Ett författarsamtal kan få en att upptäcka sina egna brister som läsare. Som att inse hur sällan man verkligen fördjupar sig i ett författarskap. Lisa Marques Jagemark har provat något nytt i sin läsvardag.
För några veckor sedan var jag och lyssnade på Lina Wolff som samtalade med Jonas Bolding på Stadsbiblioteket i Borås. Hon sa många kloka saker, för många för att få med i en enda krönika, men en sak fastnade i mig. Något som påverkat min läsvardag sedan dess.
Wolff pratade om vikten av omläsningar och glädjen i att läsa allt ur ett visst författarskap. Just nu läste hon själv Markus Aurelius nästan tvåtusen år gamla ”Självbetraktelser”, om och om igen.
Det lät som ett sätt att verkligen komma nära texten. Vilket jag alltid vill.
Men omläsningar och att gräva ner sig i ett enda författarskap är jag ganska dålig på. Eller rättare sagt väldigt dålig på. Det hör inte till ovanligheterna att jag, trots att en bok var helt strålande och omvälvande på ett djupt personligt plan, ändå inte läser mer av den författaren sedan. Och jag kan (nästan) räkna på min ena hand de böcker jag faktiskt läst om flera gånger.
Kanske beror det på någon diffus rädsla över att förstöra den exceptionella läsupplevelsen genom att upptäcka att resten av författarens katalog är skit. Eller så är det en arbetsskada – det finns ju alltid något nyutkommet som lockar på min uppmärksamhet. Till viss del måste det väl vara så, för det är en del av mitt jobb att hålla mig ajour med utgivningen av litteratur på svenska, och tiden till fördjupning finns inte alltid.
Eller så är det jag som inte tar mig tid.
Men jag är inte en särskilt gammal hund. Det tog inte ens två veckor att lära mig sitta med ett och samma författarskap, åtminstone en stund.
En av mina mest omskakande läsupplevelser på senare år är Agota Kristofs ”Den stora skrivboken” (i översättning av Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrands förlag). Så jag tog ”Analfabeten” (även den översatt av Tufvesson) från hyllan och satte igång. Det var också en fin liten bok, och handlade dessutom en hel del om just läsning. Sedan fortsatte jag med nyutkomna ”Spikar”, en samling med Kristofs dikter (i översättning av Kennet Klemets, Ellerströms förlag), där åtminstone andra halvan av samlingen var strålande – koncisa betraktelser med många inslag av natur, vardag och kopplingar till hennes andra verk. Nu har jag beställt några ytterligare böcker av henne på franska för att utforska hennes prosa även på originalspråk. I sommar kanske jag till och med vågar mig på att läsa om något.
Utöver det har jag fastnat i Lina Wolffs eget författarskap också. Jag tänker att jag helt enkelt ska läsa mig igenom hennes katalog med. Är snart igenom ”Köttets tid” och den är helt otroligt bra.
Det är sådant som kan hända när man går på ett författarsamtal en vanlig vardag i mars. Testa själv, om du får chansen.
Publicerad i Borås Tidning 13 april 2024
Lisa Marques Jagemark 
Lämna en kommentar