
Min första litterära översättning från engelska har just landat! Ödesnatt av Nora Roberts (i original Blood magick) utkommer på Albert Bonniers förlag nu i juni 2024. Läs mer här!


Min första litterära översättning från engelska har just landat! Ödesnatt av Nora Roberts (i original Blood magick) utkommer på Albert Bonniers förlag nu i juni 2024. Läs mer här!

Det handlar om våld, träd, slöjd och män. Eller flykt, slöjdhistoria och sorg. Litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark har läst en tunn essäsamling som är både tankeväckande och nydanande.

På bokmässan i höstas fick jag ett tips om en ny bok som jag inte ens hade hört talas om. Den var tydligen fantastisk – något helt eget. Eftersom det är mitt jobb att ha koll på bokutgivningen gjorde det mig nyfiken och samtidigt lite irriterad över att ha missat den.
Jag tror att det jag fick höra var ungefär: ”Den handlar om slöjd, en tunn bok som var en egenutgivning från början men sålde slut på rekordtid.”
Det är precis sådant som gör att en litteraturredaktörs sjätte sinne väcks till liv. Även om man som undertecknad inte kan särskilt mycket (läs: i princip ingenting) om slöjd. Bara några veckor senare dök författaren upp i Babel och P1 Kultur, så jag var nog inte den enda som fick det tipset på mässan.
Det handlar om kulturjournalisten Anahita Ghazinezams lilla essäsamling ”Våld. Om träd och slöjd och män”. Den utkom på Ordfront förlag i höstas, men från början utgiven på egen hand.
I vinter fann jag äntligen ro nog att plocka upp den.
”Våld” handlar om folklig slöjd – från symaskinens genombrott, norrländska fiskenät av hampa och en näverkurs på flyktingförläggning i Jörn. Allt sammanflätat med skildringar av författarens egna drivkrafter och minnen. Om att komma som flykting från Iran och om att söka efter vad man vill hålla på med. Den korta texten är strösslad med slående formuleringar, som: ”Och en gång skrev någon på ett papper att jag fick stanna kvar och någon satte mig på en stol och tryckte näver i min hand.”
Jag kan inte säga att jag är helt såld, men att min största invändning är att jag vill ha mer, mer text, mer av allt – det säger något. Plötsligt vill jag läsa mer om näverslöjdens historia, och definitivt mer av Ghazinezams skarpa, ofta humoristiska penna.
Det jag gillar är att det inte är så tillrättalagt. Det här är inte en sådan där perfekt modern essä som blandar författarens personliga upplevelser med något spännande ämne (gärna biologi!), alltsammans stilrent paketerat. Här får det lov att skava lite. Saker lämnas outsagda, andra saker får stå för sig själva.
Hur som helst är ”Våld” en unik och intresserad bok, och det ur flera perspektiv. Att den är något så ovanligt som en egenutgiven bok som sålt slut och blev upplockad av ett ”riktigt” förlag, till exempel. Det är svårt för de enorma mängder av egenutgivet och hybridutgivet som kommer idag att slå igenom. När en bok faktiskt gör det, betyder det att det rör sig om något alldeles extra.
Dessutom tog boken avstamp i en artikelserie i Västerbottens-Kuriren, vilket påminner om vilken viktig roll kulturjournalistiken fortfarande spelar. Hur lite intresse eller ”klick” en artikel än kan tänkas få på förhand, kan den ändå visa sig både nå en stor publik och göra skillnad. Leda till förståelse, lära oss något helt nytt och locka oss till att se saker ur ett annat perspektiv.
Och förhoppningsvis får jag läsa mer av Anahita Ghazinezam i framtiden.
Publicerad 20 januari 2024 i Borås Tidning

Har hunnit recensera några böcker i höst också:

