Etikett: Borås Tidning

  • Krönika: Plötsligt vill jag läsa mer om näverslöjdens historia

    Krönika: Plötsligt vill jag läsa mer om näverslöjdens historia

    Det handlar om våld, träd, slöjd och män. Eller flykt, slöjdhistoria och sorg. Litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark har läst en tunn essäsamling som är både tankeväckande och nydanande.

    På bokmässan i höstas fick jag ett tips om en ny bok som jag inte ens hade hört talas om. Den var tydligen fantastisk – något helt eget. Eftersom det är mitt jobb att ha koll på bokutgivningen gjorde det mig nyfiken och samtidigt lite irriterad över att ha missat den.

    Jag tror att det jag fick höra var ungefär: ”Den handlar om slöjd, en tunn bok som var en egenutgivning från början men sålde slut på rekordtid.”

    Det är precis sådant som gör att en litteraturredaktörs sjätte sinne väcks till liv. Även om man som undertecknad inte kan särskilt mycket (läs: i princip ingenting) om slöjd. Bara några veckor senare dök författaren upp i Babel och P1 Kultur, så jag var nog inte den enda som fick det tipset på mässan.

    Det handlar om kulturjournalisten Anahita Ghazinezams lilla essäsamling ”Våld. Om träd och slöjd och män”. Den utkom på Ordfront förlag i höstas, men från början utgiven på egen hand.

    I vinter fann jag äntligen ro nog att plocka upp den.

    ”Våld” handlar om folklig slöjd – från symaskinens genombrott, norrländska fiskenät av hampa och en näverkurs på flyktingförläggning i Jörn. Allt sammanflätat med skildringar av författarens egna drivkrafter och minnen. Om att komma som flykting från Iran och om att söka efter vad man vill hålla på med. Den korta texten är strösslad med slående formuleringar, som: ”Och en gång skrev någon på ett papper att jag fick stanna kvar och någon satte mig på en stol och tryckte näver i min hand.”

    Jag kan inte säga att jag är helt såld, men att min största invändning är att jag vill ha mer, mer text, mer av allt – det säger något. Plötsligt vill jag läsa mer om näverslöjdens historia, och definitivt mer av Ghazinezams skarpa, ofta humoristiska penna.

    Det jag gillar är att det inte är så tillrättalagt. Det här är inte en sådan där perfekt modern essä som blandar författarens personliga upplevelser med något spännande ämne (gärna biologi!), alltsammans stilrent paketerat. Här får det lov att skava lite. Saker lämnas outsagda, andra saker får stå för sig själva.

    Hur som helst är ”Våld” en unik och intresserad bok, och det ur flera perspektiv. Att den är något så ovanligt som en egenutgiven bok som sålt slut och blev upplockad av ett ”riktigt” förlag, till exempel. Det är svårt för de enorma mängder av egenutgivet och hybridutgivet som kommer idag att slå igenom. När en bok faktiskt gör det, betyder det att det rör sig om något alldeles extra.

    Dessutom tog boken avstamp i en artikelserie i Västerbottens-Kuriren, vilket påminner om vilken viktig roll kulturjournalistiken fortfarande spelar. Hur lite intresse eller ”klick” en artikel än kan tänkas få på förhand, kan den ändå visa sig både nå en stor publik och göra skillnad. Leda till förståelse, lära oss något helt nytt och locka oss till att se saker ur ett annat perspektiv.

    Och förhoppningsvis får jag läsa mer av Anahita Ghazinezam i framtiden.

    Publicerad 20 januari 2024 i Borås Tidning

  • Recenserat hösten -23

    Recenserat hösten -23

    Förutom att skriva litteraturkrönikor om Ylva Gridfelt, Channa Riedel och Doireann Nì Griofa hann jag även med några regelrätta recensioner i höst också. Spoiler alert: alla var jävligt bra.

