Igår meddelade Kent att de lägger av. Naturligtvis gjorde de det på ett ödesdigert sätt – med en video där trummorna slår och karaktärer från tidigare albumomslag springer i snön. Som någon skrev på min facebook-feed: det är ett värdigt sätt att lägga ner. Intellektuellt förstår jag det, och håller med. Men känslomässigt har de varit mitt favoritband sedan över 14 år, så jag tillåter mig ändå att sörja.
Men älskling, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö.
När jag var tolv och utan att veta om det packade ihop barndomsårens naivitet, dök det upp. Ett album med en vit tiger på. Och som hos så många andra ungdomar, små tonåringar som just känt den där känslan av att stå utanför för första gången, slog melodierna, orden, fraseringen och inställningen hos Kent ned hos mig som en indierockbomb.
Jag hade min allra första konsertupplevelse samma sommar, 2002. Det var intensiv kärlek vid första ackordet. Jag minns att jag kände så mycket när Om du var här spelades att jag inte klarade av att se dem mer den turnén, men att jag lyssnade på Isola flera gånger om dagen resten av sommarlovet. När jag var 13 klädde jag och min pappa oss i vitt och stod på Stockholms stadion och såg en gospelkör sjunga med i Elite, såg 30 000 personer svaja armarna sida till sida till 747. Det var det vackraste jag någonsin sett.
När jag var 15 skolkade jag för första gången när Du & jag döden skulle släppas, för att stå utanför skivbutiken kl. 10.00 när den öppnade. Sedan satt jag och min bästa vän Sabina och lyssnade på min walkman resten av dagen, för att skriva ner textrader i mariginalerna på räkneblocken. Samma sommar åkte jag på min första festival. Det är varmt och torrt på Roskilde 2005 och min pappa köpte mig min första palestinasjal i ett litet tält. På kvällen såg vi Kent på Orange Scene, och jag sjöng med i alla extraverserna i Mannen i den vita hatten (16 år senare).
Under hela min tonårstid fanns de där, i min ipod under långa promenader, tårdränkta nätter, långa håltimmar och tuffa insikter. När morfar går bort, när jag blir kär, när jag dumpas för första gången, när jag upplever min första fylla, när vi tar studenten. Jag berättade fler hemligheter för mina vänner på kentforum än för min samtalsterapeut. Jag laddade ner bootlegs och kunde diskutera övergången mellan Romeo återvänder ensam och Musik non stop i timmar. När mamma var på biblioteksresa i Eskilstuna köpte hon en Hagnesta hill-poster som täckte nästan hela väggen ovanför min säng i flickrummet. Det stod alltid bara ett enda namn på mina vita converse, skrivet i svart tusch i ett försök att likna den ikoniska loggan. Utan dina andetag spelas på Johannas mammas begravning när vi återförenas i sorg. Jag spelade Petroleum högt i bilstereon när vi körde genom Frankrike på roadtrip, och jag lyssnade på Svart snö när jag låg med hög feber i amöbadysenteri i Indien för en månad sedan.
Jag har sett Kent på Roskilde, Hultsfred, Peace & Love, Kentfest, klubbkonserter, tältturnéer och arenor. Faktum är att jag slutade räkna hur många kentkonserter jag sett när jag passerade 30 stycken, och det var ett tag sedan nu.
Men min passion för musik och konsertupplevelser har spridit sig långt bortanför dessa allvarliga män sedan min tonårstid. Det har börjat bli ett yrke. Att vara ett fan, att verkligen hänge sig till ett enda band, har gett mig mer än bara ett soundtrack till mitt (unga) liv. Det har gett mig tröst, gemenskap, glädje, hopp. Det kan låta extremt personligt, men jag vet att många andra numera uppväxta popsnören kan känna igen sig. Så tack som fan, Kent. Tack som fan.
(Detta är en längre version av en krönika som publicerades i Borås Tidning 15 mars 2016.)
Lisa Marques Jagemark 