Efter över tjugo år som fan och nästan trettio konserter försöker Borås Tidnings Lisa Marques Jagemark sammanfatta vad tusan det var som hände på 3arena i Stockholm under Kents storslagna återtåg.
Fråga vem som helst av mina nära och kära – jag är extremt sällan helt okritisk till något över huvud taget. Att alltid ifrågasätta verkar vara inprogrammerat i min hjärna. Tyvärr leder det till att jag då och då kan upplevas som lite tveksam. En opraktisk egenskap för någon som skriver om kultur i en samtid där det behövs snärtiga clickbaits och hot takes.
Jag önskar ibland att jag kunde vara mer tvärsäker.
Det kanske är en av anledningarna till att jag alltid har känt mig så hemma i Kents musikvärld, med Jocke Bergs egna tvivel och självrannsakande texter: en stor tilltro till konsten, men inte till sig själv. Hur kan du vara så säker på ditt svar? frågar han och jag håller med.
Så man kan definitivt säga att det kom som en överraskning, även för mig själv, att jag var så totalt oproblematiserande överlycklig över Kents återförening.
Diskussionerna om den senaste veckans sex konserter på 3arena har till stor del handlat om frågan om bandet brutit sitt löfte till fansen genom återkomsten. Handlar det bara om pengar? De redan sagt farväl, det går inte att göra om. Allt pyntat med diskussioner kring om de fortfarande är relevanta idag, och i så fall varför. Snabbrepris: det är de, något som många pekat på. Alla återkommer till Kent och Jocke Berg som skildrare av det svenska samhället och medelklassens vemod.
Jag förstår kritiken på ett intellektuellt plan, tror jag, men känslomässigt är jag, kanske för första gången i mitt vuxna liv, helt ointresserad av att ifrågasätta något över huvud taget.
Jag är bara så glad över att få vara så här villkorslöst förundrad och ödmjukt tacksam inför kraften i musiken – igen. ”Som alltid flyr jag till musiken, den enda plats där jag är jag” sjunger Jocke och en manet svävar förbi på en 70 meters led-skärm inför nästan 40 000 fans.
Och även om det finns kritiska röster, så har jag hört minst lika många som tänker och känner samma sak som jag. Jag har sett andra i publikhavet bryta ihop till första tonerna till fanfavoriten ”Stoppa mig juni (Lilla ego)” – och vi skreksjöng ”den här känslan som jag har är inte min” i kör eftersom vi absolut delade den just då.
Har det pratats tillräckligt mycket om hur mycket Kent betytt på ett personligt plan för så många? Det är en av sakerna som ältades inför Taylor Swifts Sverigebesök – hur viktig hon och hennes texter varit för enskilda fans – men det stämmer även här. Och inte bara för mig.
En av mina teorier till min totala kapitulation är att jag började lyssna på Kent när jag var så pass ung (läs: prepubertal), att jag kommer springande likt ett negligerat barn som alltid ger sin anknytningsperson en chans till. En annan är att det är som ens första kärlek, den som alltid lever kvar.
Eller så beror det bara på att det har varit så strålande konserter.
Hur bandet kan spela så tajt efter nio års uppehåll är bortom mig. De nya stämmorna och arrangemangen lyfter liveupplevelsen och scenshowen är den enskilt snyggaste jag sett i hela mitt liv – ljusdesignen och allt det visuella (ett fantastiskt samarbete mellan Adam Berg och Anders Heberling) är slipat till perfektion.
Och jag kan faktiskt inte tänka mig något mer kentigt än att ta ett storslaget farväl, och sedan chocka alla med att återuppstå… bara för att vara så här bra.
(Publicerad i Borås Tidning 28 mars 2025)
Lisa Marques Jagemark 