Etikett: lyrik

  • Krönika: Hans dikter om kriget i Gaza har kraften att väcka en avtrubbad samtid

    Den amerikansk-palestinske poeten Fady Joudah är aktuell med en diktsamling på svenska. Omskakande, viktig lyrik, anser litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark.

    Ungefär ett år efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 gjorde vi ett uppslag med böcker på temat Ryssland/Ukraina. Det var svårt att välja vilka verk som skulle vara med. Antalet översättningar från ukrainska och ryska, samt fackböcker om Ryssland, Putin och så vidare, ökade efter invasionen. Anledningen till vågen av översättningar var såklart sorglig, men samtidigt gav det svenska läsare chansen att upptäcka nya författarskap. Det är en trend som syns i förlagens kataloger fortfarande.

    Nu har det gått över ett år sedan kriget i Gaza utbröt, men jag ser ändå få nya palestinska röster på svenska.

    Ett undantag är den amerikansk-palestinska Fady Joudahs diktsamling, som utkommer i dagarna på Norstedts i översättning av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad.

    Titeln är svår att uttala: ”[…]”, som när man vill markera i en text att något strukits. Här är något som inte längre finns. Förlust och tystnad som tema.

    Dikterna är skrivna under senhösten och vintern 2023, efter att Israel inlett sina intensiva bombanfall mot Gaza. Att påstå att det började med Hamas terrorattack den 7 oktober är att förminska Israel-Palestinakonflikten, som pågått mycket längre än så.

    Kanske är det hur han samtidigt verkar befinna sig mitt i smärtan och ändå fysiskt långt från den, som gör dikterna så omskakande.

    Joudah, som förlorat över hundra släktingar i kriget, kontrasterar våldet, utplånandet, sorgen och döden mot vardagsbetraktelser på en tryggare plats. Kanske är det hur han samtidigt verkar befinna sig mitt i smärtan och ändå fysiskt långt från den, som gör dikterna så omskakande. Kanske är det de torra konstaterandena, att få se tragedin på pränt på boksidorna:

    ”Alla katastrofer är naturliga / också denna / eftersom människor är naturliga”

    Mitt favoritsätt att ta till mig lyrik är att läsa en diktsamling under en och samma sittning. Att, om det går, liksom sluka poesin utan avbrott. Det blir sällan så. Det gick inte den här gången heller, men det berodde inte på tidsbrist. Jag fick ta pauser för att stirra ut genom fönstret. För att göra en kopp te och slöskrolla med darriga händer medan vattnet kokade upp. 

    ”Varje dag vaknar du till dödandet av mitt folk”, skriver Joudah (genom Anyuru och Farrokhzad) och jag tänker på nyhetsrapporteringen, på de tappra journalister som skildrar den humanitära katastrofen i Gaza på sociala medier. Så fruktansvärda bilder att det ibland är svårt att se dem. Så mycket lidande att vi riskerar att bli avdomnade.

    Stor litteratur motverkar avhumanisering, väcker oss ur avtrubbningen. Joudahs lyrik är litteratur som når in, som känns.

    Publicerad i BT m. fl. november 2024.

  • Krönika: Två sinnliga debutdiktsamlingar om minnen och arv startar bokhösten

    Krönika: Två sinnliga debutdiktsamlingar om minnen och arv startar bokhösten

    Först är det faktiskt omslagens likhet som slår mig. Abstrakta akvareller målade vått-i-vått, i nedtonade nyanser, svart, grått och någon liten glimt av blått och varmare rödrosa.

    Men det som får mig att plocka upp två debuterande poeter ur läshögen är framför allt temat familjeminnen och arv. Och jag blir inte besviken.

    Channa Riedels (född 1990) debut ”Karlsbad” (Albert Bonniers förlag) är en mångfacetterad släkthistoria berättad genom en lika mångfacetterad lyrik. Utgångspunkten är hennes sudettysk-judiska familjs flykt under andra världskriget, från staden som också utgör titeln på diktsamlingen.

    Genom boken löper en tydlig vilja att spara släktens historia till eftervärlden, både de stora världsomvälvande sakerna och de små, som en ärvd brosch eller ett för stort bord. Det handlar om att utforska diktjagets judiska arv och förhålla sig till det. Och Riedel gör det genom att också utforska själva diktens gränser.

    Hon börjar lekfullt (men lite tråkigt) rimmande, och fortsätter genom allt från fri vers till pratiga nedteckningar av samtal med en faster och längre prosaliknande texter, förteckningar och historieskildringar. I en av inventarieförteckningarna vecklar listorna ut sig till ärvda minnen, och Riedel skriver:

    vem övertog lägenheten / vem sov i sängarna / vem drack ur kopparna / vem brände böckerna

    Det är en lyrik full av smaker och språk, och min känsla är att jag aldrig riktigt kan läsa klart. Och jag menar det på ett bra sätt.

    Även Ylva Gripfelts (född 1985) dikter har en sinnlig ton och uppehåller sig vid hur saker låter, smakar och känns: katten när den äter, steg i trappan, ljuset genom fönstret. Men hennes debutdiktsamling är uppbyggd av mer klassiska dikter i den form vi är vana vid idag: korta, associativa, fria.

    Titeln ”Det gudomliga tillståndet” (ellerströms förlag) får mig först att tänka på en graviditet, men boken består av ögonblicksbilder av en pappa, en gård, en landsbygd, en barndom.

    Efter regnet ser jag pappa nedanför berget // Han ropar att han letat efter mig // Jag håller mig i soluret / väntar ut honom för att slippa svara

    Barnets blick leder vägen och Gripfelt håller mig fångad från första ordet till det sista, från den ena andäktigt vackra bilden till den andra. Det känns faktiskt lite som att läsa just en akvarellmålning: stilen är luftig och mjuk och språket suggestivt och på något sätt tyglat. Det bygger upp en spänning mellan raderna, där relationer och hierarkier blir tydliga i sin osynlighet.

    En morgon är jag ensam i huset // Jag märker det genast // Det är något i luften och ljuset

    Från en mångskiftande judisk släkthistoria till en vibrerande stämningsfull far-och-barn-skildring. Bokhöstens strida ström av debutanter börjar bra.

    Krönika publicerad i Borås tidning 9 september 2023.