Kategori: Böcker

  • Krönika: Skickliga och roliga ordlekar med existentiella bråddjup

    Isabella Nilsson har en helt egen plats i den nordiska litteraturen. Nya ”Tomhet och ömhet” får Lisa Marques Jagemark att både häpna över språkets möjligheter och fnissa åt livets elände.

    ”Tomhet och ömhet” består av hundra små egensinniga texter – rimmade verser, en hasselmus dagboksanteckningar, beskrivningar av mer eller mindre lyckade otrohetsaffärer och hypokondriskildringar.

    Isabella Nilssons författarskap erbjuder många olika tåtar att dra i – en existentiell klangbotten, litteraturens kraft och ett nytänkande utforskande av psykisk ohälsa löper genom alla hennes verk. Men den tydligaste röda tråden är leken med orden. Hon vänder och vrider på språkets byggstenar. Dess dubbeltydigheter, form och ljud. Skevande små förflyttningar i betydelse, en annorlunda särskrivning eller en liten typografisk förändring öppnar nya världar.

    ”så söt du är/ har du gjort något / med såret? klippt? / färgat? // jaha äsch nej / jag har nog bara / en bra sårdag”

    Samtidigt döljer sig bråddjupa tolkningar där under, inte sällan när Nilsson talar med andra litterära verk eller författarskap. Text nr. 70, ett slags svar på en rad av Vilhelm Ekelund, är ett litet mästerverk, en lekfull skildring av diktande. Jag önskar att jag hade utrymme att citera alla verser, men håll till godo med ett smakprov:

    ”En ros är en ros är en ros är ett rus / En rusning mot döden är dikten. / Läslusten tänder ett fladdrande ljus / men skymmer, i slutändan, sikten.”

    I en intervju i Dagens Nyheter sa Nilsson nyligen att litteraturen kan vara ett sätt ”att sublimera lidandet. Att försöka göra något vackert av det man är med om. Men det kan också vara livsfarligt. Att göra konst av något som faktiskt håller på att bryta ner dig.”

    Det är i den skarven som hon verkar. Jag vet inte om det alltid blir vackert, men det är oupphörligt intressant och givande.

    Nilsson har karvat fram en egen plats i den svenska (kanske till och med nordiska) litteraturen. Stilen i ”Tomhet och ömhet” känns igen från tidigare verk, som hyllade ”En bok för Ingen”, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2023, hennes andra nominering i ordningen. En mix av essäistik, originella autofiktiva världar, rimmade dikter och krönikelika iakttagelser.

    Kanske ligger ändå ”Tomhet och ömhet” närmast den ljuvliga bilderbok som kom förra året, hennes första. I ”Ivars tomrum” möter vi Ivar, som måste vakta just ett tomrum när hans föräldrar är på jobbet. På typiskt Nilssonskt vis tar hon ordet och gör det mer bokstavligt, en ordlek med filosofiska djup. Måste man alltid fylla sitt tomrum med något?

    ”Tomhet och ömhet” är drabbande läsupplevelse. Det är också hisnande rolig läsning. Dråpligt och svart och självförringande. Jag fnissar ofta rakt ut. Det handlar om att, för att använda Henrik Schyfferts ord från ”The 90’s – ett försvarstal” – välja humordörren. Skratta åt eländet, åt livet, åt sig själv.

    Som när Nilsson skriver om TikToks soft girl-trend och undrar var man hittar ”soft psychogirl-inspirationen” i stället:

    ”Jag vill inte influera, jag vill dissociera. […] Jag vill kort sagt, efter ett par inledande decennier som duktig flicka, bara få vila mig lite resten av livet.”

    Ja, tack. Kalla mig Nilsson-fangirl.

