Inversioner har alltid varit en utmaning för mig. Eftersom jag haft en del problem med nacken har jag inte kunnat börja träna sirsasana regelbundet förrän ca ett år sedan, och för hand- och underarmsstående har det saknats muskler, men också förståelse för hur världen är när man vänder på den. Dessutom har jag något av ett kontrollbehov, och för att vända dig upp-och-ner måste du våga släppa på kontrollen, ge dig hän och möta dina rädslor.
Jag brukar säga under mina yogaklasser att det inte spelar någon roll om man når en avancerad position eller inte – det kommer inte hända något magiskt när man når positionen, det är resan dit som verkligen gör avtryck, vare sig du når ditt mål eller inte. Därför är jag tacksam över att resan till inversioner för mig har varit lång.
Den här positionen, pincha mayurasana eller underarmstående, började jag träna på för ungefär två år sedan, men det är inte förrän nu som jag kan börja landa i den. Jag har lärt mig mängder om mina coremuskler, hur min ryggrad vill bete sig när den är upp-och-ner, och om min egen beslutsamhet och förmåga att förändras. Jag har jobbat med yogabälte, med vägg, med mänskligt stöd. Min sadhana (egenträning) är fått innehålla extra mycket corework, liksom mycket fokus på rot- och maglås och axelstabilitet.
Sådana här asanas sprids på sociala medier snabbare än blixten, vilket är förståeligt eftersom de är väldigt vackra att fotografera. De ger inspiration, men kan också ge prestationsångest. Det är viktigt att komma ihåg att bygga sin asana från grunden, att resan är målet och att en asana inte bara är fysisk. Du måste ta dig tid, möta dina utmaningar och lära dig din kropp innan du försöker efterlikna dessa instagramyogis, så att du inte skadar dig, eller tappar självförtroende för att det tar tid.
Vilken typ av yogapositioner skrämmer dig?
Lisa Marques Jagemark 