Isabella Nilsson har en helt egen plats i den nordiska litteraturen. Nya ”Tomhet och ömhet” får Lisa Marques Jagemark att både häpna över språkets möjligheter och fnissa åt livets elände.
”Tomhet och ömhet” består av hundra små egensinniga texter – rimmade verser, en hasselmus dagboksanteckningar, beskrivningar av mer eller mindre lyckade otrohetsaffärer och hypokondriskildringar.
Isabella Nilssons författarskap erbjuder många olika tåtar att dra i – en existentiell klangbotten, litteraturens kraft och ett nytänkande utforskande av psykisk ohälsa löper genom alla hennes verk. Men den tydligaste röda tråden är leken med orden. Hon vänder och vrider på språkets byggstenar. Dess dubbeltydigheter, form och ljud. Skevande små förflyttningar i betydelse, en annorlunda särskrivning eller en liten typografisk förändring öppnar nya världar.
”så söt du är/ har du gjort något / med såret? klippt? / färgat? // jaha äsch nej / jag har nog bara / en bra sårdag”
Samtidigt döljer sig bråddjupa tolkningar där under, inte sällan när Nilsson talar med andra litterära verk eller författarskap. Text nr. 70, ett slags svar på en rad av Vilhelm Ekelund, är ett litet mästerverk, en lekfull skildring av diktande. Jag önskar att jag hade utrymme att citera alla verser, men håll till godo med ett smakprov:
”En ros är en ros är en ros är ett rus / En rusning mot döden är dikten. / Läslusten tänder ett fladdrande ljus / men skymmer, i slutändan, sikten.”
I en intervju i Dagens Nyheter sa Nilsson nyligen att litteraturen kan vara ett sätt ”att sublimera lidandet. Att försöka göra något vackert av det man är med om. Men det kan också vara livsfarligt. Att göra konst av något som faktiskt håller på att bryta ner dig.”
Det är i den skarven som hon verkar. Jag vet inte om det alltid blir vackert, men det är oupphörligt intressant och givande.
Nilsson har karvat fram en egen plats i den svenska (kanske till och med nordiska) litteraturen. Stilen i ”Tomhet och ömhet” känns igen från tidigare verk, som hyllade ”En bok för Ingen”, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2023, hennes andra nominering i ordningen. En mix av essäistik, originella autofiktiva världar, rimmade dikter och krönikelika iakttagelser.
Kanske ligger ändå ”Tomhet och ömhet” närmast den ljuvliga bilderbok som kom förra året, hennes första. I ”Ivars tomrum” möter vi Ivar, som måste vakta just ett tomrum när hans föräldrar är på jobbet. På typiskt Nilssonskt vis tar hon ordet och gör det mer bokstavligt, en ordlek med filosofiska djup. Måste man alltid fylla sitt tomrum med något?
”Tomhet och ömhet” är drabbande läsupplevelse. Det är också hisnande rolig läsning. Dråpligt och svart och självförringande. Jag fnissar ofta rakt ut. Det handlar om att, för att använda Henrik Schyfferts ord från ”The 90’s – ett försvarstal” – välja humordörren. Skratta åt eländet, åt livet, åt sig själv.
Som när Nilsson skriver om TikToks soft girl-trend och undrar var man hittar ”soft psychogirl-inspirationen” i stället:
”Jag vill inte influera, jag vill dissociera. […] Jag vill kort sagt, efter ett par inledande decennier som duktig flicka, bara få vila mig lite resten av livet.”
Ja, tack. Kalla mig Nilsson-fangirl.
(Publicerad i Borås Tidning 12 april 2025)
Lisa Marques Jagemark 