    Sanna Samuelsson: Mjölkat, Albert Bonniers förlag: ”Sanna Samuelssons sinnliga återvändardebut imponerar”

    Jonas Hassen Khemiri: Systrarna, Albert Bonniers förlag: ”Khemiri tillbaka med en smart roman om tre systrar”

    Victoria Kielland: Mina män (översättning: Jonas Rasmussen), Natur & Kultur: ”En intensiv seriemördarskildring som inte liknar något annat”

  • Krönika: Tveklöst den bästa roman jag läst i år

    Krönika: Tveklöst den bästa roman jag läst i år

    Ibland är läsning att resa bortom de egna erfarenheterna, ibland ger en roman tröst och förståelse för ens eget liv. Lisa Marques Jagemark har läst om moderskap, översättning och ett flera hundra år gammal irländskt diktepos.

    Att känna igen sig i en bok är såklart inte den viktigaste poängen med att läsa. Klyschan ”att läsa är att resa” stämmer, och ofta tar litteraturen oss till andra platser, låter oss föreställa oss andra erfarenheter än våra egna. Fly världen en stund, eller förstå den lite bättre. Det är en speciell sorts magi.

    Men det också något magiskt när man känner igen sig i en bok, när den kommer nära ens egna upplevelser. Jag hade lite av en sådan upplevelse när jag läste den irländska författaren Doireann Ní Ghríofas ”Ett spöke i strupen” (översättning av Erik Andersson, Rámus förlag).

    ”Ett spöke i strupen” handlar om hur författaren mitt under småbarnsåren, bland bröstpumpar och sömnbrist, kommer att tänka på ett diktepos skrivet på iriska på 1700-talet av Eibhlín Dubh Ní Chonaill. Och den sorgliga historien, där en kvinna besjunger sin mördade man, fångar henne plötsligt fullständigt. Det blir en besatthet. Hon börjar översätta dikten under de få stunder hon inte är med barnen, och tar reda på så mycket hon kan om Eibhlín Dubh.

    Parallellerna till mitt liv är såklart balansgången som det är att leva som småbarnsmamma och översättare. Skrivandet och moderskapet. Otillräckligheten och kärleken. Att så stor del av ens vakna tid fylls av tvättsortering, snorpapper, uppvak och alla dessa mellanmål – samtidigt som det finns en drivkraft till något annat, ett skapande.

    För jaget i boken är dock allt mycket mer intensivt än för mig. Fler barn, mer hushållssysslor, längre amningsperioder, större besatthet av konsten. Att bli så där lite maniskt uppfylld av något väcker också det igenkänning hos mig – även om det känns väldigt mycket coolare och liksom mer romantiskt att snöa in på en gammal episk dikt än mina rockband.

    Ní Ghríofa skriver självbiografiskt, i en blandning av essä, autofiktion och kvinnohistoria. Frasen ”Detta är en kvinnlig text” upprepas flera gånger, som ett mantra, och gäller både dikteposet och själva romanen. Texten är full av kroppsliga och emotionella kvinnliga erfarenheter, genom historien och i jagets eget liv. Ní Ghríofa får sommarens och höstens kulturdebatt om dåliga ”självupptagna författare” och det självupplevdas plats i litteraturen att bli helt ointressant. För det enda som verkligen spelar någon roll är om en bok är bra. Och ”Ett spöke i strupen” är väldigt, väldigt bra.

    Bara beskrivningen av översättning som heminredning, att skapa ett nytt rum utifrån källtexten, kommer jag bära med mig i många år. Det här är tveklöst den bästa roman jag läst i år.

    Krönika publicerad i Borås Tidning 11/11

  • Krönika: Verkligheten skruvas i samtidslitteraturen

    Krönika: Verkligheten skruvas i samtidslitteraturen

    Kan man verkligen dra en tydlig gräns mellan genrelitteratur och kvalitetslitteratur? De senaste veckornas litteraturdebatt har fått mig att fundera på sci-fi-inspiration som en tydlig tendens i den samtida litteraturen.

    Inför ett samtal på bokmässan fick jag frågan om jag såg några extra intressanta teman eller tendenser i samtida svensk litteratur, framför allt bland debuterande eller nyetablerade författare. En svindlande svår fråga att svara på – det finns så mycket.