    (Publicerad i Borås Tidning 12 april 2025)

  • Två debutantintervjuer: Agri Ismaïl och Maria Bodin

    Inför utdelningen av Borås Tidnings Debutantpris 2025 reste jag till Stockholm för att intervjua två av de nominerade. Resultaten finns att läsa här (olåsta):

    Succédebutanten Agri Ismaïl inför prisutdelningen: ”För första gången är jag lite nervös”

    Maria Bodin: ”Diktsamlingen handlar mer om Kristinas tånagel än hennes liv”

  • Recenserat hösten -23

    Recenserat hösten -23

    Förutom att skriva litteraturkrönikor om Ylva Gridfelt, Channa Riedel och Doireann Nì Griofa hann jag även med några regelrätta recensioner i höst också. Spoiler alert: alla var jävligt bra.

    Sanna Samuelsson: Mjölkat, Albert Bonniers förlag: ”Sanna Samuelssons sinnliga återvändardebut imponerar”

    Jonas Hassen Khemiri: Systrarna, Albert Bonniers förlag: ”Khemiri tillbaka med en smart roman om tre systrar”

    Victoria Kielland: Mina män (översättning: Jonas Rasmussen), Natur & Kultur: ”En intensiv seriemördarskildring som inte liknar något annat”

  • Samtal om översättningskritik på HDK-Valand fre 6 okt

    Samtal om översättningskritik på HDK-Valand fre 6 okt

    På fredag 6/10 kl. 18-19.30 ska jag prata om översättningskritik med Niclas Hval i Glashuset på HDK-Valand, kom gärna och kolla om du är intresserad! Så här skriver Gu.se:

    Alumnen, översättaren och litteraturredaktören Lisa Marques Jagemark gästar HDK-Valand och samtalar om översättningskritik.

    Alumnen, översättaren och litteraturredaktören Lisa Marques Jagemark gästar HDK-Valand och berättar om Gota Media-tidningarnas (Borås Tidning, Kristianstadsbladet m.fl.) satsning på något som sällan får plats eller som behandlas slentrianmässigt på kultursidorna: översättningskritiken. Kan man begära att en kulturskribent ska ta med översättningen i sin bedömning, och hur ska det i så fall gå till? Vad innebär det ens att bedöma en översättning och vilken kompetens krävs av kritikern? Finns det plats för översättningskritik i dagspressen i en tid när recensionerna blir både färre och kortare? Och finns det några andra forum?

    Samtalet är gratis och öppet för allmänheten och är samtidigt en del av magisterutbildningen Litterär översättning på Litterär gestaltning, HDK-Valand. Det kommer att finnas dryck till billigt pris och det går bra att stanna kvar och mingla lite efteråt.

    Läs mer här!

    Foto: Lars-Åke Green på BT

  • Krönika: Två sinnliga debutdiktsamlingar om minnen och arv startar bokhösten

    Krönika: Två sinnliga debutdiktsamlingar om minnen och arv startar bokhösten

    Först är det faktiskt omslagens likhet som slår mig. Abstrakta akvareller målade vått-i-vått, i nedtonade nyanser, svart, grått och någon liten glimt av blått och varmare rödrosa.

    Men det som får mig att plocka upp två debuterande poeter ur läshögen är framför allt temat familjeminnen och arv. Och jag blir inte besviken.

    Channa Riedels (född 1990) debut ”Karlsbad” (Albert Bonniers förlag) är en mångfacetterad släkthistoria berättad genom en lika mångfacetterad lyrik. Utgångspunkten är hennes sudettysk-judiska familjs flykt under andra världskriget, från staden som också utgör titeln på diktsamlingen.

    Genom boken löper en tydlig vilja att spara släktens historia till eftervärlden, både de stora världsomvälvande sakerna och de små, som en ärvd brosch eller ett för stort bord. Det handlar om att utforska diktjagets judiska arv och förhålla sig till det. Och Riedel gör det genom att också utforska själva diktens gränser.

    Hon börjar lekfullt (men lite tråkigt) rimmande, och fortsätter genom allt från fri vers till pratiga nedteckningar av samtal med en faster och längre prosaliknande texter, förteckningar och historieskildringar. I en av inventarieförteckningarna vecklar listorna ut sig till ärvda minnen, och Riedel skriver:

    vem övertog lägenheten / vem sov i sängarna / vem drack ur kopparna / vem brände böckerna

    Det är en lyrik full av smaker och språk, och min känsla är att jag aldrig riktigt kan läsa klart. Och jag menar det på ett bra sätt.

