Först är det faktiskt omslagens likhet som slår mig. Abstrakta akvareller målade vått-i-vått, i nedtonade nyanser, svart, grått och någon liten glimt av blått och varmare rödrosa.
Men det som får mig att plocka upp två debuterande poeter ur läshögen är framför allt temat familjeminnen och arv. Och jag blir inte besviken.
Channa Riedels (född 1990) debut ”Karlsbad” (Albert Bonniers förlag) är en mångfacetterad släkthistoria berättad genom en lika mångfacetterad lyrik. Utgångspunkten är hennes sudettysk-judiska familjs flykt under andra världskriget, från staden som också utgör titeln på diktsamlingen.
Genom boken löper en tydlig vilja att spara släktens historia till eftervärlden, både de stora världsomvälvande sakerna och de små, som en ärvd brosch eller ett för stort bord. Det handlar om att utforska diktjagets judiska arv och förhålla sig till det. Och Riedel gör det genom att också utforska själva diktens gränser.
Hon börjar lekfullt (men lite tråkigt) rimmande, och fortsätter genom allt från fri vers till pratiga nedteckningar av samtal med en faster och längre prosaliknande texter, förteckningar och historieskildringar. I en av inventarieförteckningarna vecklar listorna ut sig till ärvda minnen, och Riedel skriver:
vem övertog lägenheten / vem sov i sängarna / vem drack ur kopparna / vem brände böckerna
Det är en lyrik full av smaker och språk, och min känsla är att jag aldrig riktigt kan läsa klart. Och jag menar det på ett bra sätt.
Även Ylva Gripfelts (född 1985) dikter har en sinnlig ton och uppehåller sig vid hur saker låter, smakar och känns: katten när den äter, steg i trappan, ljuset genom fönstret. Men hennes debutdiktsamling är uppbyggd av mer klassiska dikter i den form vi är vana vid idag: korta, associativa, fria.
Titeln ”Det gudomliga tillståndet” (ellerströms förlag) får mig först att tänka på en graviditet, men boken består av ögonblicksbilder av en pappa, en gård, en landsbygd, en barndom.
Efter regnet ser jag pappa nedanför berget // Han ropar att han letat efter mig // Jag håller mig i soluret / väntar ut honom för att slippa svara
Barnets blick leder vägen och Gripfelt håller mig fångad från första ordet till det sista, från den ena andäktigt vackra bilden till den andra. Det känns faktiskt lite som att läsa just en akvarellmålning: stilen är luftig och mjuk och språket suggestivt och på något sätt tyglat. Det bygger upp en spänning mellan raderna, där relationer och hierarkier blir tydliga i sin osynlighet.
En morgon är jag ensam i huset // Jag märker det genast // Det är något i luften och ljuset
Från en mångskiftande judisk släkthistoria till en vibrerande stämningsfull far-och-barn-skildring. Bokhöstens strida ström av debutanter börjar bra.
Krönika publicerad i Borås tidning 9 september 2023.
Lisa Marques Jagemark 
Lämna en kommentar