Etikett: litteratur

  • Krönika: Lever vi i en dystopi?

    Överträffar verkligheten numera dikten? Lisa Marques Jagemark undrar hur man ska kunna skriva intressant om framtiden när allt i samtiden går åt skogen.

    Svenskarnas framtidstro slår nya bottenrekord. Vi oroar oss för säkerhetsläget i världen, klimatförändringar och inflationen. Vi ska vara beredda på kris, säger broschyren som kom i brevlådan, och det har nästan börjat bli svårt att ta in alla hemska nyhetshändelser.

    Jordens medeltemperatur slår nya värmerekord samtidigt som bergen av ratade fast fashion-kläder växer i utvecklingsländerna. Det är krig i Europa och extremism och fascism är på uppgång igen i världen. Rätten till abort är inte självklar och mödradödligheten ökar igen i vissa delar av världen. USA:s president släpper ett AI-genererat videoklipp där Gaza blivit en glassig riviera och mitt sociala medieflöde är fullt av läppfillers.

    Det låter ju som stoffet till en ekokritisk roman, eller en samhällsdystopi om förtryck och censur, eller premissen i en bok av Margret Atwood. Eller som något ur en av mina favoritsubgenrer, ”bubblegum dystopia”, ett hyperkonsumtionssamhälle där ytan är allt, men livet ändå känns tomt.

    Jag alltid har gillat att läsa (och skriva) framtidsberättelser, men det är plötsligt inte lika kul längre. Det känns ju som att vi lever i en dystopi – en värld där allt redan har gått åt skogen. Hur ska en framtidsskildring bli intressant då?

    Framtidsberättelser har varit en viktig del av litteraturen i princip så länge som människan har skrivit. Idealvärldar i form av utopier, mardrömsscenarion i dystopier, och allt däremellan. De problem som förstoras och utforskas i berättelser om framtiden är ofta sådant som man bekymrade sig för i den tid då verket skrevs. Till exempel sammanfaller det kallas guldåldern för science fiction med andra världskriget och utvecklingen av atombomben. I den nya vågens framtidsberättelser under 60-talet skymtar den tidens motkultur och drömmar om sociala förändringar. 80-talets boom av cyberpunk och dystopier, både i film och litteratur, sker när det kalla kriget går mot sitt slut och nyliberalismen tar vid.

    När en författare överdriver eller förstärker sin samtidsoro och skruvar om i en framtidsvision, skapasett glapp mellan den värld vi är vana vid och texten. Det får oss att se på saker på ett nytt sätt.

    När man ser tillbaka på 1900-talet verkar framtidsberättelserna ofta ha blomstrat när det i författarnas samtid funnits just en utbredd pessimism antingen för framtiden eller samtiden – ofta samtidigt som det skett en snabb vetenskaplig eller teknologisk utveckling.

    Det slår mig att den beskrivningen påminner om vår tid också.

    Antingen har samtiden slutligen blivit så absurd att verkligheten överträffar dikten, eller så står vi inför en ny guldålder för framtidsberättelser.

    Fem tips på framtidsberättelser

    • Karin Boye: Kallocain (1940)

    Om kärlek och frihet i en totalitär värld som domineras av propaganda och övervakning.

    • Ursula K. LeGuin: De obesuttna (original 1974, övers: Gunnar Gällmo 1976)

    LeGuin tänjer på utopins gränser i berättelsen om tvillingplaneterna Anarres och Urras.

    • Octavia E Butler: Liknelsen om sådden (original 1993, övers: Lina Johansson 2019)

    Kusligt aktuell klimatfiktion om ett USA i upplösning och en ung flickas kamp för överlevnad.

    • Carolina Fredriksson: Flod (2011)

    Två barn lever i skarven mellan en rå verklighet och ständig lek i en postapokalyptisk värld.

    • Ina Rosvall: Livbärarna (2022)

    Tankeväckande om en kvinna som väljer att föda naturligt i en värld där det är en motståndshandling.

    Publicerad i BT 14/3 2025.