    Även Ylva Gripfelts (född 1985) dikter har en sinnlig ton och uppehåller sig vid hur saker låter, smakar och känns: katten när den äter, steg i trappan, ljuset genom fönstret. Men hennes debutdiktsamling är uppbyggd av mer klassiska dikter i den form vi är vana vid idag: korta, associativa, fria.

    Titeln ”Det gudomliga tillståndet” (ellerströms förlag) får mig först att tänka på en graviditet, men boken består av ögonblicksbilder av en pappa, en gård, en landsbygd, en barndom.

    Efter regnet ser jag pappa nedanför berget // Han ropar att han letat efter mig // Jag håller mig i soluret / väntar ut honom för att slippa svara

    Barnets blick leder vägen och Gripfelt håller mig fångad från första ordet till det sista, från den ena andäktigt vackra bilden till den andra. Det känns faktiskt lite som att läsa just en akvarellmålning: stilen är luftig och mjuk och språket suggestivt och på något sätt tyglat. Det bygger upp en spänning mellan raderna, där relationer och hierarkier blir tydliga i sin osynlighet.

    En morgon är jag ensam i huset // Jag märker det genast // Det är något i luften och ljuset

    Från en mångskiftande judisk släkthistoria till en vibrerande stämningsfull far-och-barn-skildring. Bokhöstens strida ström av debutanter börjar bra.

    Krönika publicerad i Borås tidning 9 september 2023.

  • Översättningskritik för Gota Media vår/sommar 2023

    Översättningskritik för Gota Media vår/sommar 2023

    Jag har tagit initiativ till ett (för min del) drömprojekt på BT:s (och resten av Gota-tidningarnas) litteratursidor i vår. Översättningskritik: kan det finnas i dagspress? Ja, jag tror ju det. Så här har det sett ut:

    Nina Bouraoui: Tillfredsställelse (översättning från franska: Maria Björkman), recenserad av undertecknad

    Niviaq Korneliussen: Blomsterdalen (översättning från danska: Johanne Lykke Naderehvandi), recenserad av Fedja Wierød Borčak

    Cecile Pin: Vandrande själar (översättning från engelska: Peter Samuelsson), recenserad av Maria Store

    George Saunders: Befrielsedagen (översättning från engelska: Niclas Nilsson), recenserad av Annika Wall

  • Recenserat våren 2023

    Recenserat våren 2023

    Judith Hermann – Hemma: Judith Hermann skriver tvetydigt, roligt och oändligt intressant (länk till Barometern här)

    Nina Bouraoui – Tillfredsställelse: Nina Bouraouis språk är i ständig förändring (länk till BT här)

    Ida Börjel – Ringa hem: Kollage av övergrepp, våld, sorg och krig (länk till BT här)

    John Ajvide Lindqvist – Sommaren 1985: Ajvide Lindqvist skriver mysig sommarskräck (länk till KB här)

  • Recenserat hösten 2022

    Recenserat hösten 2022

    Har hunnit recensera några böcker i höst också:

  • Nytt uppdrag: litteraturredaktör för Gota Media

    Nytt uppdrag: litteraturredaktör för Gota Media

    I höst börjar ett nytt, roligt uppdrag för mig: jag axlar rollen som litteraturredaktör för dagstidningarna inom Gota Media!

    Läs mer här.

    Foto: Lars-Åke Green för Borås Tidning.

  • Recenserat hösten 19

    Recenserat hösten 19

    Här är ett gäng böcker som jag recenserat för Gota Media under hösten 2019. Blandad kompott både när det gäller innehåll och nivå!