När vårsolen börjar värma upp Hisingen sitter jag och läser isländska böcker i min läsesoffa. Hint: båda är ganska fantastiska. Här kan du läsa vad jag tyckte om Fiskarna har inga fötter när jag recenserade den i Borås Tidning, och inom kort har också Rosa Candida recensionsdatum (uppdatering: läs recensionen här!). Bra jobbat, Weyler Förlag.
Precis som förra året samlar jag varje kvartals starkaste läsupplevelse till en enda best-of-lista. Jag skriver upp allt skönlitterärt som jag intar, och sedan kan jag samla de stunder då litteraturen berört mig lite extra. Överlag var 2014 det år jag hittade tillbaka till att lustläsa skräck och gotik, vilket har varit otroligt härligt och lagom läskigt, på ett sätt som tar mig tillbaka till slukaråldern och vår gråa plyschfåtölj där jag brukade sitta och läsa Dan höjer och andra spökhistorier.
För ett tag sedan såg jag Ebbot Lundberg på min ungdoms konsertarena Rockborgen i Borås. Det kan du läsa om här! (Tips: jag var inte överväldigad, men inte heller besviken.)
Dessutom fick jag äran att skriva kritik om Viveca Lärns nya feelgood-boksläpp Södra vägen till Saltön, som väver samman Saltönserien med Öster om Hedenserien. Den kan du också kolla in om du vill!
Det har hänt lite grann på kulturjournalistfronten i september. Den stora nyheten är att jag numera tillhör de litteraturkritiker vars recensioner kan publiceras av alla tidningar inom Gota Media, inte bara i Borås Tidning. Det känns självklart fantastiskt! Först ut var Louise Boije af Gennäs Folk av en främmande stam (finns inte online). I övrigt har jag också recenserat teater för första gången – du kan läsa recensionen här – och så lite Shirley Clamp på det (finns inte online). En mycket trevlig månad för en ung kulturkritiker, med andra ord.
Jag har recenserat två böcker den senaste tiden. En debutant, Linn Bursell, som gett ut Allt som är på Ordfront Förlag. Läs recensionen på bt.se!
Dessutom har jag skrivit en kortrecension om en av höstens deckarsläpp Låt mig ta din hand, av Tove Alsterdal (Lind & Co). Recension från Borås Tidning, 30 augusti 2014:
Jag skriver upp alla böcker jag läser i en liten anteckningsbok, och markerar en gång i kvartalet vilken läsupplevelse som var den bästa. Så, här är de (fanfar): årets böcker 2013!
Efter succén Ru, kom Kim Thúys andra roman Mãn äntligen ut i år (och skickligt översatt också, av Marianne Tufvesson). Huvudpersonen som gett namn till boken, lämnar Vietnam för Kanada. Hon blir framgångsrik inom restaurangbranschen, låter maten bli minnen av barndomens land, och blir förälskad – men inte i den utvalde mannen, han som tog med henne till det nya landet. Hon skildras genom Thúys karaktäristiska korta stycken, en vacker prosa, där vietnamesiska ord blir finurliga kapiteltitlar. Fylld med dofter och minnen, men helt utan tung nostalgi.
Namnet, Mãn, betyder ”det finns inte något mer att längta efter” och jag måste säga att den här romanen inte lämnar mycket övrigt att önska. Den är en ljuvlig munsbit, kort men djupgående, att läsa både lättjefullt och med andakt.
En svensk Da Vinci-kod – en Linné-kod? Jag skrev nyligen i Borås Tidning om en spännande, och oavslutad, vetenskapsthriller av Michael Mortimer, en pseudonym som jag nog tror att jag kan gissa mig till, och många andra har också tänkt i samma riktning. (Ledtrådar: finlitterär självproklamerad surgubbe, redan publicerad, populärvetenskapligt intresserad, med en tendens att skriva in en hitte-på-nidbild av sig själv i sina texter.)

Just nu i högen som ska recenseras! En thriller à la Da Vinci-koden (första delen av sex, oklart om man orkar alla), och en debutant som jag inte bestämt mig för vad jag tycker om, än. Intages bäst under ett gosigt täcke, för trots att november varit så mild är det ändå råkallt på kvällarna. I alla fall här i Göteborg, här nära havet och saltet.
Som jag redan avslöjat här i bloggen, är Ia Genbergs Sent farväl en liten pärla (trots den tråkiga titeln). Läs hela recensionen i Borås Tidning här!
Och medan ni gör det, fortsätter jag att vara förkyld här hemma i soffan. Det är onekligen november nu.
För några veckor sedan recenserade jag – och tyckte om – en bok om vilda västern. Det trodde jag inte om mig själv! Sonen av Philipp Meyer är sådär härligt tjock men samtidigt fängslande. Hela recensionen finns att läsa på Borås Tidnings webbplats. Dessutom var Meyer med i Babel i samband med att romanen släpptes, det kan man också titta på. Han verkar trevlig, samt är så dedikerad till sitt skrivande att han faktiskt provade att dricka buffelblod i samband med research-arbetet för den här boken. Hans första roman American Rust fick extremt bra kritik i amerikatt och jag hoppas att också den blir översatt snart (läs: så att jag kan recensera den också! Egentligen kan jag väl beställa och läsa den på originalspråk, men ack, latheten är för stor ibland.)

Jag har två böcker i recensionshögen just nu, båda med destination Borås Tidning. Den översta av dem, en liten pärla från Weyler förlag, läser jag med en tekopp (totiki-mugg med rosente och bara lite honung i) eller en penna i handen. Och en snarkande katt bredvid i soffan. Inte speciellt ergonomiskt, men oerhört mysigt.