    Jag kunde dock snart urskilja en röd tråd som intresserat mig det senaste decenniet: en trend med romaner av hög litterär kvalitet som använder sig av sci-fi-inspirerade teman och motiv, där samtida frågor om klimatförändringar och migration blandas med dystopiska samhällsskildringar och klassiska men högaktuella frågor som ”vad är ett medvetande”. Där man lätt kan dra paralleller till svenska klassiker som Karin Boyes ”Kallocain” eller Harry Martinsson ”Aniara”, utöver en lång stark engelskspråkig litteraturtradition.

    Allt detta utan att för den sakens skull klassas som ”sci-fi-romaner” (läs: genrelitteratur).

    Ironiskt nog publicerade Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström ett manifest i samma veva, knappt en dag innan mässan, där han deklarerade att de framöver ska satsa på en bredare litteraturbevakning, med mer fokus på ”blockadbrytarna”. Begreppet kommer från den franske litteratursociologen Robert Escarpit och syftar på böcker som befinner sig inom både kvalitetslitteraturens och populärlitteraturens område.

    Precis som de böcker jag funderat på – mitt emellan. Eller både och.

    Artikeln blev snabbt kulturdebatt. Skulle den ”goda” litteraturen få mindre utrymme? Det är inte fel av en litteraturredaktör och en kulturredaktion att ha en uttalad inriktning, att då och då ifrågasätta och syna vad man gör och vill göra, även om just det här manifestet gav mig känslan av att läsa en brandingtext på baksidan av en lite lyxigare chipspåse.

    Jag lyssnade på Landström under bokmässan och kunde konstatera att satsningen verkar både rimligare och intressantare när han fick möjlighet att utveckla sina tankar, som att kritiskt granska strömningstjänsternas påverkan på litteraturen och rekrytera nya kritiker med fokus på att hitta det bästa i genrelitteraturen – ”blockadbrytarna”.

    Men är det inte redan så? De mitt emellan-böcker jag tänker på har redan en befäst plats i litteraturbevakningen.

    Jag tänker på Johannes Anyurus dystopiska städer. På Balsam Karams existentiella och politiska rymd. På Erik Hågårds postapokalyptiska romaner. På Ina Rosvalls tankeväckande, skruvade verkligheter. För att bara nämna några. Även i våra grannländer finns flera stora namn i sammanhanget: Olga Ravn, Maja Lunde, Solvej Balle, till och med själve Karl Ove Knausgård.

    Det här är bara en handfull exempel på böcker som ger ett nytt perspektiv på samtiden, att vara människa och inte minst språklig gestaltning genom sci-fi-inslag, utan att få någon genrestämpel. Och utan att väljas bort på kultursidorna.

  • Krönika: Två sinnliga debutdiktsamlingar om minnen och arv startar bokhösten

    Krönika: Två sinnliga debutdiktsamlingar om minnen och arv startar bokhösten

    Först är det faktiskt omslagens likhet som slår mig. Abstrakta akvareller målade vått-i-vått, i nedtonade nyanser, svart, grått och någon liten glimt av blått och varmare rödrosa.

    Men det som får mig att plocka upp två debuterande poeter ur läshögen är framför allt temat familjeminnen och arv. Och jag blir inte besviken.

    Channa Riedels (född 1990) debut ”Karlsbad” (Albert Bonniers förlag) är en mångfacetterad släkthistoria berättad genom en lika mångfacetterad lyrik. Utgångspunkten är hennes sudettysk-judiska familjs flykt under andra världskriget, från staden som också utgör titeln på diktsamlingen.

    Genom boken löper en tydlig vilja att spara släktens historia till eftervärlden, både de stora världsomvälvande sakerna och de små, som en ärvd brosch eller ett för stort bord. Det handlar om att utforska diktjagets judiska arv och förhålla sig till det. Och Riedel gör det genom att också utforska själva diktens gränser.

