Reseminnen från Indien pt. 2

IMG_2829

3 solnedgångar från Indien som jag hoppas att jag ska minnas under lång tid framöver.

I bussen på väg från Mumbai, genom Maharasthra

Jetlagen är tydlig, påminner om övertrötta fnissningar och sena kvällar. Det är mindre än ett dygn sedan jag landade på BOM, och nu sitter jag tillsammans med lite mer än tjugo andra förväntansfulla yogisar på en skranglig buss. Vi har just lämnat storstaden bakom oss, den obegripligt stora, full av dofter, intryck och känslor jag aldrig tidigare stött på. Tröttheten bor inte bara i mig utan i oss alla, det uppsluppna småpratet slutar snart och vi skakar fram längst något som ska likna en landsväg. Jag vänder mig mot fönstret på andra sidan och ser ut över Indiska oceanen, där solen sjunker och färgar vattnet, smogen och bergen i mjuka pastellfärger. Rosigt lilablå dis, guldkanter på tunna molnslingor, en mörknande himmel. Jag tror att det är precis där och då som jag blir förälskad i detta magiska land.

Maharaj Radhanath Swami som spelar kirtan när solen sjunker över GEV

Vi är bjudna till darshan och kirtan med Maharaj Radhanath Swami på taket till goshalan. Jai Radhe Jai Jai Shyam, Jai Shri Vrindabana. Han pratar om medkänsla, tacksamhet och styrka. Från honom strålar något som är svårt att sätta orden på. Man kan läsa titeln Swami och ana vad det betyder, men att uppleva det är något annat. Han utstrålar total dedikation och kärlek till det liv han valt. Runt mig sitter nya vänner, jag kan luta mig mot vem som helst och de kommer stötta mig. När solen sedan sjunker färgas himlen i samma saffransgula ton som Maharajs kläder, och i motljuset är bergen mörklila. Det är smärtsamt vackert.

Solnedgångsceremoni vid den heliga floden Yamuna

Vi, Gloria, Tom och jag, ska träffa de andra vid ett tempel strax innan solnedgången. I Vrindavan tar man sig lättast runt med rickshaw, så vi hoppar in och ger föraren namnet på platsen. När vi kommer fram är det ett litet torg, en bakgård till templet och uppenbarligen fel plats. Men vi ser floden Yamuna och måste gå ner och känna på svalkan. Enligt hinduistisk mytologi flyter inte vatten utan ren kärlek genom floden, och när solen går ner sker många ceremonier, pujas, vid stranden. På trappan ner till vattnet förbereder en liten grupp människor sin puja med blomsterkransar, kirtan, många ljus och sötsaker. Tom leker med barnen på stranden, jag sitter på huk tillsammans med Gloria och vi sätter ut små ljuslyktor i vattnet. När vi vänder om för att gå tillbaka bjuder människorna på trappan in oss i ceremonin, lär oss röra facklorna på rätt sätt och kastar magnesiumpulver så små fyrverkerier gnistrar över stentrappan. Vi får prasadam och jag känner mig tacksam över hur öppna de är, att de bjuder in oss att lära oss mer, ger oss smakprov på deras värld. De små ljuslyktorna har glidit iväg på vattenytan, solen har sjunkit och bara de lilatonade färgerna är kvar på himlen. Det spegelblanka vattnet gör att de små ljusen ser ut som stjärnor, som att himlen ramlat ner på jorden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s