Krönika: Inga fler trötta kulturmän eller enkla budskap, tack

Litteraturkrönika för Borås tidning/Gota Media, publicerad 14/1 2023.

När det nya året just tagit sina första andetag och 2022 fortfarande är färskt i minnet, faller det sig naturligt att blicka både bakåt och framåt. Lisa Marques Jagemark funderar på litteraturåret som gått och önskar sig en mer djuplodande litteraturdebatt i framtiden, gärna långt förbi 2023.

Så lägger vi ännu ett litteraturår till handlingarna. De streamade ljudböckerna fortsatte dominera i folks hörlurar och läslistor. Booktok verkligen började ta plats, om inte annat så i förlagens marknadsföring. Ur det stora flödet av svenska romaner gick det att vaska fram ett par guldkorn.

2022 var också ett år då kulturdebatten var ganska flyktig och trist. Frågan om allt faktiskt kan bli bra litteratur dök upp igen – var Sara Meidells ”Ut ur min kropp” anorexipropaganda, en viktig sjukdomsgestaltning eller bara en dålig bok? – och Björn Werners trötta kulturmanskommentar kring bristen på ”berättelser” bland Augustprisnomineringarna rörde upp känslor under vintern.

2023 börjar med lite mer glöd.

Inför det nya året önskade jag mig – i tanken, allt måste inte skrivas på Twitter – en mer långsiktig debatt eller diskussion kring litteraturen och litteraturkritiken. Vad den är, vad den håller på att bli och vad den bör vara. Om god litteratur och samtidslitteraturens tendenser, då, nu och imorgon. Ett samtal som det krävs ett (eller två) årtionden att avsluta, i stället för att bara resultera i klickvänliga rubriker med en livslängd på en vecka och enkla budskap som glöms bort lika snabbt som de flammade upp.

Författaren och förläggaren Gunnar Nirstedts text i Dagens Nyheter förra veckan kan bli något sådant. Han tycker att romanen håller på att urholkas på grund av de rådande idealen inom ”berättelseindustrin”. I stället för att bara konstatera hur marknaden blir allt tuffare för romaner skrivna av annat än stora författare, liksom för lyrik och översättningar och annat som inte funkar som ljudbok, samt hur dumt det är (en jargong som jag själv lätt faller in i), lyfter han ett intressant ämne. Vad gör de nya förutsättningarna med själva litteraturen? Vad händer med romanen och berättelsen, rent konkret?

Och bakom de snabbt uppblossande (och svalnande) debatterna och åsiktsinflationen rörde sig dessutom något annat i skuggan under det föregående året: ett kliv mot en mer politisk styrning av kulturen. Det märks på flera sätt. Planen att ta fram en ”kulturkanon” är det uppenbara exemplet, men jag tänker också på ifrågasättandet av modersmålsundervisningen i grundskolan, inskränkningar i biblioteksväsendet, med mera.

Det finns saker att diskutera i svenskt kulturliv, både på kort och lång sikt.

Omvärlden påverkar. Själva formen, innehållet, vilka teman, ämnen och perspektiv som kommer fram i ljuset. Till exempel skulle det inte översättas så mycket litteratur från och om Ukraina om det inte vore för kriget. Synd att det ska krävas något sådant för att lyfta ett lands litterära talanger. Vi kommer att få se många böcker med koppling till Ukraina i vår. Tematisk tror jag också att det samtida moderskapet och föräldraskapet kommer att fortsätta märkas i de nordiska romanerna.

Och hur kulturdebatten blir, ja, det återstår att se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s