Krönika: Plötsligt vill jag läsa mer om näverslöjdens historia

Det handlar om våld, träd, slöjd och män. Eller flykt, slöjdhistoria och sorg. Litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark har läst en tunn essäsamling som är både tankeväckande och nydanande.

På bokmässan i höstas fick jag ett tips om en ny bok som jag inte ens hade hört talas om. Den var tydligen fantastisk – något helt eget. Eftersom det är mitt jobb att ha koll på bokutgivningen gjorde det mig nyfiken och samtidigt lite irriterad över att ha missat den.

Jag tror att det jag fick höra var ungefär: ”Den handlar om slöjd, en tunn bok som var en egenutgivning från början men sålde slut på rekordtid.”

Det är precis sådant som gör att en litteraturredaktörs sjätte sinne väcks till liv. Även om man som undertecknad inte kan särskilt mycket (läs: i princip ingenting) om slöjd. Bara några veckor senare dök författaren upp i Babel och P1 Kultur, så jag var nog inte den enda som fick det tipset på mässan.

Det handlar om kulturjournalisten Anahita Ghazinezams lilla essäsamling ”Våld. Om träd och slöjd och män”. Den utkom på Ordfront förlag i höstas, men från början utgiven på egen hand.

I vinter fann jag äntligen ro nog att plocka upp den.

”Våld” handlar om folklig slöjd – från symaskinens genombrott, norrländska fiskenät av hampa och en näverkurs på flyktingförläggning i Jörn. Allt sammanflätat med skildringar av författarens egna drivkrafter och minnen. Om att komma som flykting från Iran och om att söka efter vad man vill hålla på med. Den korta texten är strösslad med slående formuleringar, som: ”Och en gång skrev någon på ett papper att jag fick stanna kvar och någon satte mig på en stol och tryckte näver i min hand.”

Jag kan inte säga att jag är helt såld, men att min största invändning är att jag vill ha mer, mer text, mer av allt – det säger något. Plötsligt vill jag läsa mer om näverslöjdens historia, och definitivt mer av Ghazinezams skarpa, ofta humoristiska penna.

Det jag gillar är att det inte är så tillrättalagt. Det här är inte en sådan där perfekt modern essä som blandar författarens personliga upplevelser med något spännande ämne (gärna biologi!), alltsammans stilrent paketerat. Här får det lov att skava lite. Saker lämnas outsagda, andra saker får stå för sig själva.

Hur som helst är ”Våld” en unik och intresserad bok, och det ur flera perspektiv. Att den är något så ovanligt som en egenutgiven bok som sålt slut och blev upplockad av ett ”riktigt” förlag, till exempel. Det är svårt för de enorma mängder av egenutgivet och hybridutgivet som kommer idag att slå igenom. När en bok faktiskt gör det, betyder det att det rör sig om något alldeles extra.

Dessutom tog boken avstamp i en artikelserie i Västerbottens-Kuriren, vilket påminner om vilken viktig roll kulturjournalistiken fortfarande spelar. Hur lite intresse eller ”klick” en artikel än kan tänkas få på förhand, kan den ändå visa sig både nå en stor publik och göra skillnad. Leda till förståelse, lära oss något helt nytt och locka oss till att se saker ur ett annat perspektiv.

Och förhoppningsvis får jag läsa mer av Anahita Ghazinezam i framtiden.

Publicerad 20 januari 2024 i Borås Tidning