    Hon börjar lekfullt (men lite tråkigt) rimmande, och fortsätter genom allt från fri vers till pratiga nedteckningar av samtal med en faster och längre prosaliknande texter, förteckningar och historieskildringar. I en av inventarieförteckningarna vecklar listorna ut sig till ärvda minnen, och Riedel skriver:

    vem övertog lägenheten / vem sov i sängarna / vem drack ur kopparna / vem brände böckerna

    Det är en lyrik full av smaker och språk, och min känsla är att jag aldrig riktigt kan läsa klart. Och jag menar det på ett bra sätt.

    Även Ylva Gripfelts (född 1985) dikter har en sinnlig ton och uppehåller sig vid hur saker låter, smakar och känns: katten när den äter, steg i trappan, ljuset genom fönstret. Men hennes debutdiktsamling är uppbyggd av mer klassiska dikter i den form vi är vana vid idag: korta, associativa, fria.

    Titeln ”Det gudomliga tillståndet” (ellerströms förlag) får mig först att tänka på en graviditet, men boken består av ögonblicksbilder av en pappa, en gård, en landsbygd, en barndom.

    Efter regnet ser jag pappa nedanför berget // Han ropar att han letat efter mig // Jag håller mig i soluret / väntar ut honom för att slippa svara

    Barnets blick leder vägen och Gripfelt håller mig fångad från första ordet till det sista, från den ena andäktigt vackra bilden till den andra. Det känns faktiskt lite som att läsa just en akvarellmålning: stilen är luftig och mjuk och språket suggestivt och på något sätt tyglat. Det bygger upp en spänning mellan raderna, där relationer och hierarkier blir tydliga i sin osynlighet.

    En morgon är jag ensam i huset // Jag märker det genast // Det är något i luften och ljuset

    Från en mångskiftande judisk släkthistoria till en vibrerande stämningsfull far-och-barn-skildring. Bokhöstens strida ström av debutanter börjar bra.

    Krönika publicerad i Borås tidning 9 september 2023.

  • Recenserat våren 2023

    Recenserat våren 2023

    Judith Hermann – Hemma: Judith Hermann skriver tvetydigt, roligt och oändligt intressant (länk till Barometern här)

    Nina Bouraoui – Tillfredsställelse: Nina Bouraouis språk är i ständig förändring (länk till BT här)

    Ida Börjel – Ringa hem: Kollage av övergrepp, våld, sorg och krig (länk till BT här)

    John Ajvide Lindqvist – Sommaren 1985: Ajvide Lindqvist skriver mysig sommarskräck (länk till KB här)

  • Krönika: Kvinnoland av Charlotte Perkins Gilman

    Krönika: Kvinnoland av Charlotte Perkins Gilman

    Hur skulle ett samhälle se ut utan män? Charlotte Perkins Gilmans hundra år gamla feministiska tankelek känns lika intressant än idag. Lisa Marques Jagemark fascineras av den klassiska utopin ”Kvinnoland”.

    Krönika publicerad i Borås tidning 3 juni 2023.

    Tänk dig att ett land uppe på en högplatå skärs av från omvärlden och bara kvinnorna överlever. Föreställ dig att de där kvinnorna sedan utvecklar förmågan att reproducera sig själva. Hur skulle ett sådant samhälle se ut ett par tusen år senare?

    Det låter kanske som premissen för en ny tv-serie eller modern superhjältefilm – men romanen ”Herland” av Charlotte Perkins Gilman, som utforskar just den tankeleken, kom redan 1915. I vintras kom en nyöversättning av Emilia Fjeld på Ovipress i form av ”Kvinnoland”.

    Som författare är Perkins Gilman förmodligen mest känd för novellen ”Den gula tapeten” som publicerades för första gången 1892. En klaustrofobisk skildring av förlossningsdepression, som förutom att vara bland det läskigaste jag läst också är berättartekniskt otroligt skickligt skriven.

    Det huvudsakliga temat i Perkins Gilmans gärning, både som författare och debattör, var kvinnors sociala och ekonomiska situation. Hennes tankar om barnomsorg, jämlika äktenskap och att kvinnors situation berodde på sociala strukturer och inte biologiska faktorer var radikala när de kom.

    ”Det är otroligt spännande att läsa en hundra år gammal utopi som vänder och vrider på normer, strukturer och fördomar som i någon mån fortfarande känns samtida.”

