Författare: lisajagemark

Fler och fler titlar ges ut varje år. Fler och fler debuterar som författare. Varför ökar inte läsningen när allt fler ägnar sig åt skrivande? Lisa Marques Jagemark får inte ordning på ekvationen.

Det ges ut fler och fler böcker i Sverige. Jag staplar mängder av recensionsexemplar i högar på kulturredaktionens olika hyllor varje vecka. I kanske-högar, definitivt-inte-högar, att-skicka-till-recensent-högar, och säkert fem högar till. Ännu fler bokförslag kommer via pressmeddelanden på mejlen. En del av mitt uppdrag är att se de där böckerna. Se dem, värdera och välja vad som bör recenseras. Eller, om vi ska vara helt ärliga lägger jag väl mest tid på att välja bort de som inte ska recenseras.

Det ges ut fler och fler böcker, och kommer också allt fler debutanter varje år. Det märker vi inte minst på Borås Tidning i arbetet med Debutantpriset. En enkel förklaring är att det finns fler och fler hybrid- och egenutgivande förlag numera. Författare florerar ofta högt upp på listorna med svenskarnas drömyrken, och nu har fler möjlighet att publicera sig (mer eller mindre självfinansierat).

Men det underliga är att läsningen inte verkar öka i samma takt. Inte antalet sålda böcker heller.

I sin DN-spalt för några månader sedan svarade bibliotekarien och krönikören Jenny Lindh på en fråga från en velig läsare beklagade sig om hur svårt det är att välja en bok att läsa nuförtiden. ”Läsningen minskar, och man frestas att säga att detta beror på att alla är strängt upptagna med att skriva böcker”, kommenterade Lindh, och det var en formulering som fastnade i en rolig text som annars framför allt diskuterade problemen med att ha för många val.

För mig är det nämligen en märklig ekvation, och då tänker jag inte ens rent ekonomiskt. Hur kan antalet publicerade författare och böcker öka, när mycket tyder på att vi läser mindre? Eller om jag formulerar det så här – hur kan någon skriva utan att i ännu större utsträckning läsa?

I en hyperindividualistisk värld där så mycket handlar om att självförverkliga sin egen röst, kanske vikten av att lyssna på andra (eller i det här fallet, läsa andra) faller bort. Jag tror på fullaste allvar att det enskilt viktigaste för den som vill skriva litteratur är att läsa litteratur. Läsa författare man ser upp till, läsa de man inte gillar, läsa genrer man inte är så van vid, läsa om böcker, läsa på flera språk om man har möjlighet.

Det är en klyscha och ja, det svider att behöva använda den, men jag verkar inte ha något val. Är du en av alla med författardrömmar där ute som hoppas att du sitter på en idé till nästa bästsäljare, deckarsuccé eller finlitterär pristagare? Prova att läsa lite mer.

De bästa författarna är alltid först och främst läsare.

Publicerad i Borås Tidning, 11 maj 2024.

Ett författarsamtal kan få en att upptäcka sina egna brister som läsare. Som att inse hur sällan man verkligen fördjupar sig i ett författarskap. Lisa Marques Jagemark har provat något nytt i sin läsvardag.

För några veckor sedan var jag och lyssnade på Lina Wolff som samtalade med Jonas Bolding på Stadsbiblioteket i Borås. Hon sa många kloka saker, för många för att få med i en enda krönika, men en sak fastnade i mig. Något som påverkat min läsvardag sedan dess.

Wolff pratade om vikten av omläsningar och glädjen i att läsa allt ur ett visst författarskap. Just nu läste hon själv Markus Aurelius nästan tvåtusen år gamla ”Självbetraktelser”, om och om igen.

Det lät som ett sätt att verkligen komma nära texten. Vilket jag alltid vill.

Men omläsningar och att gräva ner sig i ett enda författarskap är jag ganska dålig på. Eller rättare sagt väldigt dålig på. Det hör inte till ovanligheterna att jag, trots att en bok var helt strålande och omvälvande på ett djupt personligt plan, ändå inte läser mer av den författaren sedan. Och jag kan (nästan) räkna på min ena hand de böcker jag faktiskt läst om flera gånger.

Kanske beror det på någon diffus rädsla över att förstöra den exceptionella läsupplevelsen genom att upptäcka att resten av författarens katalog är skit. Eller så är det en arbetsskada – det finns ju alltid något nyutkommet som lockar på min uppmärksamhet. Till viss del måste det väl vara så, för det är en del av mitt jobb att hålla mig ajour med utgivningen av litteratur på svenska, och tiden till fördjupning finns inte alltid.

Eller så är det jag som inte tar mig tid.

Men jag är inte en särskilt gammal hund. Det tog inte ens två veckor att lära mig sitta med ett och samma författarskap, åtminstone en stund.

En av mina mest omskakande läsupplevelser på senare år är Agota Kristofs ”Den stora skrivboken” (i översättning av Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrands förlag). Så jag tog ”Analfabeten” (även den översatt av Tufvesson) från hyllan och satte igång. Det var också en fin liten bok, och handlade dessutom en hel del om just läsning. Sedan fortsatte jag med nyutkomna ”Spikar”, en samling med Kristofs dikter (i översättning av Kennet Klemets, Ellerströms förlag), där åtminstone andra halvan av samlingen var strålande – koncisa betraktelser med många inslag av natur, vardag och kopplingar till hennes andra verk. Nu har jag beställt några ytterligare böcker av henne på franska för att utforska hennes prosa även på originalspråk. I sommar kanske jag till och med vågar mig på att läsa om något.

Utöver det har jag fastnat i Lina Wolffs eget författarskap också. Jag tänker att jag helt enkelt ska läsa mig igenom hennes katalog med. Är snart igenom ”Köttets tid” och den är helt otroligt bra.

Det är sådant som kan hända när man går på ett författarsamtal en vanlig vardag i mars. Testa själv, om du får chansen.

Publicerad i Borås Tidning 13 april 2024