Recension

Konsertrecension, publicerad i Borås Tidning 28 juli 2017.

Har man en gång blivit Ullevi-artist kan man inte lämna den scenen igen. Vad händer när indiepopälsklingarna åldras? Kent blev synthigare, och sedan la de ner. Henrik Berggren försvann, och gjorde sedan comeback. Håkan Hellström blev folkkär. Knôkade Lisebergskonserter, allsångsbesök, högar av rosor från kritiker och en fanskara som ständigt fått påfyllning från nya generationer – det blev en inkörsport till tyngre grejer. Till Ullevi.

Har man en gång blivit en Ullevi-artist, kan man aldrig riktigt kliva ner från den scenen igen. När Håkan stegar ut den här gången, med guldglitter på kinderna, är det ödmjukt men bredbent. Tillsammans med förbandet Erik Lundin ekar Dom där jag kommer från hela vägen till Tynnered och tillbaka. Sedan rullar Ulleviklassikern Tro och tvivel ut som en ångvält, och så är vi igång.

Kommer vi att minnas Håkans 10-tal som de gyllene Ulleviåren? Jag har ju redan glömt min skepsis inför stadiumidén. Att jag var tveksam inför vad som skulle försvinna, om Håkan klarade sig utan indiedansgolvskänslan, det där mörka, desperata. Men det gjorde han.

Frågan är snarare vad Ullevi gav honom i stället. En liten touch av E Street Band, absolut. Utrymme att fuldansa. Möjlighet att nå ut till ännu fler.

Ullevi understryker nämligen något i Håkans musik – när energin byggs upp tills allt exploderar. Skört hoppfulla Man måste dö några gånger… lyfter högre och högre för varje brygga. En vän med en bil får sittplats att ställa sig upp. Jag har varit i alla städer är ett enda långt, vibrerande crescendo.

Men mitt i det stora, publikfriande försvinner ibland nerven, eller bara tajmningen. Eller så är det jag som hört Ramlar, Jag vet inte vem jag är… och Kärlek är ett brev … på Ullevi för många gånger.

Sedan kommer nummer som 2 steg från paradise och Shelley, och så är allt glömt i solon, panikdans och skriksång.

Ullevi kräver sådana arrangemang, att låtarna fastnar direkt efter skivsläpp och att alla fans, gamla som nya, känner igen sig i melodierna. Kommer arenan styra var Göteborgs störste son tar vägen i framtiden?

Om några år får vi se.

Ikväll njuter de fullsatta läktarna av de folkkära arenaexplosionerna som alla känner igen. En kväll som är lika mycket ett sommarnöje som livekonsert, när alla vet att det kommer bli både gästartister och hits. First Aid Kit är lysande, Ola Salo ger liv till uttjatade En midsommarnattsdröm, Eva Dahlgren får vara ”Eva” i Det tog så lång tid att bli ung.

Jag kan bara hoppas att den här kurviga friidrottsarenan inspirerar till nya stordåd och magiska konserter (som senast i Scandinavium i november!) framöver. Kanske hinner jag få gåshud någon gång innan den här kvällen är slut också.

I Du är snart där kommer det. När gästartisterna tar en vers var, och Håkans mamma fyller i de sista raderna med störst innerlighet av alla, till ett påkostat fyrverkeri som aldrig vill ta slut. Och regnet plötsligt faller ner.

Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.

(Bild: mobilfoto från konserten)