT m. fl. oktober 2024

  • Krönika: Skräcknovellen får håren att resa sig – finns nu på svenska

    Krönika: Skräcknovellen får håren att resa sig – finns nu på svenska

    Shirley Jackson var en av 1900-talets mest inflytelserika skräckförfattare, med en otrolig känsla för det kusliga som vilar precis under ytan. Lisa Marques Jagemark har läst en av sina absoluta favoritnoveller på svenska för första gången.

    Vad gör en skräckberättelse riktigt bra? Eller frågan kanske snarare är vad som gör en berättelse riktigt otäck? Jag har funderat på det sedan jag var i slukaråldern och betade av alla spökhistorier jag kunde hitta på biblioteket. Varför dröjde sig vissa av dem kvar i tanken, medan andra inte fick ett enda hårstrå att resa sig på mina armar?

    Jag har tänkt på det ännu mer sedan jag i vuxen ålder återfann skräcklitteraturen som genre.

    Självklart handlar det om tycke och smak. Vad man tycker är kusligt är personligt, även om jag tror att vi människor är mer lika än olika och därför säkert har många gemensamma nämnare när det gäller litterära skräckupplevelser också. För mig handlar det om en balans mellan det välkända och det okända. Att den fiktiva världen känns trovärdig även i det overkliga och, såklart, att den språkliga stilen håller ihop allting. Sedan är det alltid ett plus med en känsla av förundran, eller en oväntad vändning.

    Det är, i min mening, något av det svåraste att skriva riktigt bra.

    En skräcknovell som kallats en av världens bästa i sin genre är amerikanska Shirley Jacksons ”The Lottery”, och det är ingen överdrift. Det är en av mina favoriter också.

    Jackson (1916–1965) räknas till en av de mest inflytelserika skräckförfattarna på 1900-talet. Men trots novellens ikonstatus utkom novellsamlingen (”The Lottery and Other Stories”, 1949) på svenska för första gången i somras, i Helena Fagertuns översättning på Modernista. Utöver de berättelser som ursprungligen ingick har man även lagt till ett par av författarens senare noveller.

    ”Lotteriet” är minst lika omskakande på svenska. Smart uppbyggd och djupt obehaglig i det att skräckelementen är så mänskliga. Den har också en oförglömlig slutknorr, en sådan där twist som är svår att få till utan att det bli förutsägbart eller krystat.

    Det är en dag i juni och folket i byn samlas på torget eftersom det är dags att dra lott. Det är en årlig ritual, men exakt vad lotteriet handlar om kan läsaren till en början bara gissa sig till genom invånarnas spända dialoger. Gränsen mellan förväntan och ren fasa blir allt suddigare. Mer än så vill jag inte avslöja.

    Shirley Jackson är dock inte en one-hit-wonder när det kommer till noveller. Hela samlingen är otroligt läsvärd, oavsett om man redan är intresserad av klassisk skräcklitteratur eller bara uppskattar berättelser som utforskar diskrepansen mellan skenet som vi människor vill upprätthålla – och det som sker under ytan.

  • Krönika: Tveklöst den bästa roman jag läst i år

    Krönika: Tveklöst den bästa roman jag läst i år

    Ibland är läsning att resa bortom de egna erfarenheterna, ibland ger en roman tröst och förståelse för ens eget liv. Lisa Marques Jagemark har läst om moderskap, översättning och ett flera hundra år gammal irländskt diktepos.

    Att känna igen sig i en bok är såklart inte den viktigaste poängen med att läsa. Klyschan ”att läsa är att resa” stämmer, och ofta tar litteraturen oss till andra platser, låter oss föreställa oss andra erfarenheter än våra egna. Fly världen en stund, eller förstå den lite bättre. Det är en speciell sorts magi.

    Men det också något magiskt när man känner igen sig i en bok, när den kommer nära ens egna upplevelser. Jag hade lite av en sådan upplevelse när jag läste den irländska författaren Doireann Ní Ghríofas ”Ett spöke i strupen” (översättning av Erik Andersson, Rámus förlag).

    ”Ett spöke i strupen” handlar om hur författaren mitt under småbarnsåren, bland bröstpumpar och sömnbrist, kommer att tänka på ett diktepos skrivet på iriska på 1700-talet av Eibhlín Dubh Ní Chonaill. Och den sorgliga historien, där en kvinna besjunger sin mördade man, fångar henne plötsligt fullständigt. Det blir en besatthet. Hon börjar översätta dikten under de få stunder hon inte är med barnen, och tar reda på så mycket hon kan om Eibhlín Dubh.

    Parallellerna till mitt liv är såklart balansgången som det är att leva som småbarnsmamma och översättare. Skrivandet och moderskapet. Otillräckligheten och kärleken. Att så stor del av ens vakna tid fylls av tvättsortering, snorpapper, uppvak och alla dessa mellanmål – samtidigt som det finns en drivkraft till något annat, ett skapande.

