Tonårsnostalgi

Sitter i lokalen där jag suttit så många gånger, även om det var snart sex år sedan nu. En oas för många generationer ungdomar, när man befinner sig mittemellan högstadiefester och krogen, när det alltid finns någon speciellt hypad kille som någon i gänget måste titta på från håll, när varje fredagskväll måste erbjuda ett äventyr, oavsett vad. Nu är jag tillbaka för en kväll i min mellanstora svenska stad. Det syns på mig att jag växt ur dessa skor. Att jag inte klär mig, beter mig eller fnissar som ungdomen längre. Jag bär inte magtröja, har inga piercingar. Det känns som om jag går runt i en ungdomsfilm som jag en gång spelat i.

Jag ska skriva här i kväll. Jag har min stora kameraväska över axeln, min svalaste min över läpparna. Det fina med att vara tillbaka här är att jag vet att mitt sjuttonåriga jag skulle varit stolt om hon såg mig, sig själv, bland människorna här. Arbetande, betald för att skriva och värdera bakgrundsmusiken till ungdomsfilmen som utspelar sig år efter år. Bara med helt nya skådespelare.