  • Krönika: Minneslitteratur och vittnesberättelser har aldrig varit viktigare

    Krönika: Minneslitteratur och vittnesberättelser har aldrig varit viktigare

    Litteraturen och kulturen spelar en stor roll i att skildra förtryck genom historien, till exempel vår egen svenska kolonialhistoria. Lisa Marques Jagemark önskar att samtiden inte var en grogrund för fler kommande vittnesberättelser.

    Den senaste tiden har jag tänkt mycket på litteratur som vittnesbörd och minne över fruktansvärda händelser i vår historia. Kultur och litteratur spelar en viktig roll när det gäller att föra vidare berättelser så de drabbade människorna aldrig glöms bort, att belysa undangömda historiska händelser och bearbeta traumatiska minnen som nedärvts genom generationer.

    Krigen, kolonialismen, katastroferna. Förtrycket, flyktingarna, folkmorden.

    De senaste årens berättelser från Sápmi och av samiska författare och andra kulturutövare är ett exempel. Maria Store skriver om det i sin bokrecension av Elin Anna Labbas aktuella ”Far inte till havet”: ”De senaste åren har allt fler författare med samiska rötter börjat foga nya bidrag till berättelsen om hur Sverige behandlat minoritetsgrupper. (…) Tystnad har bytts mot vittnesbörd, och minnen som varit nedgrävda har lyfts upp igen.”

    De blir inte bara fler, utan de har också fått större spridning och tagit sig in i litterära finrum. Tänk till exempel hur populära Ann-Helén Laestadius ”Stöld” och ”Straff” har blivit, eller det faktum att Linnea Axelssons ”Ædnan” fick Augustpriset. Viktiga steg på vägen för att skildra vår egen svenska kolonialhistoria. Jag, som vit medelklass, kan inte påstå mig förstå helt, men jag kan vilja göra det. Litteraturen hjälper till.

    När jag var yngre och lånade mig genom skolbibliotekets många berättelser om utsatta barn och ungdomar genom historien kändes det just som ett sätt att försöka förstå. Typ ”okej, så här var det, jag läser för att förstå, men det ska aldrig hända igen”. Det fanns hopp i den känslan – jag får ursäkta det med att jag var en tanig idealistisk tonåring i randiga strumpbyxor och palestinasjal.

    Hoppet kanske är det sista som lämnar människan, men dess fackla lyser inte lika starkt inom mig idag som för tjugo år sedan.

    För alla ”fruktansvärda händelser i vår historia” sker inte bara i den abstrakta, avlägsna dåtiden. Det fortsätter hända, om och om igen. Det jag läste om då och läser om idag, alla varnande exempel, fortsätter ske. Vissa gör allt för att vi ska glömma det vi redan vet. För bara några veckor sedan, på Förintelsens minnesdag, störde till exempel nazistiska FMR ljusceremonin vid Kulturhuset i Borås med plakat om att det aldrig hänt. Andra klarar inte att se det som pågår just nu.

    Krigen, kolonialismen, katastroferna. Förtrycket, flyktingarna, folkmorden.

    En humanitär tragedi utspelar sig i Gaza inför västvärldens bortvända blickar. Jag önskar att det inte i detta nu skedde traumatiska händelser som kommer att leda till mer minneslitteratur och ärvda vittnesberättelser. Det finns tillräckligt att bearbeta redan. Hur många generationer palestinier kommer att bära med sig också dessa trauman?

    Jag önskar att jag slapp se det, men jag vägrar vika undan med blicken och letar fram den där taniga tonåringens palestinasjal igen

    Publicerad 18 februari 2024 i Borås Tidning

  • Vinterboktips: spänningsromaner

    img_4124

    I vanliga fall brukar jag gilla att läsa otäckare böcker på sommaren – för att kompensera för de ljusa nätterna – men den senaste tiden har jag läst tre stycken mysiga spänningsromaner med lite lagom skräckinslag trots de långa nätterna. Det här är inga läsupplevelser jag kommer minnas hela livet, men väl tre pocketar som jag haft trevligt sällskap med i läsesoffan.