    ”Kvinnoland” utgår från idén om hur samhället skulle se ut utan män. För att göra det ännu tydligare (och ge texten en ironisk nivå) väljer hon att skildra landet ur tre vita västerländska mäns perspektiv – upptäcktsresandena Terry, Van och Jeff tar sig till platån och fångas sedan där av kvinnorna (om än på ett väldigt milt sätt). De tvingas lära sig mer om landet och dess människor, samt försöker förklara deras värld för dem. Det är i mötet mellan dem som Perkins Gilman kan utveckla och undersöka sina feministiska idéer och ideal. Kvinnorna har skapat en välmående befolkning genom fokus på barnuppfostran, systerskap och utbildning. Där finns inga krig, ingen fattigdom. De tre männen är chockade över att kvinnorna kan hålla sams, att de inte förfaller till fåfänga, hysteri eller avundsjuka.

    Det är otroligt spännande att läsa en hundra år gammal utopi som utforskar normer, strukturer och fördomar som i någon mån fortfarande känns aktuella. Visst finns det saker som placerar ”Kvinnoland” väldigt tydligt i sin tid. Tankarna om ras sticker till exempel ut för en modern läsare. Och synen på moderskap och hur det genomsyrar kvinnornas världsbild är ett så intressant och stort som ämne att det skulle behöva en helt egen text.

    Utopier, dystopier och science fiction vrider och vänder på verkligheten, historien och framtiden. Tar normer eller idéer och drömmar om framtiden och gör dem till litteratur. Hur en kvinna född 1860 föreställde sig att kvinnor skulle leva om de var fria från förtryckande patriarkala strukturer, fria från den manliga blicken, är inte bara intressant ur ett historiskt perspektiv. Det är givande även för en kvinna född 1990.

  • Krönika: Din favoritförfattares ord kan vara mina

    Krönika: Din favoritförfattares ord kan vara mina

    Från bästsäljare till lyrik: översättningar är en viktig del av den svenska litteraturen. Ändå förbises det oftast i litteraturkritiken. Nu sätter vi översättningskritik i fokus i en specialsatsning.

    (Krönika publicerad i Borås Tidning 29 april 2023)

    ”Jag älskar Knausgård, hans språk är helt fantastiskt!”

    Tänkte du på att det är något konstigt i det uttalandet?

    Det är egentligen inte Knausgårds språk som är fantastiskt (åtminstone inte bara), för han skriver ju inte på svenska. Det finns någon annan bakom de svenska orden, någon av hans svenska översättare – Rebecca Alsberg eller Staffan Söderblom, till exempel. Det kanske är ett provocerande uttalande, men likväl sant.

    Många läsare tänker nog inte på översättningen alls. Man bara tar till sig den svenska texten utan att reflektera över att den överförts från ett annat språk, att en annan person än författaren har skrivit de svenska orden mellan pärmarna (eller på plattan, eller i hörlurarna). Någon som jag: en översättare.

    Andra är mer medvetna. De som beklagar sig över översättningens omöjlighet och gärna säger ”jag läser ju helst på originalspråk”. De som lämnar kommentarer på ljudboksapparna om att ”det var för många utländska namn”. De svenska booktokers som tycker att vissa böcker är ”cringe” på svenska.

    Ja, jag vet att jag raljerar en aning, men det jag vet är att översättning föder åsikter. Men var ska den diskuteras?

    De flesta debattörer i ämnet är överens om att översättningskritik knappt existerar i dagspressen idag. Definitivt inte på regelbunden basis. Mest dyker det upp ett litet positivt adjektiv här och där i någon recension (tänk ”smidig svensk språkdräkt” eller ”kongenial översättning”), eller surt ordmärkeri över enstaka felöversättningar, när det i stället vore intressant att prata om mer övergripande saker. Som hur meningsbyggnaden eller kommateringen har ändrats (och vad det innebär), om kulturella fenomen har anpassats (eller inte), om nyanserna i språket behållits eller slätats ut, och så vidare.