    • Ett amerikanskt äktenskap av Tayari Jones ‒ en fängslande berättelse om hur ena uppväxt och ett (orättvist) fängelsestraff påverkar relationen. (Hittar ej länk.)
    • Häxorna av Elisabeth Östnäs ‒ lite för långsam historisk roman med lite övernaturliga inslag, om häxor i pestens tid i Skåne. Länk.
    • Jag vill berätta något för dig av Anna Gavalda ‒ novellsamling där jag-berättarna avslöjar sina hemligheter, dock utan Gavaldas vanliga fingertoppskänsla. Länk.
    • Längtans flöde av Alva Dahl ‒ en prosalyrisk liten bok som berörde mig djupt, där en separation får jaget att fundera på att gå i kloster. (Hittar ej länk.)
    • Lilla fröken Grenadin av Vilda Rosenblad ‒ seg men genomarbetad relationsroman om en svensk mamma och dotter som lever i Paris efter pappans bortgång. (Hittar ej länk.)
  • Recenserat: två novellsamlingar

    Recenserat: två novellsamlingar

    IMG_6610

    I januari läste och recenserade jag två novellsamlingar. Jag är förtjust i novellkonsten, men det kräver en skicklig författare för att verkligen bemästra den. Båda dessa klarar det fint.

    Välsignelser av Caroline Albertine Minor (läs i Kristianstadsbladet här) är slående. Språket, situationerna, karaktärerna, allt kryper in under skinnet. Teman som sorg och förlust dominerar, men Minor gör det aldrig förutsägbart.

    Debutanten Camilla Prell-Weichl (läs i Ystads allehanda här) skriver om katastrofer i Kedjereaktion, eller oron inför dem. Även om samlingen är lite ojämn, finns det några riktiga guldkorn här. Prell-Weichl är speciellt bra på att bygga upp en obehaglig stämning med små medel.

  • Recenserat hösten -18

    Recenserat hösten -18

    I höst har jag recenserat två skildringar av ungdomskärlek, en medicinsk thriller och en roman om arv. Här är länkar till recensionerna om du vill veta mer.

    Fängslande, rörande, flödande. Arv och miljö (länk till Borås Tidning) av Vigdis Hjorth handlar om arv, både materiellt och emotionellt.

    Rosenregimen (länk till Smålandsposten, ursäkta den töntiga rubriken, det är inte jag som sätter dem) av Elin Bengtsson skildrar svårigheterna i modern, ung kärlek. Och så skriver hon bra också.

    IMG_6232

    Också Idioten av Elif Batuman (länk till Kristianstadsbladet) handlar om ung kärlek, den allra första kanske, men också om Harvard och universitetslivet på 90-talet.

    Som pesten av Hanne-Vibeke Holst (hittade ingen länk) är en politisk thriller som utgår ifrån ett nytt influensautbrott och hur nyanställda Karoline på WHO i Genèvetvingas hantera det.

    Jag listade också ”Årets böcker 2018” i Borås tidning, för den som är nyfiken. Hint: alla är översatta böcker.

  • Sommarläsning -18

    Sommarläsning -18

    Har tydligen valt ett gäng gröna böcker som semesterläsning i år!

    (Och ursäkta för den tråkiga mobilbilden…)

    Sommarböcker 2018

    A Reaper at the Gates är den tredje delen i Sabaa Tahirs fantasyserie som började med An Ember in the Ashes. Så efterlängtad! Kate Mosses Labyrinth (som att blanda chicklit med Dan Brown ungefär) har jag valt för att det utspelar sig i Carcassonne, dit vi ska senare i juli. Shirley Jackson får stå för sommarens skräckklassiker med We Have Always Lived in the Castle.

    Även om jag skäms för att erkänna det, har jag inte läst Khemiris Augustprisvinnare Allt jag inte minns än, så det är definitivt på tiden. Måste ha läst den innan hans nya roman i höst. Jag vill också fortsätta med Elena Ferrantes Neapelkvartett, och läsa ut Anders Fagers skruvade skräckroman Jag såg henne idag i receptionen, som jag är halvvägs igenom redan. Pricken över i:et är en annan roman som jag redan vet att jag kommer älska: Donna Tartts Den hemliga historien. Alla vänner vars litteratursmak jag litar på tycker om den, så det gör säkert jag med.

  • Mer recenserat: 3 debutanter

    Mer recenserat: 3 debutanter

    IMG_5795

    Här kommer en till omgång böcker som jag har recenserat i vår. Tre stycken debutanter, till och med!