    (mer…)

  • 3 böcker som jag tipsat om till BT:s kritikerlista

    Under hösten har jag varit med och tipsat om böcker till det som kallas Borås Tidnings kritikerlista. Det är helt enkelt en tio-i-topp-lista med nyutkomna böcker på svenska, som BT:s och Gota Medias litteraturkritiker gillar just nu. 3 av de böcker som jag velat lyfta i höst är:

    • Flickorna av Emma Cline (Natur & kultur): Succédebuten tar avstamp i historien om Mansonkulten, men vecklas ut till en rakbladsvass roman om unga kvinnor.
    • Flickan med gåvorna av M. C. Carey (Ordfront förlag): Carey har skrivit en klassisk zombiedystopi, men med en smart twist och ovanligt trovärdiga karaktärer. Sträckläsning i höstmörkret.
    • Is av Anna Kavan (Modernista): Dystopisk, hallucinatorisk, välskriven och genreöverskridande klassiker från -67: en sci-fiberättelse om en ny istid och jakten på flickan med det ljusa håret.

  • Tre höstboktips

    IMG_4002

  • Mystiska sommarboktips

    IMG_3964

    3 tips för dig som inte heller läser deckare eller feelgood i sommar, men som ändå vill ha lite blandvändande spänning och känslan av att fastna. Jag gillar välskrivna romaner som leker med magi, psykologi och myter, och som låter mig resa bort i tanken. Här är tre riktigt bra sådana som jag läst i sommar.

    (mer…)

  • Boktips: Philipp Meyer

    IMG_2581

    Boktips! Eller kanske författarskapstips. Amerikanen Philipp Meyers två romaner finns nu båda översatta till svenska. De är fristående delar i en blivande trilogi om USA. Jag recenserade Sonen, som egentligen är del två, när den kom 2013. Den är en fulländad Texashistoria, berättelsen om en släkt under statens händelserika år från mitten av 1800-talet tills idag. En amerikansk förlust är Meyers debutroman, och skildrar en tillvaro i nutidens Pennsylvania där arbetslöshet och hopplöshet dominerar. Den recenserade jag i början av månaden – här kan du läsa den på Trelleborgs allehandas webb. Om du som jag gillar författare som verkligen förstår sig på romankonsten, tycker jag att du ska kolla upp dessa böcker.

  • Senast recenserat: Mytting och Al-Khamisi

    Hallå! Tänkte bara rikta strålkastarljuset på två böcker som jag recenserat de senaste veckorna. Lars Myttings finstämda roman Simma med de drunknade publicerades i bland annat Smålandsposten och Borås Tidning, och Regnet luktar inte här, Duriad Al-Khamisis debutroman och en genremässigt spretig men innehållsmässigt viktig bok, går också den att läsa på bt.se.

  • Isländskt på gång

    IMG_1260

    När vårsolen börjar värma upp Hisingen sitter jag och läser isländska böcker i min läsesoffa. Hint: båda är ganska fantastiska. Här kan du läsa vad jag tyckte om Fiskarna har inga fötter när jag recenserade den i Borås Tidning, och inom kort har också Rosa Candida recensionsdatum (uppdatering: läs recensionen här!). Bra jobbat, Weyler Förlag.

  • Mina bästa läsupplevelser 2014

    Precis som förra året samlar jag varje kvartals starkaste läsupplevelse till en enda best-of-lista. Jag skriver upp allt skönlitterärt som jag intar, och sedan kan jag samla de stunder då litteraturen berört mig lite extra. Överlag var 2014 det år jag hittade tillbaka till att lustläsa skräck och gotik, vilket har varit otroligt härligt och lagom läskigt, på ett sätt som tar mig tillbaka till slukaråldern och vår gråa plyschfåtölj där jag brukade sitta och läsa Dan höjer och andra spökhistorier.

    Läs om böckerna

  • Lundberg och Lärn

    Ebbot BTFör ett tag sedan såg jag Ebbot Lundberg på min ungdoms konsertarena Rockborgen i Borås. Det kan du läsa om här! (Tips: jag var inte överväldigad, men inte heller besviken.)