    Om (1) litteraturkritiken är en plats att diskutera och värdera litteratur, (2) en väsentlig del av de böcker som ges ut i Sverige är översatta från andra språk, och (3) själva översättningen är en viktig ingrediens i den översatta textens konstnärliga uttryck, ja, då borde väl översättningskritiken också vara en naturlig del av litteraturkritiken?

    Det är förmodligen inte relevant i precis alla recensioner. Litteraturkritik handlar inte bara om att värdera boken i sig, utan också om att värdera vad som är värt att ta upp i recensionen. En kortfattad beskrivning av handlingen, bokens kontext, språklig stil, teman, författarens tidigare verk, andra relevanta författarskap att jämföra med, personliga reflektioner, listan kan göras lång. Översättningens konstnärliga kvalitet är ett relevant tillägg bland de punkterna. Det kanske inte passar i varje recension av ett översatt verk, precis som det inte alltid är intressant att jämföra med en författares förra bok, men det är märkligt om det aldrig tas upp.

    Översättningskritiken verkar inte riktigt komma i gång – ifall inte någon sätter fart.

    Under de kommande månaderna kommer vi att fokusera lite extra på det här på kultursidorna. Eftersom det är ett ämne som knappt ens existerar, finns det också stort utrymme för att experimentera och se hur översättningskritiken kan se ut. Det jag är helt säker på är att det kommer vara spännande att följa. Håll utkik efter recensioner markerade med översättning i fokus!

  • Krönika: Vad innebär AI för litteraturen och översättningen?

    Krönika: Vad innebär AI för litteraturen och översättningen?

    Utvecklingen inom artificiell intelligens har eskalerat den senaste tiden. Men det gäller inte bara mer eller mindre smarta chattprogram – tekniken har redan tagit sig in i litteraturen. Lisa Marques Jagemark blir för första gången rädd för AI.

    Litteraturkrönika, publicerad i Borås Tidning 11 mars 2023.

    Jag tror aldrig att jag har varit riktigt rädd för artificiell intelligens. Aldrig trott att någon superdator verkligen skulle utgöra ett hot. Skräckscenarierna från sci-fi-filmer, dystopiska romaner och kanske en och annan fackbok har såklart lockat till eftertanke, men mest som ett intressant tankeexperiment.

    Att datorerna förr eller senare skulle ta över en del av min yrkesutövning – översättandet – har det också pratats om länge. Varför ska man anlita en riktig person när en maskinöversättning kan göra jobbet gratis och fort? Jo, för att programmen hittills inte levererat tillräckligt bra text.

    Men AI-utvecklingen går framåt, och för första gången skrämmer den mig lite. Begrepp som robotöversättning, datorgenererad text, översättningar med AI-stöd eller textgenererande AI-program har dykt upp både på kultursidorna och som jobbförfrågningar i inkorgen den senaste tiden.

    Jag vet inte om det mer förolämpande mot litterära översättare eller mot genrelitteraturen.

    Den 3 mars skrev Håkan Lindgren en intressant artikel i SVD om det hot AI och datorgenererad text utgör för kulturen: ”Romanskrivande blir snart bara ännu en form av konsumtion.” Han sätter fingret på de problem som AI kan innebära för demokratin och litteraturen, även om hans påstående om att ”textgenererande program gör inget annat än att producera statistiskt sannolika ordföljder” kan ifrågasättas med tanke på den senaste utvecklingen av deep learning, alltså en inlärningsförmåga som liknar den mänskliga hjärnan.

    Den 6 mars släppte Kulturnytt en intervju med Kristoffer Lind från förlaget Lind & co där han berättar att de nyligen börjat använda AI-teknik för att översätta böcker. I stor skala dessutom – 130 böcker är på gång och några är redan publicerade. Och fler förlag är på gång. Det går till så att man anlitar ett företag vars AI-program gör en översättning, som sedan granskas av flera ”lingvister” (motsvarande språkgranskare, får man anta) i flera steg, samt av en korrekturläsare på förlaget.

