Borås Tidnings och Gota Medias projekt med fokus på översättning har fått kritik. Nu ger litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark svar på tal: ”Att påstå att all översättningskritik är omöjlig för att litteraturkritiker inte kan håller bara inte.”
I senaste numret av översättningstidskriften Med andra ord har översättaren Ann-Sofie Öman skrivit ”Kritik mot översättningskritiken”, ett svar på en podd som spelades in under bokmässans Rum för översättning i höstas. Ett samtal som jag deltog i, och som åtminstone delvis utgick ifrån Borås Tidnings och Gota Medias satsning ”översättning i fokus”, med regelbunden översättningskritik.
Där skriver Öman att en litteraturkritiker inte ens borde försöka bedöma en översättnings kvaliteter – ”bara tanken är helt befängd!” – och DN:s litteraturredaktör Jonas Thente kommenterade att det var ”läsvärda argument” i lördagens tidning. Öman skriver att översättningskritik är omöjlig på grund av kritikerns tidsmässiga begränsning (de läser inte lika djupt som en översättare gör), oförmåga att se finesser i språket samt bristen på egen erfarenhet av att översätta (fast debatten kring Snyderöversättningen är tydligen undantaget som bekräftar regeln, tycker hon).
Det får mig faktiskt att undra om hon kanske har råkat lyssna på fel podd (och om Thente lyssnat på den alls).
I vårt projekt, som handlar om att se hur man kan skriva regelbundet om översättning även i dagspressens litteraturkritik, har jag satt några ramar. Kritikerna kan språket som boken översätts från, de får tillgång till originaltexten, de har alla erfarenhet av och/eller förståelse för översättning som hantverk. Mitt förtroende för dem är enormt.
Projektet har fått en del uppmärksamhet. Det överraskade mig faktiskt, eftersom jag från början kände att jag liksom slog in redan öppna dörrar. Problemformuleringen har länge varit att det inte skrivs tillräckligt mycket om översättning, så vi ville prova om det gick att ändra på det. Det är ett experiment, ett test, för att rikta ljuset mot något som inte fått ta särskilt stor plats i det litterära samtalet tidigare.
Men eftersom det är just lite nytt, finns det självklart en del att ifrågasätta, både kring översättningskritik i allmänhet och vårt projekt i synnerhet – men att påstå att all översättningskritik är omöjlig för att litteraturkritiker bara inte kan håller bara inte.
Jag tror inte att en rimlig lösning på bristen på god översättningskritik är att ge upp. Det måste gå att diskutera det på ett annat sätt.
Kritiker och översättare är över huvud taget inte två separata skrån – överlappningen mellan de två yrkesrollerna är stor. Det borde jag, om någon, veta, eftersom jag också är just översättare. Kunskap är inte heller något oföränderligt, så vitt jag vet, och översättning är inte något magiskt upphöjt som endast ett fåtal utvalda verkligen kan förstå. Lika lite som det krävs att man själv är uppburen författare för att kunna recensera en roman.
Så här: jag tror inte att en rimlig lösning på bristen på god översättningskritik är att ge upp. Det måste gå att diskutera det på ett annat sätt.
Här kommer några tips på vad jag gärna pratar mer om: Hur ska man kunna skriva om översättning på ett givande sätt även i kortare texter? Hur kan kritiker lära sig mer om översättning som hantverk, och kan översättningskritik vara folkbildande? Måste kritikern ens läsa originalet för att kunna uttala sig och hur ska man annars göra med de mindre språken? Hur ska vi granska AI-genererade översättningar, och vad kan dessa översättningar lära oss om mänskliga dito?
Jag skulle kunna fortsätta. Och det kommer jag att göra också.
Publicerad i BT 26/3 2025.
Lisa Marques Jagemark 