Utvecklingen inom artificiell intelligens har eskalerat den senaste tiden. Men det gäller inte bara mer eller mindre smarta chattprogram – tekniken har redan tagit sig in i litteraturen. Lisa Marques Jagemark blir för första gången rädd för AI.
Litteraturkrönika, publicerad i Borås Tidning 11 mars 2023.
Jag tror aldrig att jag har varit riktigt rädd för artificiell intelligens. Aldrig trott att någon superdator verkligen skulle utgöra ett hot. Skräckscenarierna från sci-fi-filmer, dystopiska romaner och kanske en och annan fackbok har såklart lockat till eftertanke, men mest som ett intressant tankeexperiment.
Att datorerna förr eller senare skulle ta över en del av min yrkesutövning – översättandet – har det också pratats om länge. Varför ska man anlita en riktig person när en maskinöversättning kan göra jobbet gratis och fort? Jo, för att programmen hittills inte levererat tillräckligt bra text.
Men AI-utvecklingen går framåt, och för första gången skrämmer den mig lite. Begrepp som robotöversättning, datorgenererad text, översättningar med AI-stöd eller textgenererande AI-program har dykt upp både på kultursidorna och som jobbförfrågningar i inkorgen den senaste tiden.
Jag vet inte om det mer förolämpande mot litterära översättare eller mot genrelitteraturen.
Den 3 mars skrev Håkan Lindgren en intressant artikel i SVD om det hot AI och datorgenererad text utgör för kulturen: ”Romanskrivande blir snart bara ännu en form av konsumtion.” Han sätter fingret på de problem som AI kan innebära för demokratin och litteraturen, även om hans påstående om att ”textgenererande program gör inget annat än att producera statistiskt sannolika ordföljder” kan ifrågasättas med tanke på den senaste utvecklingen av deep learning, alltså en inlärningsförmåga som liknar den mänskliga hjärnan.
Den 6 mars släppte Kulturnytt en intervju med Kristoffer Lind från förlaget Lind & co där han berättar att de nyligen börjat använda AI-teknik för att översätta böcker. I stor skala dessutom – 130 böcker är på gång och några är redan publicerade. Och fler förlag är på gång. Det går till så att man anlitar ett företag vars AI-program gör en översättning, som sedan granskas av flera ”lingvister” (motsvarande språkgranskare, får man anta) i flera steg, samt av en korrekturläsare på förlaget.
Förlagen som hoppat på trenden försvarar sig ofta med att AI-trenden inte gäller poesi eller kvalitetslitteratur, utan endast ”genrelitteratur”. Kort sagt mest deckare och feelgood, gissningsvis med fokus på ljudböcker och e-böcker. Jag vet inte om det mer förolämpande mot litterära översättare eller mot genrelitteraturen, men det säger något om synen på att det är något närmast mekaniskt i både översättningsprocessen och i hur till exempel en bra polisroman är upplagd. Och även en serie med feelgoodböcker förtjänar en riktigt bra svensk översättning.
Jag hoppas att det framgår för läsarna vem som ligger bakom texten, så att de kan göra ett medvetet val i frågan; en tydlig markering om att det rör sig om dator- eller mänskligt skriven eller översatt text är det minsta man kan begära.
I samma andetag undrar jag vad som händer med upphovsrätten till ett verk som tagits fram med hjälp av AI – när det inte finns någon författare eller översättare i egentlig mening? En snabb sökning i bibliotekskatalogen visar att företagen står som upphovsperson tillsammans med någon man får anta är språkgranskaren i fråga. Hur fungerar det rent juridiskt?
Jag är skeptiskt nyfiken på att se om AI-programmen kan prestera väl översatt litteratur eller läsvärda romaner (eventuellt tack vare ett gäng underbetald korrekturläsare). Kort sagt: kommer ”översättningar med AI-stöd” verkligen hålla måttet?
Den här diskussionen har bara börjat.
Lisa Marques Jagemark 