    Förlagen som hoppat på trenden försvarar sig ofta med att AI-trenden inte gäller poesi eller kvalitetslitteratur, utan endast ”genrelitteratur”. Kort sagt mest deckare och feelgood, gissningsvis med fokus på ljudböcker och e-böcker. Jag vet inte om det mer förolämpande mot litterära översättare eller mot genrelitteraturen, men det säger något om synen på att det är något närmast mekaniskt i både översättningsprocessen och i hur till exempel en bra polisroman är upplagd. Och även en serie med feelgoodböcker förtjänar en riktigt bra svensk översättning.

    Jag hoppas att det framgår för läsarna vem som ligger bakom texten, så att de kan göra ett medvetet val i frågan; en tydlig markering om att det rör sig om dator- eller mänskligt skriven eller översatt text är det minsta man kan begära.

    I samma andetag undrar jag vad som händer med upphovsrätten till ett verk som tagits fram med hjälp av AI – när det inte finns någon författare eller översättare i egentlig mening? En snabb sökning i bibliotekskatalogen visar att företagen står som upphovsperson tillsammans med någon man får anta är språkgranskaren i fråga. Hur fungerar det rent juridiskt?

    Jag är skeptiskt nyfiken på att se om AI-programmen kan prestera väl översatt litteratur eller läsvärda romaner (eventuellt tack vare ett gäng underbetald korrekturläsare). Kort sagt: kommer ”översättningar med AI-stöd” verkligen hålla måttet?

    Den här diskussionen har bara börjat.

  • Krönika: Jag läste några böcker som är ”stora på Booktok” och det här är vad jag insåg

    Krönika: Jag läste några böcker som är ”stora på Booktok” och det här är vad jag insåg

    Publicerad i Borås Tidning 11 februari 2023

    Det finns en ny spelare på bokmarknaden. Genom Tiktoks bokinfluerare får vissa titlar enormt stor spridning – men vad är det för böcker egentligen? Lisa Marques Jagemark har utforskat ”Booktok”.

    Plötsligt stod de bara där. Varenda bokhandel stoltserar numera med ett bord med böcker som är ”populära på Booktok”. Argumentet syns i marknadsföring från förlag och på baksidestexter: det här är böcker som fångats upp av de bokintresserade Tiktokanvändarna.

    Till slut blev också jag tvungen att klicka på ”hämta” och logga in.

    Booktok är namnet på den community som publicerar bokrelaterat ”content” på Tiktok. Ofta korta videoklipp i stil med ”böcker jag sträckläste” där en välmanikurerad hand håller ett par böcker (där utvalda sidor är markerade med färgglada små klisterlappar) med ryggen bort från kameran så att man inte förrän i slutet av klippet får se titlarna – eller mer humoristiska sketcher om läsning.

    Det är en algoritm som styr, och det innebär att vissa populära böcker dyker upp om och om igen: de har blivit ”stora på Booktok”.

    Det är inte speciellt svårt att se den röda tråden bland Booktokböckerna. Romance och böcker för unga vuxna ligger i täten – och fantasyromaner, men då ofta fantasy för just unga vuxna, eller där romance är ett viktigt inslag. Några fristående spänningsromaner seglar också upp på topplistorna. Kort sagt, det är samma genrer som de internationella bästsäljarna brukar tillhöra.

    Colleen Hoover verkar vara i ropet, så jag läser hennes succéroman ”Det slutar med oss” (översättning Christina Mansicka, Lovereads, 2016). Det visar sig vara en romanceberättelse med sorgliga undertoner, där den viktiga berättelsen om våld i hemmet inte riktigt når hela vägen fram.

    ”Precis som appens lätt beroendeframkallande skrollande är det böcker som ger en viss dopaminkick. Sött och lockande som en skål lösgodis, men med samma klibbiga eftersmak.”

    Jag fortsätter med ytterligare två romanceförfattare. Emily Henrys ”Bokälskare” (översättning Anna Thuresson, Lavender lit, 2022) är lättsam, charmig, men lite förutsägbar. Detsamma kan sägas om ”The Love Hypothesis” av Ali Hazelwood (Sphere, 2021, kommer på svenska hösten 2023). Det är romance för en ny generation, som vill ha modernare omslag (inga smöriga fotomontage här inte!) och lägger vikt vid samtycke. Tack vare ”triggervarningar” och antal chili-emojis i beskrivningen kan man välja eller välja bort böcker med mer explicit innehåll.