    Bara ha roligt av Maria Maunsbach (läs i Kristianstadsbladet) var inte riktigt min grej. Maunsbach skildrar moderna relationer, specifikt mellan Lydia och Johannes. Karaktären Johannes är välskriven och intressant, och Malmömiljöerna också ‒ men Lydia är oengagerande som karaktär och romanens genremässiga otydlighet gör den lite … intetsägande. Samtidigt ligger den i tiden och skildrar något viktigt i samtidens kärleksideal.

    Alexander Cavalieratos (recension finns tyvärr bara för prenumeranter) Släpp ingen jävel över bron är en fin, arbetarlitterär debut om en viktig tid. Andra världskriget har nyss brutit ut och Sverige ligger i beredskap. Karl flyr från bruksbyn där han växt upp till Stockholm med drömmar om kommunism och ett nytt liv, Men när Sovjet gått in i Tyskland riktas blickarna mot kommunister och socialister, och Karl förs bort till Storsien, ett svenskt interneringsläger som det sällan pratas om. Kvar i Stockholm finns Viola, universitetseleven och direktör Elmroths fästmö som Karl förälskat sig i. Vad gör hon när Karl försvinner?

    Charlotte Aquilonius (läs i Borås Tidning) skriver en vampyrromantisk debutroman med inspiration från genrens många traditioner. Vinterstockholm är miljön i Här kommer natten, och tvillingarna Milla och Laura som i mitten av 20-something ifrågasätter (som sig bör i den åldern) sin familj, framtid och identitet. Samtidigt börjar en kista sin resa mot Stockholm från Paris, en mystisk kille börjar jobba i samma bar som Laura, Millas grannar beter sig konstigt och en märklig varelse jagar längs huvudstadens gator. Med många blinkningar till vampyrlitteraturen och ett fängslande språk är det en pärla för den som älskar gotiskromantisk skräck.

  • Recenserat vårvintern 18

    Recenserat vårvintern 18

    Här är tre böcker som jag haft äran att få recensera för GOTA Media-koncernen hittills i år. Två fina debutanter och en svår andra roman.

    IMG_5766

    Harungen av Ina Rosvall (läs här i Kristianstadsbladet) var en tänkvärd historia. Jag är väldigt svag för realistiska berättelser som lånar från science-fiction, och den här var dessutom välskriven. Rosvalls debut kretsar kring relationen mellan djur och människa, medvetande och kropp. I ett forskningsprojekt skapas ett medvetande utan kropp i en mima, helt byggt på olika djurs reaktioner, känslor och hjärnaktivitet. En dag tar huvudpersonen, en vanlig tvåbarnsmor som arbetar med projektet, hand om en övergiven harunge. En liten händelse som visar sig vara en kraftfull katalysator.

    Mellan floderna av Duraid Al-Khamisi (läs här i Smålandsposten) är en svårdefinierad roman. Den består av mängder av små prosalyriska berättelser (från korta bilder till hela noveller) om landet mellan floderna, Tvåflodslandet, Mesopotamien, Irak. Kring de små berättelserna om ett land som ständigt är i konflikt bygger Al-Khamisi en ramberättelse om den otrevlige ängeln Gabriel, som skickats ned till denna plats för att se varför människorna där ber så högt. Det är en aning för många och för lösryckta historier för att romanen verkligen ska gripa mig, men jag måste ändå imponeras av projektet.

    Händelsehorisonten av Balsam Karam (läs här i Ystads Allehanda) verkar till en början också vara en sådan där sci-fi-inspirerad berättelse – men det är den egentligen inte. Milde, en ung revolutionär kvinna har fångats och får välja sitt straff: avrättning eller att bli en mänsklig försökskanin på en resa in i ett svart hål. Men rymdresan är bara slutdestinationen, och själva berättelsen handlar om Utkanterna, där papperslösa mödrar och barn lever utanför samhället, den plats som Milde älskar och kallar hemma. Det finns en politisk nivå i den här romanen som jag verkligen gillar.