(Det här är en något längre version av min avskedskrönika som publicerades i Borås Tidning 18 december.)
”Det här är sista gången, sista gången vi ses. Sista sången, sista sången jag ger dig.” När Jocke Berg sjunger sina avskedsrader med blanka ögon inför utsålda Tele2 Arena hörs det att det är sant. Det är dags att säga farväl till Kent.
Efter att ha bestämt mig för mitt nya sociala medier-alias och domännamn lisamjagemark, bad jag min goda vän David på Arkiverat om hjälp. Jag ville göra nya visitkort, men framför allt ha någon slags logotyp som skulle pryda sagda visitkort, och min webbplats. Resultatet blev den här svängiga loggan! Visst är den tjusig?
Det finns platser, länder, städer, som liksom fastnar i ens hjärta. Sådana ställen som man alltid längtar tillbaka till. Här är mina. (OBS: varning för sjuka mängder bilder i detta inlägg!)
Jag tog de här bilderna tidigare i höstas, för att jag tänkte göra ett vanligt yogabok-recensionsinlägg om Simon Krohns Närmare något. Innan jag hann publicera det fick jag dock uppdraget att korrekturläsa boken. Den sålde nämligen slut i sin första svenska upplaga, och ska nu tryckas igen – och då behövde en del mindre korrfel och några redigeringsfel rättas till. Så det blir ingen regelrätt recension (det känns lite märkligt när jag varit med och arbetat med boken), men jag vill ändå tipsa om en väldigt tänkvärd och fin bok.
Under hösten har jag varit med och tipsat om böcker till det som kallas Borås Tidnings kritikerlista. Det är helt enkelt en tio-i-topp-lista med nyutkomna böcker på svenska, som BT:s och Gota Medias litteraturkritiker gillar just nu. 3 av de böcker som jag velat lyfta i höst är:
En dag helt ensam. Inga jobbsamtal som måste ringas, ingen deadline som ska hinnas med, och så många arbetsdagar i sträck bakom mig att till och med jag kan ta en helt ledig förmiddag. I dag har jag väldigt få måsten, och det är bara jag och katten här hemma. Jag svarar på några mail, slötittar på trailers på youtube (trots att jag aldrig går på bio ändå), dricker kaffe, skriver to-do-lists som inte ska bockas av i dag, äter vegansk kålsoppa. Det är vilsamt att kunna ta sig en sådan här dag ibland.
Om några veckor är det dags för den första omgången av Global Yoga Fördjupning: workshop 50h. Det är en workshop för global yoga-lärare som vill fördjupa sina kunskaper inom bland annat klasskonstruktion, assistering, filosofi och pedagogik efter grundutbildningen. Tillsammans med grundutbildningen (100h) och en workshop till, leder den också mot en 200h-certifiering! Jag är så stolt över innehållet i workshopen, som jag och Sofia Löfstaf tagit fram (med rådgivning från Johanna Andersson såklart), och det ska bli superspännande att äntligen få dela den med global yoga-kulan!
De fina fotona tog Fannie R. på yogafoto.se under min klass på Global Yoga Action.
Min förra systemkamera valde att långsamt lägga ner under sommaren, för att så småningom checka ut helt när hösten kom. Att inte ha någon kamera är inte bara tråkigt rent kreativt, utan det är också väldigt tråkigt för bloggen. Förhoppningsvis blir det bättring nu! Jag håller mig kvar inom Canon-familjen, och nu när nya EOS 80D kom ut, fick fantastiska recensioner och sänkte priset på föregångaren, slog jag till. 70D får bli min nya kameravän. Första bilderna visar att vi har en bit kvar innan vi verkligen lärt känna varandra, men jag tror att det kommer bli en stark vänskap till slut.
Ja, det var dags. Säg hej till min nya webbadress och mitt nya sociala medier-alias lisamjagemark! Nästan fyra månader efter att jag gift mig – och således sett till att jag längre är någon ”Frk Jagemark” – har jag bytt namn på internet. M:et står för Miguels efternamn Marques-Pedrinho, som jag lagt till som mellannamn (och dessutom passar det ju ypperligt med mitt andranamn Maria!). Hädanefter kan du alltså nå mig på @lisamjagemark och lisamjagemark.com. Nu måste jag bara göra nya visitkort också …
Förra veckan recenserade jag Bruce Springsteens självbiografi Born to run. Självbiografier är intressanta. De läses för sin ”sanning”, men att skriva sina minnen är inte att skriva verkligheten. Minnen redigeras, skrivs om och förändras, medvetet eller omedvetet. Att skriva ner sitt liv när man vet att det finns en miljonpublik som vill läsa … ja, jag anar att det är ännu svårare att skriva sant då. Den edssvurna the truth and nothing but the truth-sanningen existerar inte i skriven form, inte heller när den här rocklegenden som verkar sätta ärlighet och trovärdighet högst på listan skriver självbiografi. Men jag tycker ändå att The Boss lyckas vara om inte sann, så i alla fall autentisk. Och det är bra jobbat.
Varje gång vi är på Österlen besöker vi Stenshuvud nationalpark. Bokskogen, utsikten och kakbuffén intill (som dock tyvärr var stängd när vi var där) gör det till ett perfekt ställe för en långpromenad. Och för att fotografera, dock tyvärr med en kamera som börjar sjunga på sista versen.
Lisa Marques Jagemark 