    Precis som appens lätt beroendeframkallande skrollande är det böcker som ger en viss dopaminkick. Sött och lockande som en skål lösgodis, men med samma klibbiga eftersmak. Booktok består främst av böcker som absolut är underhållande och ibland rent ut sagt livsnödvändiga som verklighetsflykt – men de mättar inte och man går fort vidare till nästa.

    Men det är inte hela bilden av Booktok. Jag blir positivt överraskad över att hitta några författare som jag redan gillar också: Madeline Miller, Donna Tartt, Sally Rooney, med flera. Andra användare har specialiserat sig på att lyfta författarskap från hela världen, som inte syns lika ofta på topplistorna. Och allt som gör att vi läser mer – och kanske ännu hellre att ungdomar läser mer – är i grunden något bra.

  • Litteraturkritik från de senaste månaderna

    • Sorj Chalandon – Faderns yrke (bt.se): rå, genomtänkt och välskriven om en dysfunktionell far- och sonrelation.
    • Audur Ava Ólafsdóttir – Den sista kvinnan (smp.se): jag förväntade mig mer av isländskan som släpper så välskriven feelgood.
    • Karin Ström – Benitosommar (barometern.se): ett alldeles för kort bloggliknande minnesurklipp om nittiotalsstockholm.
    • Stefan Spjut – Stalpi (bt.se): uppföljaren till trollthrillern Stallo är nästan lika bra som sin fantastiska föregångare.

  • Två fantastiska debutromaner

    img_4441

    Den senaste tiden har jag haft turen att läsa och recensera böcker som jag verkligen tyckt om. Två av dem är dessutom skrivna av debutanter, Agnes Lidbeck och Yaa Gyasi, vilket alltid är extra roligt. En berättelse om slaveriet på båda sidor av Atlanten, en roman om att aldrig riktigt finna sig i de klassiska kvinnorollerna. Båda berättartekniskt mycket välskrivna.

    (mer…)

  • 3 böcker som jag tipsat om till BT:s kritikerlista

    Under hösten har jag varit med och tipsat om böcker till det som kallas Borås Tidnings kritikerlista. Det är helt enkelt en tio-i-topp-lista med nyutkomna böcker på svenska, som BT:s och Gota Medias litteraturkritiker gillar just nu. 3 av de böcker som jag velat lyfta i höst är:

    • Flickorna av Emma Cline (Natur & kultur): Succédebuten tar avstamp i historien om Mansonkulten, men vecklas ut till en rakbladsvass roman om unga kvinnor.
    • Flickan med gåvorna av M. C. Carey (Ordfront förlag): Carey har skrivit en klassisk zombiedystopi, men med en smart twist och ovanligt trovärdiga karaktärer. Sträckläsning i höstmörkret.
    • Is av Anna Kavan (Modernista): Dystopisk, hallucinatorisk, välskriven och genreöverskridande klassiker från -67: en sci-fiberättelse om en ny istid och jakten på flickan med det ljusa håret.

  • Born to run

    Förra veckan recenserade jag Bruce Springsteens självbiografi Born to run. Självbiografier är intressanta. De läses för sin ”sanning”, men att skriva sina minnen är inte att skriva verkligheten. Minnen redigeras, skrivs om och förändras, medvetet eller omedvetet. Att skriva ner sitt liv när man vet att det finns en miljonpublik som vill läsa … ja, jag anar att det är ännu svårare att skriva sant då. Den edssvurna the truth and nothing but the truth-sanningen existerar inte i skriven form, inte heller när den här rocklegenden som verkar sätta ärlighet och trovärdighet högst på listan skriver självbiografi. Men jag tycker ändå att The Boss lyckas vara om inte sann, så i alla fall autentisk. Och det är bra jobbat.

  • Tre höstboktips

    IMG_4002