Kan man verkligen dra en tydlig gräns mellan genrelitteratur och kvalitetslitteratur? De senaste veckornas litteraturdebatt har fått mig att fundera på sci-fi-inspiration som en tydlig tendens i den samtida litteraturen.
Inför ett samtal på bokmässan fick jag frågan om jag såg några extra intressanta teman eller tendenser i samtida svensk litteratur, framför allt bland debuterande eller nyetablerade författare. En svindlande svår fråga att svara på – det finns så mycket.
Jag kunde dock snart urskilja en röd tråd som intresserat mig det senaste decenniet: en trend med romaner av hög litterär kvalitet som använder sig av sci-fi-inspirerade teman och motiv, där samtida frågor om klimatförändringar och migration blandas med dystopiska samhällsskildringar och klassiska men högaktuella frågor som ”vad är ett medvetande”. Där man lätt kan dra paralleller till svenska klassiker som Karin Boyes ”Kallocain” eller Harry Martinsson ”Aniara”, utöver en lång stark engelskspråkig litteraturtradition.
Allt detta utan att för den sakens skull klassas som ”sci-fi-romaner” (läs: genrelitteratur).
Ironiskt nog publicerade Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström ett manifest i samma veva, knappt en dag innan mässan, där han deklarerade att de framöver ska satsa på en bredare litteraturbevakning, med mer fokus på ”blockadbrytarna”. Begreppet kommer från den franske litteratursociologen Robert Escarpit och syftar på böcker som befinner sig inom både kvalitetslitteraturens och populärlitteraturens område.
Precis som de böcker jag funderat på – mitt emellan. Eller både och.
Artikeln blev snabbt kulturdebatt. Skulle den ”goda” litteraturen få mindre utrymme? Det är inte fel av en litteraturredaktör och en kulturredaktion att ha en uttalad inriktning, att då och då ifrågasätta och syna vad man gör och vill göra, även om just det här manifestet gav mig känslan av att läsa en brandingtext på baksidan av en lite lyxigare chipspåse.
Jag lyssnade på Landström under bokmässan och kunde konstatera att satsningen verkar både rimligare och intressantare när han fick möjlighet att utveckla sina tankar, som att kritiskt granska strömningstjänsternas påverkan på litteraturen och rekrytera nya kritiker med fokus på att hitta det bästa i genrelitteraturen – ”blockadbrytarna”.
Men är det inte redan så? De mitt emellan-böcker jag tänker på har redan en befäst plats i litteraturbevakningen.
Jag tänker på Johannes Anyurus dystopiska städer. På Balsam Karams existentiella och politiska rymd. På Erik Hågårds postapokalyptiska romaner. På Ina Rosvalls tankeväckande, skruvade verkligheter. För att bara nämna några. Även i våra grannländer finns flera stora namn i sammanhanget: Olga Ravn, Maja Lunde, Solvej Balle, till och med själve Karl Ove Knausgård.
Det här är bara en handfull exempel på böcker som ger ett nytt perspektiv på samtiden, att vara människa och inte minst språklig gestaltning genom sci-fi-inslag, utan att få någon genrestämpel. Och utan att väljas bort på kultursidorna.
Lisa Marques Jagemark 
Lämna en kommentar