Fighters don’t quit and quitters don’t fight

För elva år sedan var vi på gymnasieskolresa i Stockholm. När jag promenerade upp för Götgatsbacken för första gången såg jag Markus Krunegård och tänkte – åh, där är han i Laakso. Jag lyssnade på deras senaste skiva på repeat i min ipod mini.

Skolresan var en vinst. Jag hade vunnit den åt oss i en novelltävling. Det är lite märkligt, men det var senaste gången jag tog mitt eget skrivande på riktigt, djupt allvar. När jag var sjutton år och vann en skolresa med en text om en mormor som rymt. Mina vänner höjde mig till skyarna, kanske för att de fått en betalad helg på vandrarhem, eller kanske för att de trodde sig se något i mig. Jag såg det i alla fall inte. Jag tänkte att det var så här långt jag kom med de där orden.

I stället började jag planera för hur jag skulle kunna få leva nära språket, böckerna, orden, utan att behöva prestera kreativt själv.

Det är över tio år sedan, och nu är det höst i Stockholm igen. Jag promenerar på nya Södermalmsgator och lyssnar fortfarande på ”Mother Am I Good-Looking?”.

Jag har börjat visa det jag skriver för folk igen, och börjar nästan tro mina vänner när de säger att du skulle kunna bli utgiven.

Det är märkligt, det här med att växa upp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s