Årets första riktiga kulturdebatt är här – och så handlar det om översättning? Man tackar, säger litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark, som själv är verksam som översättare.
Om vi tar det ordentligt kortfattat: Per Andersson på SVT:s kulturnyheterna upptäcker att pseudonymen Kerstin Oscarsdotter har gjort ett anmärkningsvärt tillägg i översättningen av Timothy Snyders ”Om frihet”. Bakom namnet står den mycket erfarna översättaren Margareta Eklöf, som kommenterar sitt val med att Snyders text var otydlig, att hon brukar snygga till dåliga texter och att ändringen godkändes av redaktör och en anlitad filosof. När Snyder får veta reagerar han starkt och efter några om och men drar Albert Bonniers förlag tillbaka översättningen och meddelar att de ska göra en ny.
Och under tiden kommer reaktioner från kulturredaktioner runt om i landet liksom i olika facebooktrådar bland författare, branschfolk och den intresserade allmänheten. Jag har läst många befogat upprörda kommentarer som tycker att det var fel av översättaren, men jag har också läst mer nyanserade analyser som konstaterat att man alltid måste anpassa originalet till en svensk läsare – särskilt fackböcker.
Som jag ser det pekar hela händelsen på hur viktigt det är att översättning som hantverk faktiskt diskuteras inom litteraturkritiken – vikten av översättningskritik, kort och gott.
Vad man än tycker i frågan är det uppenbart att det öppnat upp för samtal kring något som annars sällan diskuteras i litteraturkritiken. Hur mycket får eller bör en översättare ändra i källtexten? Vilka normer finns inom översättning till svenska idag? Hur går det till när en text – i det här fallet engelsk – ska omvandlas till svenska? Och hur ska man som översättare vara trogen originalet, och samtidigt den svenska läsaren (är det ens möjligt)?
Som jag ser det pekar hela händelsen på hur viktigt det är att översättning som hantverk faktiskt diskuteras inom litteraturkritiken – vikten av översättningskritik, kort och gott.
Jag menar inte alls att målet med all översättningskritik ska vara felfinneri av den här typen (om inte felen är bra exempel på något mer övergripande), men jag tycker att debatten visar att det finns ett behov av att diskutera översättning oftare i det offentliga litterära samtalet.
Översättningskritik kan bidra till att synliggöra alla de översättare som är med och skapar den svenska litteraturen och visa själva hantverket bakom översättning och hur det går till. Det kan handla om att lyfta goda exempel eller visa på utmaningar – och kanske få oss att inse något nytt om svenskan som språk i farten.
Och hur ska vi som kritiker kunna läsa, analysera och värdera böcker som översatts med hjälp av generativ AI om (eller när) de en dag upptar en stor del av bokmarknaden, om vi inte redan är vana vid att diskutera mänsklig översättning?
Så jag säger helt enkelt tack och bock och hoppas på mer liknande kritik, krönikor och artiklar i framtiden.
Publicerad i BT 30/1 2025.
Lisa Marques Jagemark 
Lämna en kommentar