Litteraturen och kulturen spelar en stor roll i att skildra förtryck genom historien, till exempel vår egen svenska kolonialhistoria. Lisa Marques Jagemark önskar att samtiden inte var en grogrund för fler kommande vittnesberättelser.
Den senaste tiden har jag tänkt mycket på litteratur som vittnesbörd och minne över fruktansvärda händelser i vår historia. Kultur och litteratur spelar en viktig roll när det gäller att föra vidare berättelser så de drabbade människorna aldrig glöms bort, att belysa undangömda historiska händelser och bearbeta traumatiska minnen som nedärvts genom generationer.
Krigen, kolonialismen, katastroferna. Förtrycket, flyktingarna, folkmorden.
De senaste årens berättelser från Sápmi och av samiska författare och andra kulturutövare är ett exempel. Maria Store skriver om det i sin bokrecension av Elin Anna Labbas aktuella ”Far inte till havet”: ”De senaste åren har allt fler författare med samiska rötter börjat foga nya bidrag till berättelsen om hur Sverige behandlat minoritetsgrupper. (…) Tystnad har bytts mot vittnesbörd, och minnen som varit nedgrävda har lyfts upp igen.”
De blir inte bara fler, utan de har också fått större spridning och tagit sig in i litterära finrum. Tänk till exempel hur populära Ann-Helén Laestadius ”Stöld” och ”Straff” har blivit, eller det faktum att Linnea Axelssons ”Ædnan” fick Augustpriset. Viktiga steg på vägen för att skildra vår egen svenska kolonialhistoria. Jag, som vit medelklass, kan inte påstå mig förstå helt, men jag kan vilja göra det. Litteraturen hjälper till.
När jag var yngre och lånade mig genom skolbibliotekets många berättelser om utsatta barn och ungdomar genom historien kändes det just som ett sätt att försöka förstå. Typ ”okej, så här var det, jag läser för att förstå, men det ska aldrig hända igen”. Det fanns hopp i den känslan – jag får ursäkta det med att jag var en tanig idealistisk tonåring i randiga strumpbyxor och palestinasjal.
Hoppet kanske är det sista som lämnar människan, men dess fackla lyser inte lika starkt inom mig idag som för tjugo år sedan.
För alla ”fruktansvärda händelser i vår historia” sker inte bara i den abstrakta, avlägsna dåtiden. Det fortsätter hända, om och om igen. Det jag läste om då och läser om idag, alla varnande exempel, fortsätter ske. Vissa gör allt för att vi ska glömma det vi redan vet. För bara några veckor sedan, på Förintelsens minnesdag, störde till exempel nazistiska FMR ljusceremonin vid Kulturhuset i Borås med plakat om att det aldrig hänt. Andra klarar inte att se det som pågår just nu.
Krigen, kolonialismen, katastroferna. Förtrycket, flyktingarna, folkmorden.
En humanitär tragedi utspelar sig i Gaza inför västvärldens bortvända blickar. Jag önskar att det inte i detta nu skedde traumatiska händelser som kommer att leda till mer minneslitteratur och ärvda vittnesberättelser. Det finns tillräckligt att bearbeta redan. Hur många generationer palestinier kommer att bära med sig också dessa trauman?
Jag önskar att jag slapp se det, men jag vägrar vika undan med blicken och letar fram den där taniga tonåringens palestinasjal igen
Publicerad 18 februari 2024 i Borås Tidning
Lisa Marques Jagemark 
Lämna en kommentar