Krönika: Tveklöst den bästa roman jag läst i år

Ibland är läsning att resa bortom de egna erfarenheterna, ibland ger en roman tröst och förståelse för ens eget liv. Lisa Marques Jagemark har läst om moderskap, översättning och ett flera hundra år gammal irländskt diktepos.

Att känna igen sig i en bok är såklart inte den viktigaste poängen med att läsa. Klyschan ”att läsa är att resa” stämmer, och ofta tar litteraturen oss till andra platser, låter oss föreställa oss andra erfarenheter än våra egna. Fly världen en stund, eller förstå den lite bättre. Det är en speciell sorts magi.

Men det också något magiskt när man känner igen sig i en bok, när den kommer nära ens egna upplevelser. Jag hade lite av en sådan upplevelse när jag läste den irländska författaren Doireann Ní Ghríofas ”Ett spöke i strupen” (översättning av Erik Andersson, Rámus förlag).

”Ett spöke i strupen” handlar om hur författaren mitt under småbarnsåren, bland bröstpumpar och sömnbrist, kommer att tänka på ett diktepos skrivet på iriska på 1700-talet av Eibhlín Dubh Ní Chonaill. Och den sorgliga historien, där en kvinna besjunger sin mördade man, fångar henne plötsligt fullständigt. Det blir en besatthet. Hon börjar översätta dikten under de få stunder hon inte är med barnen, och tar reda på så mycket hon kan om Eibhlín Dubh.

Parallellerna till mitt liv är såklart balansgången som det är att leva som småbarnsmamma och översättare. Skrivandet och moderskapet. Otillräckligheten och kärleken. Att så stor del av ens vakna tid fylls av tvättsortering, snorpapper, uppvak och alla dessa mellanmål – samtidigt som det finns en drivkraft till något annat, ett skapande.

För jaget i boken är dock allt mycket mer intensivt än för mig. Fler barn, mer hushållssysslor, längre amningsperioder, större besatthet av konsten. Att bli så där lite maniskt uppfylld av något väcker också det igenkänning hos mig – även om det känns väldigt mycket coolare och liksom mer romantiskt att snöa in på en gammal episk dikt än mina rockband.

Ní Ghríofa skriver självbiografiskt, i en blandning av essä, autofiktion och kvinnohistoria. Frasen ”Detta är en kvinnlig text” upprepas flera gånger, som ett mantra, och gäller både dikteposet och själva romanen. Texten är full av kroppsliga och emotionella kvinnliga erfarenheter, genom historien och i jagets eget liv. Ní Ghríofa får sommarens och höstens kulturdebatt om dåliga ”självupptagna författare” och det självupplevdas plats i litteraturen att bli helt ointressant. För det enda som verkligen spelar någon roll är om en bok är bra. Och ”Ett spöke i strupen” är väldigt, väldigt bra.

Bara beskrivningen av översättning som heminredning, att skapa ett nytt rum utifrån källtexten, kommer jag bära med mig i många år. Det här är tveklöst den bästa roman jag läst i år.

Krönika publicerad i Borås Tidning 11/11