    För jaget i boken är dock allt mycket mer intensivt än för mig. Fler barn, mer hushållssysslor, längre amningsperioder, större besatthet av konsten. Att bli så där lite maniskt uppfylld av något väcker också det igenkänning hos mig – även om det känns väldigt mycket coolare och liksom mer romantiskt att snöa in på en gammal episk dikt än mina rockband.

    Ní Ghríofa skriver självbiografiskt, i en blandning av essä, autofiktion och kvinnohistoria. Frasen ”Detta är en kvinnlig text” upprepas flera gånger, som ett mantra, och gäller både dikteposet och själva romanen. Texten är full av kroppsliga och emotionella kvinnliga erfarenheter, genom historien och i jagets eget liv. Ní Ghríofa får sommarens och höstens kulturdebatt om dåliga ”självupptagna författare” och det självupplevdas plats i litteraturen att bli helt ointressant. För det enda som verkligen spelar någon roll är om en bok är bra. Och ”Ett spöke i strupen” är väldigt, väldigt bra.

    Bara beskrivningen av översättning som heminredning, att skapa ett nytt rum utifrån källtexten, kommer jag bära med mig i många år. Det här är tveklöst den bästa roman jag läst i år.

    Krönika publicerad i Borås Tidning 11/11

  • Krönika: Verkligheten skruvas i samtidslitteraturen

    Krönika: Verkligheten skruvas i samtidslitteraturen

    Kan man verkligen dra en tydlig gräns mellan genrelitteratur och kvalitetslitteratur? De senaste veckornas litteraturdebatt har fått mig att fundera på sci-fi-inspiration som en tydlig tendens i den samtida litteraturen.

    Inför ett samtal på bokmässan fick jag frågan om jag såg några extra intressanta teman eller tendenser i samtida svensk litteratur, framför allt bland debuterande eller nyetablerade författare. En svindlande svår fråga att svara på – det finns så mycket.

    Jag kunde dock snart urskilja en röd tråd som intresserat mig det senaste decenniet: en trend med romaner av hög litterär kvalitet som använder sig av sci-fi-inspirerade teman och motiv, där samtida frågor om klimatförändringar och migration blandas med dystopiska samhällsskildringar och klassiska men högaktuella frågor som ”vad är ett medvetande”. Där man lätt kan dra paralleller till svenska klassiker som Karin Boyes ”Kallocain” eller Harry Martinsson ”Aniara”, utöver en lång stark engelskspråkig litteraturtradition.

    Allt detta utan att för den sakens skull klassas som ”sci-fi-romaner” (läs: genrelitteratur).

    Ironiskt nog publicerade Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström ett manifest i samma veva, knappt en dag innan mässan, där han deklarerade att de framöver ska satsa på en bredare litteraturbevakning, med mer fokus på ”blockadbrytarna”. Begreppet kommer från den franske litteratursociologen Robert Escarpit och syftar på böcker som befinner sig inom både kvalitetslitteraturens och populärlitteraturens område.

    Precis som de böcker jag funderat på – mitt emellan. Eller både och.

    Artikeln blev snabbt kulturdebatt. Skulle den ”goda” litteraturen få mindre utrymme? Det är inte fel av en litteraturredaktör och en kulturredaktion att ha en uttalad inriktning, att då och då ifrågasätta och syna vad man gör och vill göra, även om just det här manifestet gav mig känslan av att läsa en brandingtext på baksidan av en lite lyxigare chipspåse.

    Jag lyssnade på Landström under bokmässan och kunde konstatera att satsningen verkar både rimligare och intressantare när han fick möjlighet att utveckla sina tankar, som att kritiskt granska strömningstjänsternas påverkan på litteraturen och rekrytera nya kritiker med fokus på att hitta det bästa i genrelitteraturen – ”blockadbrytarna”.

    Men är det inte redan så? De mitt emellan-böcker jag tänker på har redan en befäst plats i litteraturbevakningen.

    Jag tänker på Johannes Anyurus dystopiska städer. På Balsam Karams existentiella och politiska rymd. På Erik Hågårds postapokalyptiska romaner. På Ina Rosvalls tankeväckande, skruvade verkligheter. För att bara nämna några. Även i våra grannländer finns flera stora namn i sammanhanget: Olga Ravn, Maja Lunde, Solvej Balle, till och med själve Karl Ove Knausgård.

    Det här är bara en handfull exempel på böcker som ger ett nytt perspektiv på samtiden, att vara människa och inte minst språklig gestaltning genom sci-fi-inslag, utan att få någon genrestämpel. Och utan att väljas bort på kultursidorna.