    Dessutom fick jag äran att skriva kritik om Viveca Lärns nya feelgood-boksläpp Södra vägen till Saltön, som väver samman Saltönserien med  Öster om Hedenserien. Den kan du också kolla in om du vill!

  • Nytt på journalistfronten

    Det har hänt lite grann på kulturjournalistfronten i september. Den stora nyheten är att jag numera tillhör de litteraturkritiker vars recensioner kan publiceras av alla tidningar inom Gota Media, inte bara i Borås Tidning. Det känns självklart fantastiskt! Först ut var Louise Boije af Gennäs Folk av en främmande stam (finns inte online). I övrigt har jag också recenserat teater för första gången – du kan läsa recensionen här – och så lite Shirley Clamp på det (finns inte online). En mycket trevlig månad för en ung kulturkritiker, med andra ord.

  • En debut och en deckare

    Linn BursellJag har recenserat två böcker den senaste tiden. En debutant, Linn Bursell, som gett ut Allt som är på Ordfront Förlag. Läs recensionen på bt.se!

    Dessutom har jag skrivit en kortrecension om en av höstens deckarsläpp Låt mig ta din hand, av Tove Alsterdal (Lind & Co). Recension från Borås Tidning, 30 augusti 2014:

    Läs hela inlägget!

  • Kulturkritik från vårvintern

    Jag har varit lite för dålig på att dela med mig av sådant som jag har skrivit den senaste tiden, men här kommer ett litet uppsamlingsinlägg med en massa kulturkritik.

    IMG_9482

  • Årets böcker

    Jag skriver upp alla böcker jag läser i en liten anteckningsbok, och markerar en gång i kvartalet vilken läsupplevelse som var den bästa. Så, här är de (fanfar): årets böcker 2013!

    • Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind recenserade jag för Borås Tidning i februari, och jag måste säga att Söderlinds andra roman lyckas med det svåra att bli ännu bättre än hennes starka debut Norrlands svårmod. Välskrivet om häxjakt, släkthistoria, skuld och hopp.
    • Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är ingen nysläppt pärla, men under en läskurs på vårterminen passerade den min väg. Jag hade redan sett filmen (och blivit livrädd), men hade äntligen en anledning att våga läsa boken. Och vilken bok sen! Jag älskar hur författaren leker med vampyrmyten och lyckas blåsa liv i den genom att tematisera mobbing, utanförskap och sjukdom. Och dessutom skruva upp otäckheten genom att placera handlingen i ett miljonprogramområde.
    • Yarden av Kristian Lundberg läste jag på en strand i Portugal, men det var inte platsen som lyfte boken, utan boken som skar sig perfekt mot sanden, semestern och vågorna. Jag blev betagen av det korthuggna, intensiva språket, klasskildringen och hur staden Malmö verkar vara en person, en karaktär i texten. Lundberg återuppfann arbetarlitteraturen för mig. 
    • Mãn av Kim Thúy är ändå den roman som jag slutligen utnämnde till årets bok i Borås Tidning den 16 december. Jag skrev så här:

    Efter succén Ru, kom Kim Thúys andra roman Mãn äntligen ut i år (och skickligt översatt också, av Marianne Tufvesson). Huvudpersonen som gett namn till boken, lämnar Vietnam för Kanada. Hon blir framgångsrik inom restaurangbranschen, låter maten bli minnen av barndomens land, och blir förälskad – men inte i den utvalde mannen, han som tog med henne till det nya landet. Hon skildras genom Thúys karaktäristiska korta stycken, en vacker prosa, där vietnamesiska ord blir finurliga kapiteltitlar. Fylld med dofter och minnen, men helt utan tung nostalgi.

    Namnet, Mãn, betyder ”det finns inte något mer att längta efter” och jag måste säga att den här romanen inte lämnar mycket övrigt att önska. Den är en ljuvlig munsbit, kort men djupgående, att läsa både lättjefullt och med andakt.